Visar inlägg med etikett respekt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett respekt. Visa alla inlägg

torsdag 28 mars 2013

Det är viktigt att barn gör som vuxna säger

För några veckor sedan var jag på föräldramöte i de yngstas klass. Bland mycket annat kom det upp att vissa av eleverna inte vill gå ut på rasterna. Kommentarer från några föräldrar var bland annat att "Det är viktigt att barnen lär sig följa regler" och "Barnen måste göra som de vuxna säger". Dessa uttalanden blev oemotsagda och det var lätt att få uppfattningen att det rådde konsensus i frågan. Själv satt jag tyst och sa inte ett knyst.

Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.

Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.

Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.

Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter

lördag 9 februari 2013

Vad jag har gemensamt med män som näthatar kvinnor


Jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna på tunnelbanan hem till Hökarängen. Jag har precis sett ett youtubeklipp om Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor. Jag förstår att klippet kan väcka både rädsla och ilska, men jag känner mest sorg. Sorg över att kvinnor ska behöva stå ut med att läsa hur de ska misshandlas, våldtas och dödas. Och både sorg och skam över att tillhöra samma kön som dessa män.

Jag kan nog aldrig helt sätta mig in i vad dessa kvinnor måste leva med varje dag. Jag tror att deras upplevelse ligger på en helt annan nivå än den jag själv skulle uppleva om jag fick liknande hot. Jag hoppas de får allt stöd de behöver från familj och vänner och jag skulle önska att stödet från olika företag och myndigheter skulle vara betydligt större än det är idag. Jag skulle också vilja se en massiv rörelse av män som i många olika sammanhang står upp för jämlikhet, rättvisa och solidaritet. 

Jag vill ändå försöka förstå männen som skriver dessa hot om sexuella övergrepp, mord och förnedring. Jag vill inte hamna i deras värld av hat och förakt. Jag vill inte använda deras språk och fördöma det jag inte förstår. Jag vill hitta det som förenar oss alla som människor snarare än att bygga murarna ännu högre genom att reducera dem till omänskliga monster.

Den kvinnosyn som uttrycks i dessa mäns ord är inte en isolerad företeelse. Det är en logisk konsekvens av den ställning kvinnor har, som genomsyrar hela vår kultur, i Sverige och på de flesta andra platser i världen. Som killar får vi lära oss att tjejer är mindre värda. Detta upprepas genom hela våra liv; i media, i reklam, i skolan och på arbetsplatser bekräftas bilden av kvinnan som underdånig mannen gång på gång. Så när männens ilska och frustration väcks finns det både en måltavla och ett språkbruk till hands.

Det är det ganska lätt för mig att känna igen ilskan som dessa män uttrycker, inte innehållet, men väl ilskan i sig. Den kan väckas mot människor med andra åsikter, åsikter som hotar det jag värdesätter i livet. Jag kan också bli arg när jag ser människor som begår handlingar jag inte gillar. Och att uttrycka ilskan i ord, mer eller mindre anonymt, är ett ganska tryggt sätt att få ur sig sin frustration.

Vad jag vet känner jag ingen som skriver inlägg av typen vi hör i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad som rör sig i dessa män, vad de känner och vad de brinner för när de sitter vid tangentborden. Men det jag tror är att vi har förmåga att uppleva likartade känslor och att vi alla strävar efter att försöka tillgodose våra behov. Jag tror också att det finns oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Med denna utgångspunkt gissar jag att många som uttrycker så kallat näthat upplever en gemenskap med dem med liknande åsikter. Det är en lättnad att se att man inte är ensam och att det finns en acceptans och respekt för ens tankar. Det finns nog en stark längtan efter betydelsefullhet och mening, att ens tankar och åsikter har en effekt och påverkan på andra människor. Jag tror också det finns inslag av kreativitet, hur orden kan användas för att skapa starka bilder och stämningar.

Allt oavstående är behov jag själv värdesätter oerhört starkt. Frågan är hur vi kan tillgodose dessa behov utan att andra människors trygghet, säkerhet och respekt hotas.

fredag 18 februari 2011

Hurra! Jag har begått ett misstag.

Häromdagen träffade jag en grupp där vi övade oss i Nonviolent Communication (NVC). För att göra en lång historia kort så fokuserade jag i en situation på endast den ena av två personer. Jag lyssnade efter känslor och behov och jag upplevde både kontakt och att personen kände sig hörd. Jag tror att jag blev väldigt glad av att jag lyckades fånga upp någonting viktigt i hur en person uttryckte sig och att hitta det väsentliga bakom orden. Så glad att jag helt enkelt glömde bort att kolla läget hos den andra.

När jag efteråt var ute och sprang växte händelsen i mitt huvud. Jag såg att jag bara uppmärksammat den ena personens känslor och behov. Först grämde jag mig och tänkte att det var dumt att jag missat hur den andra kände sig. Efter en kort stund började jag dock fundera på varför jag tyckte det var dumt. Orsaken tror jag var att det för mig är viktigt med omsorg och respekt och jag kände mig både ledsen och orolig för att jag missat det. Jag var också besviken över att ett så levande tillfälle för träning av NVC-processen gått mig ur händerna.

Mitt i allt blev jag klar över att jag begått ett misstag. Ett misstag som jag genom att processa för mig själv förvandlat till lärdom och erfarenhet att ta vidare till andra möten och sammanhang. Samtidigt var det ett misstag som skulle kunna vara lätt att reparera.

Senare på kvällen ringde jag först upp den personen som inte fått uttrycka sig. Jag uttryckte mina känslor och behov enligt ovan och ställde frågan vad hon tänkte kring detta. Hon verkade glad över att jag ringt och hade också tänkt i liknande tankar. Jag ringde sedan upp den andra personen och uttryckte samma sak.

För mig personligen kunde jag förvandla mitt misstag till ett lärotillfälle. Istället för att slå på mig själv tog jag ansvar för situationen och kontaktade de inblandade. I detta kommer jag att tänka på något jag hört från olika håll; utan misstag sker ingen utveckling. Om vi ständigt rör oss på säker mark begår vi inga misstag, men vi utmanar heller inte oss själva. Så det är läge att fira: Hurra! Jag har begått ett misstag.

söndag 6 februari 2011

Släpp kraven

På senare år har jag försökt att omvandla alla tankar kring att jag måste eller att jag borde göra olika saker till att jag vill utföra dem. Den sista tiden har jag också försökt att överföra detta tänkande till mina barn. Förutsättningen är tron på att alla människor vill bidra till andra om det sker på frivillig basis. Så istället för att säga "Nu måste du duka bordet" eller "Städa upp i ditt rum, annars får du inte..." frågar jag om de vill duka bordet eller något i stil med "Det skulle vara jätteskönt för mig om du vill plocka upp kläder och tidningar i ditt rum innan NN kommer och hälsar på".

När jag berättade det här för barnen för några månader sedan gnuggade de händerna av förtjusning. Jag sa att jag inte vill tvinga dem att göra någonting, utan att jag tror att de vill hjälpa till om de kan välja själva. De svarade: "Så vi slipper om vi inte vill?" och jag svarade ja.

Nu är det svårt att svara på varför de i princip utför samma uppgifter som förut, men jag försöker att fråga utan att kräva eller skuldbelägga om de inte gör som jag vill. Kanske utför de sakerna av gammal vana eller kanske förmedlar jag något som föräldrauktoritet utan att jag är medveten om det? Jag inbillar mig i alla fall att jag inte hör stönanden och suckanden längre och bara det är ett lyft. Jag vill inte ses som någon som ställer krav utan hellre ses som någon som det kan vara roligt att hjälpa då och då i ett förhållande som bygger på ömsesidig respekt.