Myten om oberoendet

I vår del av världen kan det vara lätt att tro att vi klarar oss själva. Vi tjänar våra egna pengar och är inte beroende av bidrag eller andras omsorger. Det ser ut som om viljan att vara oberoende har blivit en livsfilosofi för många människor. Många av oss har svårt att be andra om hjälp och tycks avsky tanken att stå i beroendeställning till andra.

Det här kanske inte är så konstigt när mycket av vårt mellanmänskliga samspel beror bland annat på tankar om att vi måste, borde och har en skyldighet att ställa upp för varandra. Dessa moraliska krav kan vara en börda och som motreaktion tycks uttrycket"What's in it for me" ha blivit ett av vår tids stora motton. Vissa hjälper andra med baktanken om att de då är skyldiga dem en tjänst i gengäld. Andra människor för en mentala räkenskapsbok över tjänster och gentjänster och ser till att de aldrig hamnar på minus.

Faktum är att de flesta av oss inte skulle överleva många dagar om vi inte fick hjälp av andra människor. Ett både lokalt och globalt finmaskigt nät förser oss med det vi behöver för att klara oss. Vatten, mat, uppvärmning, transporter och kläder är bara några av de saker och tjänster som de flesta av oss inte producerar själva.

Dessa tankar dök upp hos mig när jag pratade med en vän på telefon i går kväll. Anledningen var att jag tänkte på mitt jobb och att jag i samband med många av mina arbetspass ber andra om bilskjuts. Ofta har jag tänkt att jag gör det för att jag är snål. Och visst, en anledning är att jag vill spara pengar, men en större anledning är nog att jag vill spara på resurser och om en bil ändå ska ta sig en viss sträcka kan jag lika gärna åka med och dessutom få lite sällskap på vägen.

Den nya tanken som dök upp igår var dock konceptet av beroendet som livsstil. Att medvetet visa mitt beroende av andra människor. Att föra in en komponent av tacksamhet över att andra människor bidrar till mina behov. Och samtidigt erbjuda andra människor att tillgodose deras behov av att bidra till (i det här fallet) mig.

Med dessa nya tankar kan jag fråga andra med en större medvetenhet om vad jag vill. Samtidigt kan jag förmedla det viktiga för mig att det sker frivilligt från deras sida, att de vill bidra och inte att de borde. Jag ser redan fram emot nästa gång jag vill be någon om hjälp!

Nonviolent Communication is in the air, del två

"Vad är en människa" är en samtalsserie från 2008 som nu under sommaren går i repris på SVT. Jag såg det tredje avsnittet igår där Fredrik Lindström pratade om känslor tillsammans med psykologen Åsa Nilsonne. Som jag skrev i mitt senaste blogginlägg upptäcker jag fler och fler NVC-referenser i min omgivning; det är som jag är med barn och ser gravida kvinnor överallt.

44 minuter in i programmet får vi en lektion i att gräla. Nilsonne tar här upp hur dömanden, kategoriseringar och etiketter på andra inte förmedlar vad det är som gör oss irriterade eller arga. Hon föreslår istället att vi till exempel kan säga: "Jag blir så fantastisk arg när jag kommer hem och hittar alla frukostgrejer framme... och det får mig att bli rasande!" I programmet blir Nilsonne avbruten av Lindström och hon kanske inte hinner utveckla dialogen i den riktning hon önskar, men det är ett par saker jag skulle vilja lägga till för att öka chansen till kontakt med den andre personen och samtidigt minska risken att den andre uppfattar det jag säger som en attack.

I ovanstående mening saknar jag behoven, att de känslor som uppstår har sin grund i behov som inte är tillgodosedda. Om jag kopplar min ilska till mina behov - det skulle kunna vara ordning, samarbete, respekt eller något annat - och inte till vad den andra personen gjort eller inte gjort, visar jag att jag tar ansvar för mina känslor. Jag lägger inte skulden på den andre, att det är han eller hon som orsakat min ilska. Samtidigt blir det lättare för den andre att känna empati med mig, eftersom han eller hon också har dessa behov. Om vi fokuserar på brödsmulor kan vi kanske bråka hur länge som helst eftersom våra strategier kring brödsmulor kan skilja sig åt (den ene kanske vill att de torkas bort direkt medan den andre inte har några problem med att vänta till middagen). Om vi däremot hänvisar till våra behov, kan vi tillgodose dem med en mängd olika strategier och samtidigt ta bådas behov i beaktande när vi försöker komma till en gemensam lösning.

För att slutföra den tänkta dialogen, utan att våra känslor och behov blir hängande i luften och att det vi säger riskerar att uppfattas som gnäll, kan vi ställa ett tydligt önskemål. Ett exempel på ett otydligt önskemål är: "Jag vill att du fixar ordning efter frukosten." Om du vill att mottagaren ska gör det du vill är det tydligare med "Jag vill att du ställer in maten, stoppar in disken i diskmaskinen och torkar bordet direkt efter frukosten, är det ok?" Glöm heller inte bort den andres behov i din iver att komma fram till en lösning. Vad är det den personen försöker tillgodose genom att inte plocka undan efter sig, kanske lugn och ro eller frihet och autonomi? Tillsammans kanske ni kommer på andra strategier att tillmötesgå dessa behov som inte inkräktar på dina behov...

Nonviolent Communication is in the air

Att läsa böcker har de senaste åren blivit allt lättare. Jag lyssnar på en del ljudböcker via internet (du kan själv hitta något att lyssna på här) och slås allt oftare av att jag hittar referenser till Nonviolent Communication, NVC, i de böcker jag lyssnar på. För tillfället lyssnar jag på "Konsten att få mentala superkrafter" av Henrik Fexeus och blev glatt överraskad av innehållet i boken.

Jag har inte läst någon av Fexeus tidigare böcker, men har tittat på hans tv-program Hjärnstorm och sett honom på scen ett par gånger. Jag förknippar Fexeus mest med kluriga tankeövningar och tankeläsning  Den här boken påminner däremot mycket om den självhjälpslitteratur som ständigt växer i omfång. Fexeus både använder sig av forskningsmaterial och är källkritisk. För att nämna ett exempel kan vi ta forskningen om lycka. Två av de parametrar som lyfts fram inom lyckoforskningen och som sägs öka vår lyckonivå är fasta parförhållanden och religiös gemenskap. Fexeus nämner här att det blir spännande att se vad som händer med lyckoforskningen nu när de ekonomiska medlen från den största bidragsgivaren, som är en kristen organisation, snart tar slut. Många bidragsgivare till forskning vill gärna ha forskningsresultat som går i linje med deras egna intressen och det ligger onekligen nära till hands att tro att en kristen organisation vill trycka på fasta parförhållanden och religion som en väg till lycka.

Nästan halvvägs in i boken (närmare bestämt 10:19:40) nämner Fexeus kommunikationspsykologen Haim Ginott och hans XYZ-formel. Den citeras så här: "När du gjorde x, fick det mig att känna y och jag skulle hellre vilja att du gjorde z istället." Hur det kan låta ges i detta exempel: "När du lagade mat bara till dig själv fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha."

Istället för att en person är tyst i ovanstående situation och några timmar senare anförtror sig till en vän med att "Han/hon är en egoistisk jävla idiot" föreslås att använda XYZ-formeln som ett alternativ. Genom att använda formeln hävdas att ingen förebrås och problemet uttrycks sakligt utan möjlighet till påhopp eller affekt. Budskapet sägs därför bli lätt att ta till sig utan att det känns för personligt eller jobbigt.

Fexeus fortsätter vidare med att säga att man behöver överlära sitt nya sätt att agera. Att träna i lugna situationer på en produktiv kommunikationsteknik för att möta konflikter, så att det blir ett automatiskt beteende även i situationer när det krisar. Om vi använder oss av de här teknikerna (han nämner även andra kommunikationstekniker) dagligen kommer de bli en del av vårt beteende och samtidigt kommer vi ha lättare att förstå andra oavsett vad och hur de säger saker.

Utifrån ett NVC-perspektiv skulle vi i ovanstående exempel tagit ansvar för våra egna känslor, uttryckt våra behov och förtydligat att det vi vill är ett önskemål som mottagaren är fri att svara ja eller nej på. Meningen "...fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig" väcker lätt försvar och är snarare ett uttryck för vad vi tror om den andras tankar än vad vi själva känner. Att uttrycka våra behov gör det lättare för den andra att förstå oss och känna igen sig, eftersom vi alla delar samma behov. En öppen fråga som mottagaren fritt kan svara ja eller nej på väcker lättare lusten att bidra än vad en fråga som kan uppfattas som ett krav gör.

Ovanstående mening skulle då kunna låta så här: "När du lagade mat bara till dig själv kände jag mig ledsen för jag behöver omtanke. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha, skulle du vilja det?"

Att träna på det här sättet att uttrycka oss kan vi göra tillsammans med andra som är intresserade. Du kan läsa mer på min hemsida och få reda på nästa gång vi träffas och övar att både lyssna och prata med varandra.

Varför är det ingen som säger prosit?

För ett antal år sedan stod jag i badrummet och borstade tänderna. En av mina då ettåriga tvillingar stod och höll mig i byxbenet medan sjuåringen sysslade med något i hallen. Vår verbala kommunikationsförmåga var med tanke på omständigheterna högst begränsad. Utanför badrumsdörren hörde jag plötsligt en nysning och några sekunder senare muttrade sjuåringen tyst för sig själv: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Ovanstående historia har jag haft nöjet att berättat åtskilliga gånger, men det var först häromdagen jag insåg det filosofiska djupet. Vi har alla behov av gemenskap och söker ständigt tillhörighet och njuter när vi blir mottagna av andra. Om vi ofrivilligt lever utan sammanhang en längre tid mår vi dåligt, känner oss ledsna och kan till och med bli deprimerade. Därför söker vi bekräftelse på att vi bidrar till andra människor, att vi är en del av deras liv. Vi vill dela gemensamma upplevelser. Vi behöver bli lyssnade på. Vi klarar oss inte själva utan är beroende av alla människor som omger oss.

Så frågan är högst relevant och nuförtiden undrar jag varför inte fler ställer den: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Omvandla bördor till gåvor

I går var jag på kurs i konflikthantering. Där blev jag påmind om att vi får lära oss att betrakta våra behov som oviktiga och att vi nästan ber om ursäkt när vi ber andra om hjälp att tillgodose våra behov. Istället för att be någon att till exempel se efter våra barn med en attityd av att vi överlämnar en börda kan vi byta perspektiv. Vi kommer med en gåva, en present. Ett fantastiskt erbjudande till en annan människa och som ger den personen en möjlighet att bidra till vårt välbefinnande. Något av det lyxigaste som finns är ju vår förmåga att göra skillnad i en persons liv. Det finns knappast något mer tillfredsställande än att se hur vi kan påverka andras liv till det bättre.

Jag har funderat på hur jag ska förändra min egen inställning när jag ber om hjälp. Jag vill ju inte känna mig besvärlig (vilket snarare är en tanke om mig själv en en känsla), utan tvärtom känna nyfikenhet om jag faktiskt bidrar till den andre genom mitt önskemål. Jag vill också att andra hjälper mig för att de själva vill och inte utifrån tankar om att de borde eller måste ställa upp.

Ett sätt skulle kunna vara att tillverka ett kort jag kan be andra läsa innan de svarar på det jag ber om. På kortet kan det stå något i stil med "Innan du gör det jag ber om, var snäll och kolla med dig själv att du inte gör det utifrån plikt eller skyldighet. Att du inte känner skuld eller skam om du låter bli. Att du inte gör det för att undvika något slags straff eller för att få någon belöning. Eller att du tror att jag kommer tycka bättre om dig om du gör det. Jag vill bara att du gör det jag ber dig om, om du kan göra det utifrån en inre tillfredsställelse av att bidra."

Kortet skulle vara både en påminnelse till mig själv med vilken intention jag ber om hjälp och en tankeställare till andra om deras motiv att hjälpa till. Vi får se först om jag tar mod till mig att tillverka kortet, och sedan i vilka situationer jag tar mod till mig att be andra läsa det. Livet är en spännande resa!

Slagordsparlör à la Nonviolent Communication

Idag var jag på 1:a majdemonstration för första gången på flera år. När man, som jag, har börjat tänka på det här med Nonviolent Communication (NVC), bedömningar och kategoriseringar, att skapa kontakt istället för motstånd, kan det vara en utmaning att både lyssna på och skrika med i alla de slagord som hörs i leden. Därför presenterar jag här en liten NVC-översättningsguide så att ni alla har en större möjlighet att höra skönheten bakom slagorden. Jag nöjer mig med att översätta fyra stycken. Jag skriver i vi-form väl medveten om att känslor uppstår i oss själva som individer, men eftersom slagord ofta är en kollektiv uttrycksform utgår jag från det i översättningen. För er som inte är bekanta med NVC kan ni läsa lite grundinformation här. Var fria att själva översätta andra slagord i kommentarsfältet.

Var ska vi bo? Där ska vi bo! Ockupera slottet, 800 rum! (Detta slagord hörs när tåget går förbi slottet i Gamla Stan.)
När vi ser att många människor har svårt att hitta ett boende, att en stor del av människors inkomster går till att finansiera sina boendekostnader och att det samtidigt finns gott om utrymme i till exempel det kungliga slottet blir vi frustrerade och upprörda. Vi har behov av respekt, fysiskt skydd och värme samt acceptans och tillhörighet. Hur tänker ni om fördelningen av bostadsyta mellan människorna här i Stockholm?

Reinfeldt vi kommer för att slåss! Ta från de rika och ge till oss! (Detta måste vara ett relativt nytt slagord, jag har aldrig hört det förut.)
När vi ser hur vår regering bedriver en politik som bland annat leder till att att det är dyrare att gå med i A-kassan, att fler människor som är sjukskrivna blir utförsäkrade och att skillnaden i inkomst för de som jobbar och de som inte jobbar ökar känner vi oss arga och maktlösa. Vi vill att alla människors behov ska tillgodoses och våra behov av trygghet och omtanke blir inte mötta av den nuvarande politiken. Skulle ni kunna tänka er att till exempel höja skatten för de som tjänar mer än 30 000 kronor per månad och fördela de pengarna bland de som har lägst inkomst?

Inget jävla sossetjafs! Arbetarklass mot överklass! (En gammal klassiker.)
När vi som arbetar organiserar oss och strävar efter att förändra våra arbetsförhållanden, ser och läser om att många LO-förbund driver ett fackföreningsarbete som, i vårt tycke, inte strävar efter att ändra grunderna för det rådande samhället känner vi oss besvikna, nedstämda och förbannade. Våra behov av meningsfullhet, förtroende och ärlighet blir inte tillgodosedda av denna situation. Hur känns det för er att höra detta?

Tre timmars arbetsdag, två dar i veckan! (En variant på "Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!")
Nu när vi har gått och demonstrerat och skrikigt slagord och lyssnat på tal med allvarliga budskap under mer än en timme känner vi oss lite utmattade och trötta. Vi behöver känna oss uppmuntrade och vill samtidigt ha lite bus och skoj och därför blir vi både glada och roade när vi skriker detta slagord. Nu skulle vi vilja veta om ni tyckte det var roligt att lyssna på oss.

Minskad frånvaro av närvaro i tillvaron?

Under många, många år har jag lyssnat på ljudböcker när jag ägnat mig åt aktiviteter som går på rutin, t.ex. diskning, bilkörning och annat. Först var det kassetter, efter det cd-skivor och nu för tiden är det mp3 eller ljudbiblioteket via nätet. Det har strömmat förbi många deckare, klassiker och faktaböcker genom otaliga hörlurar.

Trots denna fantastiska möjlighet att kunna ta del av litteratur när det annars skulle vara svårt att läsa har jag ofta känt mig stressad. Det finns ju så mycket att läsa och lyssna på! Hur ska jag hinna med att ta del av allt jag vill? Så ibland har betat av bok på bok ganska mekaniskt, gärna med små projekt, av böcker man borde läsa.

De senaste månaderna har jag dock haft luckor på flera dagar då jag inte lyssnat på något. Min nuvarande lucka sträcker sig över en dryg vecka. Det är inget medvetet beslut, utan det är bara så att jag inte lyssnar på något. Kanske beror det på att det senaste jag lyssnade på var Gamla testamentet, på engelska, och långa utläggningar kring hur prästernas dräkter ska vara dekorerade. Men jag tror snarare det beror på att jag försöker öka min närvaro i nuet.

Genom Nonviolent Communication, NVC, har jag blivit mer medveten om vilka känslor min kropp förmedlar. Genom att lyssna på mina känslor kan jag lättare ta reda på vad det är jag vill. Och även om jag inte agerar för att tillgodose mina behov har jag mer koll på läget och dömer inte mig själv lika hårt som förut.

Samtidigt är det ganska jobbigt att vara medveten om känslor hela tiden. Vi är ju alla fostrade i ett system där vi fått lära oss att stänga av. Så istället för ljudböcker är tendensen nu att jag sitter vid datorn och spelar spel. Bara en gång till säger jag till mig själv efter varje omgång, och så plötsligt har det gått ett par timmar...

Jag längtar efter ett tillstånd där jag upplever mening och kreativitet, där det också finns plats för saker jag tycker är underhållande och avslappnande, utan att jag tvångsmässigt upprepar mig och fastnar i gamla spår.

Kemiska tankar

I går kväll såg jag Underkastelsen av Stefan Jarl. Det är en dokumentärfilm som handlar om hur allt fler kemiska ämnen ackumuleras i våra kroppar. Många av dessa ämnen är var för sig mycket skadliga för oss, men för de flesta finns det ingen kontroll och vi har ingen aning om effekten av deras samlade påverkan. Det forskarna kan konstatera redan i dag är bland annat att mäns spermieproduktion är lägre än förut och att fiskar föds med dubbel könsuppsättning och missbildade könsorgan. Vissa forskare hävdar att denna kemiska cocktail kan bli slutet för hela mänskligheten.

Jag blev ganska tagen av dokumentären och kände mig både förbannad, låg och maktlös. Kemiindustrin är den industri som har störst tillväxt och omsätter tusentals miljarder varje år (källa). Att få till stånd en förändring mot så starka ekonomiska krafter kan te sig tämligen utsiktslöst. Jag kommer ihåg när EU röstade igenom REACH, hur kontroll av kemiska ämnen ska genomföras. Förslaget som godkändes var, enligt flera miljöorganisationer, en urvattnad kompromiss och en framgång för kemilobbyn.

Det dök upp tankar som att jag borde engagera mig samtidigt som det kändes helt hopplöst. Vad skulle jag kunna göra mot denna enorma övermakt? Här engagerar jag mig i hur vi kan kommunicera med varandra medan världen går under!

Paradoxalt nog vändes min förtvivlan i detta läge till hopp. Jag insåg att det är just genom medveten kommunikation vi kan få till varaktiga förändringar. Istället för att försjunka i hopplöshet eller vända bort huvudet när vi tar emot information om världens tillstånd kan vi stanna upp och undersöka vad som händer i oss. Vad är det för känslor som väcks? Dessa känslor är ett tecken på att behov vi har inte är tillgodosedda.

Om vi kan identifiera dessa känslor och behov och samtidigt tänka ut strategier för hur vi skulle kunna tillgodose våra behov tror jag chansen är mycket större att vi går till handling än om vi försöker stänga av våra känslor och fokusera på annat. Då kan vi utföra handlingar, både själva och tillsammans med andra, som bidrar till en hållbar samhällsutveckling. Med hjälp av Nonviolent Communication har också större möjligheter att nå de människor som är inblandade i produktionen av kemiska ämnen. Tillsammans kan vi förändra världen!

Brott och straff

Jag läste en krönika i dagens DN av Mårten Schultz. I krönikan anser Schultz att brottslingar förtjänar att straffas. Schultz hävdar att dagens rättssystem inte utgår från denna tanke, utan snarare ser straffet som vård av brottslingen och avskräckande för övriga.

Jag känner inte till hur tongångarna hos rättssystemets representanter går, men hela vårt samhällssystem bygger på att människor ska bestraffas (och belönas, men det tar vi en annan gång). När människor har gjort något som anses fel eller galet, oavsett om det är brottsligt eller inte, förtjänar de att straffas. Straffet kan se ut på många olika sätt; böter, utskällning, indragen veckopeng och att inte uppmärksammas i sociala sammanhang är bara några exempel.

I ett samhällssystem som bygger på tankar om vad som är rätt och vad som är fel, vem som är dålig och vem som är bra, vad som är normalt och onormalt, är det inte konstigt att bestraffning ses som en rättvis metod att använda sig av. Vi är uppfostrade med detta tankesystem och har svårt att se andra sätt att lösa brott på.

Straff skapar lätt fientlighet och kan också stärka det beteende vi vill motverka. Om den straffade däremot lyder och låter bli att utföra liknande handlingar kan det se ut som om straff är en verkningsfull metod. Fokus hos den lydige riktas istället mot att undvika konsekvenserna av ett visst beteende, snarare än att skapa insikt om hur beteendet påverkar andra människor.

Marshall Rosenberg ställer två frågor som visar straffets begränsningar: 1. Vad vill jag att personen ska göra annorlunda? och 2. Vad vill jag att personens motiv ska vara för att göra det jag vill? Mitt svar på den andra frågan är att jag vill att människor i min omgivning gör det jag ber om för att de vill bidra till mig och mina behov. Jag vill inte att de gör det jag ber om om de känner skuld eller skam, är rädda för bestraffning eller för att de vill ha mitt gillande.

När jag först läste krönikan kände jag mig lite sorgsen och nedstämd, ja även uppgiven. Nu när jag skrivit känner jag mig däremot glad och upprymd. Jag längtar efter att jag fullt ut ska införliva tanken: Om du inte njuter av att göra det jag ber om så låt hellre bli!

Jag vill inte bara smaka på smulorna

Jag har precis avslutat en tvåtimmarsträning med Nonviolent Communication (NVC) som fokus. Det var en blandad grupp med nära vänner, gamla bekanta och människor jag aldrig träffat förr. Just nu känner jag mig alldeles dränerad och samtidigt upprymd. Dränerad för att det varit intensivt och känslosamt och att jag därför känner mig trött. Upprymd för att jag är så oerhört tacksam över att jag kunnat tillägna mig NVC och får ta del av denna process. En process som syftar till kontakt mellan människor, där vi kan ta se varandras mänsklighet bakom de bedömningar och tankar vi har om varandra.

I den första träningsomgången fick jag möjlighet att använda mig av all den kunskap jag besitter och kunde flika in med tips om andra sätt att uttrycka sig för att nå kontakt, inte hamna i försvarsläge, uttrycka sina egna behov och lyssna på andras. Den andra omgången var djupare och där hjälpte hela gruppen till att gissa på känslor och behov hos de två deltagarna. Jag kände mig emellanåt vilsen men samtidigt fullständigt trygg både med stöd från gruppen och att kunna luta mig mot NVC-modellen.

När vi avslutade kunde jag vara nöjd både med min kompetens och mitt trevande att bidra till processen. Jag har lärt mig väldigt mycket och ser redan fram emot nästa gång vi träffas. Jag vill lära mig mer! När man smakat några smulor av NVC vill man inte bara äta upp hela kakan, utan tillsammans med andra ta över hela bageriet.

Nonviolent Communication i praktiken

Med inspiration från Kay Rungs tacksamhetsblogg tänkte jag genomföra övningarna i Liv Larssons arbetsbok Nonviolent communication i praktiken. Jag tänker mig att jag läser ett kapitel ur Ett språk för livet per vecka. Så förmedlar jag nya insikter eller kunskap jag vill dela med mig av här på bloggen.
Även om jag läst Ett språk för livet flera gånger känns det nytt och spännande att ta till mig innehållet genom arbetsboken. Jag hoppas fördjupa min kunskap och även bidra med inspiration till er som läser dessa rader. Förhoppningsvis leder detta arbete till att jag kommer att praktisera NVC vid fler tillfällen i min vardag.
Ni som är mer nyfikna på hur det går eller har frågor får gärna kontakta mig via bloggen eller min mejl: joachim@jberggren.se.
Jag ser fram emot att dela med mig av mina tankar. Vi hörs!

Bli vän med skammen

Jag är stockholmare. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och dess förorter. Jag har bott här i hela mitt liv utöver en exil i Amsterdam på några månader i min ungdom och några år i Järna, men det är ju ändå inom 08-området. Med andra ord: jag kan stan. Och ändå...

Tidigare idag skulle jag bege mig ut till Djurgården och genomföra ett test på ett idrottslab. Jag tog tunnelbanan till Karlaplan och begav mig gående mot Djurgårdsbron. Trodde jag. När jag gått en stund märkte jag att det var något som inte stämde och snart såg jag Radiohuset skymta i slutet av gatan. Jag hade gått fel. Jag hade vikt av en gata för tidigt.

Jag har den senaste tiden läst boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson och blev påmind om hur lätt skamkänslor kommer upp av de mest triviala anledningar, som att inte hitta vägen i Stockholm. Jag har haft svårt att förhålla mig till begreppet skam. Skuld har jag däremot haft relativt lätt att identifiera och förhålla mig till. Men idag på Karlavägen, med ett av bokens tips i bakhuvudet (gör aldrig något för att undvika att känna skam eller skuld), gick det upp för mig vad skam är, och hur ofta jag försöker undvika den känslan.

Utmaningen är att istället för att undvika skamkänslorna, stanna upp och undersöka vad de står för. Vad är det skammen försöker förmedla? I det här fallet gissar jag att det har något med kompetens, acceptans och tillhörighet att göra. Att jag hör hemma här och är en del av en större gemenskap. När jag tänker på det sättet behöver jag inte undvika skammen utan den kan istället smälta bort i strålarna från mina behov.

Och testet? Om du är intresserad kan du läsa mer här.

Övning ger färdighet

Jag tycker att det är spännande och roligt att ta del av ny information och nya teorier som ger mig hopp om framtiden. När jag fick höra talas om Nonviolent Communication, NVC, för några år sedan var det just en ny spännande teori. Men det blev inte mycket mer än en teori. Först när jag började träna NVC med andra människor blev teorin levande och allt fler delar av tankarna föll på plats.

Fortfarande kan jag tycka att det är svårt att praktisera NVC i skarpa lägen. Jag försöker en hel del med barnen och ibland får vi den kontakt som jag eftersträvar. Då sker det ofta ett skifte inom mig och resultatet blir inte längre lika viktigt.

För några veckor sedan var jag på en helgkurs i NVC och fick inspiration från Kay i hur jag kan träna på NVC i vardagen. Han berättade att man kunde passa på i alla korta möten man har med människor som man kanske aldrig träffar igen.

Sagt och gjort; häromdagen när jag var på Willys sa jag något i stil med att det kändes roligt att de fick fler och fler ekologiska varor och att det gav mig hopp om framtiden. Kassörskan såg glad ut och pratade på om att fler och fler köper ekologiskt. Det var ett kort möte som ändå ökade min närvaro och glädje i nuet. Mer sånt!

(Det här är första gången jag skickar ett inlägg via mobilen, så det ska bli spännande att se resultatet.)

Etiketter - svåra att ta bort?

Igår hade jag handledning för en arbetsgrupp och vi jobbade med etiketter. Med inspiration från Liv Larsson (läs mer här) fick de genomföra en övning. Övningen gick ut på att planera en aktivitet för gruppen med förutsättningarna att de fått 25 000 kronor att spendera på två dagar. De fick tio minuter på sig att planera. Innan övningen började satte jag en etikett i pannan på var och en av deltagarna. På varje etikett stod det en etikett, en egenskap, till exempel ansvarsfull, mesig, manipulativ. Deltagarna kunde alltså se alla andras etiketter men inte sin egen. Medan de planerade aktiviteten skulle de behandla varandra utifrån de etiketter var och en hade i pannan.

Precis som under utvärderingen av den övning jag själv deltagit i konstaterade deltagarna att etiketter är mycket kraftfulla. Det är ofta lätt att anpassa sig efter den etikett man fått och etiketten blir som en självuppfyllande profetia. Om omgivningen betraktar en som lat och inte förväntar sig något annat är det lätt att falla in i den rollen.

När vi sätter etiketter på andra människor och delar in dem i fack, både som individer och grupper, begränsar vi deras mänsklighet. Vi ser dem inte som de mångfacetterade varelser de är utan betraktar dem utifrån våra tankar om dem. Vi kanske ser dem som ondskefulla och giriga eller dumma och lata. Då är det lätt att vi tappar vår medkänsla för dem. I samhällen där vi lär oss att tänka på vad som är felet med andra skapar vi lätt fiendebilder och steget att ta till våld, både fysiskt och psykiskt, blir mycket kort.

Intet nytt under solen

Jag har precis läst "Handbok i livets konst" av Epiktetos, en grekisk-romersk filosof från början av vår tideräkning (läs mer här). Medan jag läste boken kom jag snart att tänka på Marshall Rosenberg och Nonviolent Communication, NVC. Marshall skriver ju att ingenting i NVC är nytt; det är kunskap som har varit känd i årtusenden. Därför var det roligt att själv upptäcka denna lilla skrift och jag vill nu dela med mig av några utdrag ur boken:

"Det är ett tecken på bristande insikt att anklaga andra för sina lidande; den som börjar komma till insikt anklagar ingen annan än sig själv; och den insiktsfulle anklagar varken sig själv eller andra." (kapitel V)

"...vad som bedrövar honom inte är själva händelsen - andra upplever ju detsamma utan bedrövelse -, utan hans uppfattning av händelsen." (kapitel XVI)

"Glöm aldrig att det inte är den som skymfar och slår dig, utan det är din egen åsikt att allt detta är kränkande, som gör att du känner dig kränkt." (kapitel XX)

"...du blir aldrig sårad förrän du tycker att du har anledning att bli det." (kapitel XXX)

"Ser du någon tvätta sig hastigt, så säg inte: 'han tvättar sig slarvigt', utan säg 'han tvättar sig hastigt.'" (kapitel XLV)

Ovanstående är onekligen en försmak till innehållet i NVC som etablerades 2000 år senare. Skilj på observationer och dina egna tolkningar av händelser som inträffar i livet. Ta ansvar för dina känslor med insikten om att andra människor inte är orsak till vad du känner. Är du nyfiken på att veta mer? Gå in på min hemsida: http://www.jberggren.se/

Bråkiga barn

Familjen var på middag hos några vänner i går kväll. Det blev utöver mat både en hel del chips och godis. Detta tillsammans med andra faktorer resulterade i en röjande hop barn av sällan skådat slag; upprepade slag, sparkar, brottningsmatcher och höga rop skapade ett par trötta föräldrar som ville åka hem.

När vi gick ut till bilen sa vi till barnen att vi inte ville vara med om något liknande igen. Jag var både trött och irriterad och tog nog inte in deras känslor och behov något vidare. Det var ganska tyst i bilen på hemvägen och när vi kom fram satt ett av barnen kvar i bilen när jag åkte och parkerade.

Jag stod nu inför ett val. Ville jag ha kontakt eller ville jag bevisa att jag som vuxen hade rätt att vara irriterad på barnens beteende. Jag skulle kunnat välja att försöka övertyga om min ståndpunkt och att min synvinkel var den rätta och jag skulle säkert kunnat gå ut ur en sådan diskussion som "vinnaren". Istället valde jag kontakt och bestämde mig för att lägga min egen irritation åt sidan.

Barnet i fråga var mestadels tyst och jag gissade vad det kände. Jag hade delvis rätt och relationen kändes med ens lättare. Väl hemma låg vi i sängen och jag fortsatte att lyssna på vad som kändes och på barnets upplevelse. Det blev trots allt en fin avslutning av kvällen och min irritation var som bortblåst.

I det här läget var det viktigare för mig att lyssna på barnet och skapa den kontakt jag ville ha än att själv bli lyssnad på och uttrycka mig. Det kommer andra tillfällen där jag får berätta vad som är viktigt för mig. Jag kommer inte alltid ihåg i stunden att jag kan välja hur jag vill betrakta olika situationer. Det är en oerhörd frihet att bli medveten om den makt jag har att själv bestämma och ta ansvar för mina känslor istället för att låta känslorna styra mitt beteende.

Vanans makt och tacksamhetsskulden

I helgen var jag assistent på en introduktionskurs i Nonviolent Communication (NVC). Jag kände mig hedrad att ha blivit tillfrågad och njöt av att umgås och träna NVC med både deltagarna och kursledaren. Jag blev inspirerad av övningarna vi gjorde, kände entusiasm över deltagarnas engagemang och upplevde hopp om det meningsfulla i att fler och fler lär sig och tillämpar kunskaperna i NVC-processen.

På en sådan här kurs anstränger sig alla att träna på ett nytt sätt att kommunicera och förhålla sig till varandra. Efter två dagars träning med fokus på kontakt, ömsesidighet, empati och ärlighet ser man ofta klarare på ens vanliga sätt att kommunicera med andra. Det blir helt enkelt extra tydligt när vanemässiga sätt att handla och tänka uppenbarar sig.

I bilen på väg in till stan frågade kursledaren om han fick bjuda mig på middag på Centralen. Jag sa något i stil med att det kändes svårt att ta emot ytterligare något efter allt jag fått under helgen. Han kontrade blixtsnabbt men lugnt med att om det kändes bättre kunde jag betala maten själv. Det gjorde mig snabbt uppmärksam på gamla idéer om att stå i skuld och att hålla någon slags balans på skuldkontot. Lika snabbt släppte jag tanken och tackade ja till erbjudandet.

Det känns tråkigt att inte bara kunna ta emot och uppskatta det jag får. Samtidigt är det skönt att på ett så direkt sätt bli uppmärksammad på den tendensen. Jag tror att det i fortsättningen blir lättare att tacka ja utan att jag först "ursäktar" mig och spelar svårflörtad. På samma gång ger jag också givaren möjlighet att fullt ut kunna glädja sig åt sitt sätt att bidra.

Är människor lata och egoistiska?

I dag var jag på ett frukostseminarium på Rica Hotel vid Hötorget. Det hölls av nätverket Wednesday Relations och handlade om projektarbeten och sociala medier. Det intressanta för min del var att nätverkets grundare Mats Gustafsson tog upp den människosyn som han växt upp med. En syn som bygger på antaganden om människans natur som bland annat lat och egoistisk. Detta är antaganden som till exempel många neoklassiska ekonomiska teorier bygger på, teorier som styr mycket av det politiska beslutsfattandet i världen i dag. Mats hävdade att denna människosyn är förlegad och att forskning har visat att den mänskliga naturen tvärtom är grundad i en medfödd empatisk förmåga och en vilja till samarbete. Detta är alltså inget som vi uppfostras till av välmenande föräldrar, utan dessa förmågor ligger inbäddat i vårt DNA.

Det är väldigt roligt och hoppingivande att vissa företag anammar en mer mänsklig människosyn. Det är uppenbart ett sätt för företagen att vara mer effektiva och lönsamma, men det är onekligen ett stort steg mot ett samhälle med ett större fokus på empati, och därmed ett större fokus på att tillfredsställa människors behov.

En författare Mats nämnde var Jeremy Rifkin, en av mina senaste favoriter. Här nedan kan du se en animerad film som bygger på ett utdrag ur en av hans föreläsningar som handlar om den empatiska civilisationen. Hela föreläsningen kan du titta på här.

Värderingar vs fördömanden

I dagens DN Söndag läste jag om Jon Olsson, extremskidåkaren som lever jetsetliv. Jag berättade vid köksbordet att jag hade lite svårt att förhålla mig till honom och efter att ha fått frågan varför funderade jag ett bra tag. Jag kom på att om jag läst om Jon för några år sedan skulle jag inte haft några problem att förhålla mig till honom. Jag skulle ha förkastat honom rakt av som en ytlig, nyrik lyxlirare med alltför många bilar.

Med dagens läsning upptäckte jag att det inte dök upp några fiendebilder. Därav min upplevda svårighet att förhålla mig till honom. Jag kände en viss saknad efter att hänga upp mina intryck vid olika etiketter, jag skulle kunna lägga till en hel del utöver dem ovan. Visst, jag noterade att hans smak för snabba sportbilar och att bränna tio tusentals kronor på krogen, inte överensstämmer med mina värderingar. Samtidigt läste jag om en målmedveten kille med en bakgrund långt från glamorös.

Jag måste säga att det är väldigt skönt att slippa döma människor bara för att jag inte håller med om allt de gör. Det är också skönt att kunna hålla fast vid de värderingar som är viktiga för mig. Med denna kombination kan det ibland uppstå förvirring när jag inte får upp samma tankar och fördömanden som förr.

Hurra! Jag har begått ett misstag.

Häromdagen träffade jag en grupp där vi övade oss i Nonviolent Communication (NVC). För att göra en lång historia kort så fokuserade jag i en situation på endast den ena av två personer. Jag lyssnade efter känslor och behov och jag upplevde både kontakt och att personen kände sig hörd. Jag tror att jag blev väldigt glad av att jag lyckades fånga upp någonting viktigt i hur en person uttryckte sig och att hitta det väsentliga bakom orden. Så glad att jag helt enkelt glömde bort att kolla läget hos den andra.

När jag efteråt var ute och sprang växte händelsen i mitt huvud. Jag såg att jag bara uppmärksammat den ena personens känslor och behov. Först grämde jag mig och tänkte att det var dumt att jag missat hur den andra kände sig. Efter en kort stund började jag dock fundera på varför jag tyckte det var dumt. Orsaken tror jag var att det för mig är viktigt med omsorg och respekt och jag kände mig både ledsen och orolig för att jag missat det. Jag var också besviken över att ett så levande tillfälle för träning av NVC-processen gått mig ur händerna.

Mitt i allt blev jag klar över att jag begått ett misstag. Ett misstag som jag genom att processa för mig själv förvandlat till lärdom och erfarenhet att ta vidare till andra möten och sammanhang. Samtidigt var det ett misstag som skulle kunna vara lätt att reparera.

Senare på kvällen ringde jag först upp den personen som inte fått uttrycka sig. Jag uttryckte mina känslor och behov enligt ovan och ställde frågan vad hon tänkte kring detta. Hon verkade glad över att jag ringt och hade också tänkt i liknande tankar. Jag ringde sedan upp den andra personen och uttryckte samma sak.

För mig personligen kunde jag förvandla mitt misstag till ett lärotillfälle. Istället för att slå på mig själv tog jag ansvar för situationen och kontaktade de inblandade. I detta kommer jag att tänka på något jag hört från olika håll; utan misstag sker ingen utveckling. Om vi ständigt rör oss på säker mark begår vi inga misstag, men vi utmanar heller inte oss själva. Så det är läge att fira: Hurra! Jag har begått ett misstag.

Priset för framgångsrika barn

DN har i dagarna en artikelserie om att driva barn till framgång: "Piska eller morot". I huvudartiklarna berättar musikern Alexander Rybak och hockeymålvakten Robin Lehner att deras föräldrar använde både hot och belöningar för att få sin vilja igenom.

Jag blir både beklämd och ledsen när jag läser om deras uppväxt. Jag har inga problem med att barn (och vuxna) utsätts för utmaningar och får testa gränserna för sin förmåga. Och jag kan absolut förstå njutningen av att behärska något efter många timmars träning och finslipning av teknik. Det jag värjer mig emot är att föräldrarna sätter sina egna behov före barnens.

Det är kanske lätt att vara tacksam gentemot sina föräldrar om man lyckats inom ett område. Men vad händer med alla barn som pressas till gränsen och förbi gränsen till sin förmåga utan att nå den framgång de strävar efter? Hur präglas barn som ständigt blir bedömda efter sina prestationer och alltid får höra att de kan prestera lite bättre?

I ett samhälle som bygger på konkurrens och framgång är det inte svårt att förstå att vissa föräldrar drillar sina barn för att det ska nå eliten inom sitt område. Det jag är lite nyfiken på är hur det skulle se ut inom till exempel musiken och idrotten om vi alla växte upp i ett samhälle där vi får lära oss att lyssna efter våra egna och andras behov. Ett samhälle där utövandet av musik och idrott bygger på lust att bidra med sin talang istället för att sträva efter framgång och tjäna pengar i konkurrens med andra. Skulle vi kunna njuta av lika skickliga musiker och idrottare? Om inte, är dagens strävan och jakt på framgång värt priset vi alla betalar?

Släpp kraven

På senare år har jag försökt att omvandla alla tankar kring att jag måste eller att jag borde göra olika saker till att jag vill utföra dem. Den sista tiden har jag också försökt att överföra detta tänkande till mina barn. Förutsättningen är tron på att alla människor vill bidra till andra om det sker på frivillig basis. Så istället för att säga "Nu måste du duka bordet" eller "Städa upp i ditt rum, annars får du inte..." frågar jag om de vill duka bordet eller något i stil med "Det skulle vara jätteskönt för mig om du vill plocka upp kläder och tidningar i ditt rum innan NN kommer och hälsar på".

När jag berättade det här för barnen för några månader sedan gnuggade de händerna av förtjusning. Jag sa att jag inte vill tvinga dem att göra någonting, utan att jag tror att de vill hjälpa till om de kan välja själva. De svarade: "Så vi slipper om vi inte vill?" och jag svarade ja.

Nu är det svårt att svara på varför de i princip utför samma uppgifter som förut, men jag försöker att fråga utan att kräva eller skuldbelägga om de inte gör som jag vill. Kanske utför de sakerna av gammal vana eller kanske förmedlar jag något som föräldrauktoritet utan att jag är medveten om det? Jag inbillar mig i alla fall att jag inte hör stönanden och suckanden längre och bara det är ett lyft. Jag vill inte ses som någon som ställer krav utan hellre ses som någon som det kan vara roligt att hjälpa då och då i ett förhållande som bygger på ömsesidig respekt.

I am a Transformer

"Du har ju inte städat på två veckor." När jag hörde dessa ord for försvarstankarna genom huvudet på mig och en del kom ut genom munnen: "Jag har borstat ur toastolarna! Och torkat bord och bänkar efter nästan varje frukost! Plus tagit hand om kvarbliven disk!" Orättvist tänkte jag medan jag snörde på mig löparskorna och begav mig ut samtidigt som jag kom på fler städningsområden jag utfört.

Under löprundan tänkte jag på vad som låg bakom mina tankar och min försvarsinställning. Jag kände mig både irriterad och ledsen. Irriterad för att jag behöver förståelse och ledsen för att min omtanke inte nått fram.

Vad fanns det då bakom "Du har inte städat på två veckor!"? Jag gissade att där fanns liknande känslor och behov som hos mig själv. Behov av support, stöd och omtanke för det gemensamma hushållet. Oro och irritation för att jag ska bli allt för uppslukad av mina egna aktiviteter.

Senare under dagen både städade jag och ägnade mig åt mig själv. Irritationen hade runnit av genom att istället för att höra skuldbeläggande titta efter känslor och behov. Nästa skrämmande åtgärd är att ta itu med den vaga oroskänslan av att säga och visa vad jag känner, trots att jag kanske kommer uttrycka mig stolpigt och bli generad.

Det efterlängtade motståndet och den uppkomna tröttheten

Jag har det senaste dryga halvåret träffat fem olika grupper sammanlagt ett tiotal gånger för presentation och träning i Nonviolent Communication (NVC). Alla träffar har förflutit friktionsfritt och deltagarna har till övervägande del varit mycket positiva och entusiastiska. Själv har jag till största del njutit i fulla drag och fyllts av hopp av att kunna bidra till en värld där människor kan mötas utan att känna rädsla för varandra. Det hela har gått nästan löjligt lätt och jag har längtat efter utmaningar och att röra mig på osäkert vatten så jag skulle kunna få tillfälle att träna på NVC i skarpa lägen.

I går fick jag smaka på det jag bett om. Jag träffade en grupp jag mött tidigare ett par gånger för att träna lite grundläggande NVC; att uttrycka känslor och behov. Det uppstod både motsättningar i gruppen och relativt högljudda diskussioner om deras arbetsförhållanden. Ett tag satt jag ganska rådvill och tog passivt in scenen. Det krävdes en paus och en smula andrum för att samla tankarna och börja tänka på hur jag skulle kunna hantera situationen.

Efter pausen föreslog jag att de skulle uttrycka sig enligt de fyra komponenterna i NVC (läs mer här) och slogs av vilket fantastiskt verktyg det är. När de använde processen "på riktigt" förstod de poängen och de såg likheterna mellan deras egna och andras behov och värderingar. Själv lärde jag mig att det är tryggt att luta sig mot NVC-stammen när det blåser, det gäller bara att komma ihåg det.

Jag lärde mig också att utmaningar och lärdomar kan vara energikrävande. Jag kände mig dränerad på kraft och var väldigt trött, så trött jag i princip aldrig är annars, i ungefär ett dygn efteråt. Det är först nu under kvällen dagen efter som jag känner mig någorlunda pigg igen. Snart är det dags att sova och ta nya tag inför lördagens presentation på releasefesten för min hemsida.

Jävla idiot

Jag undrar hur många gånger jag tänkt och sagt "jävla idiot" när jag sett eller hört andra människor bete sig på ett sätt jag inte gillar? Eller hur många gånger jag tyckt att andra människor är dumma i huvudet? Jag undrar också hur många gånger jag kallat mig själv klantig och suckat och stönat åt mitt eget beteende? De senaste åren har i bästa fall dessa tankar följts av lite peppande tankar som "jaja, de gör sitt bästa" eller "nu försöker jag igen".

En tanke jag burit med mig sedan mitten av 90-talet går i stil med: "Varje människa gör alltid sitt bästa utifrån sina erfarenheter och förtjänar varken att klandras eller skuldbeläggas." Det har emellanåt varit svårt för mig att ta till mig innehållet i denna tanke. Om jag däremot försöker att sätta mig in i villkoren och de omständigheter som andra människor lever under, och om jag försöker föreställa mig hur de har vuxit upp, tror jag att andemeningen stämmer. Om jag befunnit mig i deras skor och burit deras erfarenheter hade jag agerat likadant. Detta fråntar inte människor sitt ansvar för sina handlingar. Inte heller är det en ursäkt för att inte försöka ändra på sig själv och sina handlingar. Vår historia kan vi inte göra något åt men framtiden behöver inte formas utifrån vårt tidigare liv.

Tänk vad spännande det skulle vara om jag lyckades hålla denna tanke levande i mig när människor beter sig på ett sätt som inte möter mina behov och värderingar! Jag är ganska säker på att tanken "jävla idiot" inte skulle dyka upp om jag var medveten om att person gör sitt bästa. Jag undrar vad det skulle komma för tankar istället?

Vördnad inför livet som en förändrande kraft

Jag satt tidigare idag och tittade in i mitt veckogamla barnbarns ansikte. Hon låg och blundade med sina små ögon och rörde sakta på händerna. Hon andades stötvis och ansiktet drog ihop sig och slätades ut medan minuterna passerade. Det kändes som om jag kunde sitta där hur länge som helst. Jag var helt uppslukad av nuet och allt utom detta ögonblick och min närvaro med det nya livet i min famn saknade betydelse.

Jag har varit med om flera liknande starka närvaroupplevelser. En del människor skulle kanske kalla det för en andlig upplevelse. Själv har jag lite svårt för ordet andlighet, men i sådana här stunder tror jag att jag förstår vad människor som pratar om andlighet menar. Ett ord som ligger närmare mig är vördnad. En vördnad för livet och vår plats i universum. En insikt om att vi existerar på grund av en ändlös rad av mutationer genom att DNA har kopierat sig själv på ett ofullkomligt sätt; att vi tack vare evolutionens gång har hamnat på den plats vi befinner oss idag. Sannolikheten att just jag existerar sett utifrån årmiljoners utveckling av livet är så liten att den är försumbar.

När jag i detta sinnestillstånd betraktar världen känns alla dess konflikter och intressemotsättningar med ens både futtiga och sorgliga. Futtiga i jämförelse med den enorma tidsrymd och det oändliga universum som omger oss. Sorgliga utifrån den smärta och förstörelse som vi åsamkar varandra och omgivningen. Vi människor är ju fantastiska varelser med en oerhörd förmåga att skapa vadhelst vi önskar. När vi är kreativa och nyskapande kan vi njuta av livet och ta för oss av dess möjligheter utan att samtidigt orsaka lidande och förödelse.

I detta perspektiv känns tanken att berika mig själv på bekostnad av människor, djur och natur både tom och meningslös. Att istället bejaka livet och sträva efter ett samhälle som tar hänsyn till alla människors behov oavsett härkomst eller förutsättningar och samtidigt inte förbruka jordens resurser i snabbare takt än de kan återbildas ter sig däremot både som ett nödvändigt och lustfyllt projekt.

Åsikternas diktatur

Jag vet inte hur många gånger jag försökt att förändra andra människors åsikter med inställningen att min åsikt är den bästa och den objektivt rätta. Jag har tänkt något i stil med att om jag bara lyckas förklara på ett logiskt och klart sätt kommer åhöraren att komma till insikt och anamma mina åsikter. Det är ju något varenda vettig människa borde hålla med om, bara de tänker efter en smula. Om de inte ändrar sig kan jag lätt överseende tänka att de är lite inskränkta eller inte fattar att de har blivit lurade eller något annat i samma stil. Med dessa tankar är jag inte ute efter att skapa kontakt utan vill hellre visa att jag har rätt och att den andra har fel.

Med det här förhållningssättet bidrar jag sällan till en nyfiken och öppen atmosfär. Det är tvärtom ofta mycket svårt att nå en annan människa som tänker att han eller hon är kritiserad och ifrågasatt. Därmed reducerar jag mina möjligheter att få gehör för mina tankar och idéer. Det blir mer som en TV-debatt där jag försöker plocka så många poäng som möjligt och kunna gå därifrån med tanken: "Ha! Jag vann!".

Vi har mycket lättare för att ta emot information från människor vi uppskattar och gillar. Många människor jag tycker om är både bra på att uttrycka sina värderingar och att lyssna på vad andra människor har att säga. Vissa människor har förmågan att visa att de gillar mig utan att nödvändigtvis hålla med om vad jag säger. Det resulterar i både roligare och innerligare samtal med plats för både humor och allvar

Jag tror att det här är en mycket viktig nyckel till ett långsiktigt förändringsarbete. Om vi kan lyssna på människor så att de känner sig hörda och respekterade har de i sin tur mycket lättare att lyssna på oss. På så sätt kan vi skapa allianser med ett större antal människor och bygga en bredare bas för de nödvändiga samhällsförändringar som är både önskvärda och nödvändiga.

Nyårslöften

Istället för nyårslöften, som jag aldrig ägnat mig åt, sitter jag och filar på mina mål för 2011 och framåt. Det är första gången jag systematiskt gör detta och jag hoppas att det är början på en årlig tradition. Nyttan av att sätta mål är att jag lättare uppnår det jag vill istället för att planlöst låta dagarna passera i väntan på spännande händelser och eftertraktade sinnestillstånd. Jag har delat upp målen både i olika områden av mitt liv och i olika tidsintervaller. Exempelvis har jag ett mål om att förverkliga en mejllista där de som är intresserade av lägenheter i mitt kollektivhus får besked om när en lägenhet är på g till bostadsförmedlingens kö. Detta mål har jag satt i rutan "Cigarrlådan (mitt kollektivhus)/inom en månad", så i januari ska detta vara genomfört. Det här känns kul, spännande och inspirerande och jag ser redan fram emot nästa nyår då jag får chans att utvärdera det hela.

En sak jag påminns om och som jag kontinuerligt brottas med när jag skriver ned mina mål är tankar om individen kontra massan. Individen har en sådan enorm potential att förverkliga sina drömmar. De flesta av oss som bor i Sverige har större möjligheter att välja vilka liv vi vill leva än majoriteten av världens befolkning. Mycket av det motstånd och de begränsningar vi upplever sitter i våra huvuden. Vi kan ensamma eller tillsammans återta vår maktfullhet och åstadkomma de förändringar vi vill se i vår omgivning. Samtidigt föds vi och växer upp i ett socioekonomiskt system där vi fostras i våra respektive grupptillhörigheter. Där har vi till en början väldigt begränsade möjligheter att fritt välja utan det är istället föräldrar, förskole- och skollärare samt andra auktoriteter som har makten över våra liv. Som män och kvinnor, arbetar-, medel- och ägarklass, svarta och vita etc. blir vi klassificerade och tilldelade olika egenskaper och roller i samhället. Att tro att vi är opåverkade av detta eller att alla individer i en grupp kan byta position leder i vissa fall till förakt gentemot de som är "offer" för systemet.

Det senaste åren har föreningen av individens möjligheter och vetskapen om olika samhällsgruppers ställning i ett system som bygger på dominans och förtryck alltmer utkristalliserats som ett av mina stora livsmål. Att stärka människors tro på sin egen förmåga och samtidigt sträva efter ett samhälle som möter alla människors behov, finns det något mer tillfredsställande?