Ett möte med det politiskt inkorrekta

För en tid sedan satt jag på pendeln och såg en kvinna läsa en tidning. Hon var i min ålder och hade en blommig klänning på sig. Tidningen hette Nya Tider med underrubriken "Nya medier tar vid där gamla sviker". Jag hade aldrig hört talats om tidningen och blev både nyfiken och skeptisk och googlade att tidningen bland annat inte är knuten till någon organisation eller något parti och att den har "ett politiskt inkorrekt och ärligt innehåll".

Att vara politiskt inkorrekt kopplar jag bland annat samman med att vara antifeminist och att vara kritisk mot invandring. Mitt hjärta började banka och jag satt nu och våndades. Jag som nyss bloggat om att jag vill komma i kontakt med sverigedemokrater satt nu mitt emot en person som - enligt min uppfattning - tycktes sympatisera med en politik som Sverigedemokraterna står för. Nu satt hon där och såg helt ofarlig ut i sin blommiga klänning, men jag kom mig inte för med att ta kontakt.

Till slut när det bara var ett par statiuoner kvar tills jag skulle gå av, vände jag mig ändå mot kvinnan och frågade om det var en bra tidning. Hon sken upp och sa "Ja, det är det faktiskt. Den tar upp saker som andra tidningar inte skriver om" och hon fortsatte att säga något i stil med att resten av media bara uttrycker en åsikt. Jag bad henne ge ett exempel på detta, och när hon svävade på målet väcktes någon slags tanke likt "Ha, där fick hon!" inom mig.

Jag fick påminna mig själv om mitt syfte.Att jag vill ha kontakt och inte plocka poäng i någon slags argumentation. Jag vill ha kontakt, dels för att se det mänskliga hos människor som hyser andra åsikter än de jag har, att se det som förenar oss och inte fokusera på motsättningar. Och jag vill också kunna dela mina tankar och få förståelse för min syn. En förutsättning för det sistnämnda tror jag är att jag kan visa en empatisk förståelse för den andra. Annars tror jag att människor är fullt upptagna med att försvara sig själva och då har de inget utrymme för mina tankar.

Jag försökte därför fokusera på vilka behov som låg bakom det hon sagt och jag gissade "Så du gillar att det finns en valfrihet, att det finns flera olika vinklar och åsikter i media?" Jag vet inte om min gissning var klockren (hon såg lite undrande ut) och nu närmade jag mig Älvsjö där jag skulle kliva av. Jag ville även berätta vad som väcktes i mig i förhållande till det hon sagt och det jag läst om hennes tidning. Jag frågade om hon ville höra vad jag tänkte, vilket hon ville. Jag sa att jag blev orolig när jag hör uttrycket politiskt inkorrekt och att jag lätt får tankar om antifeminism och att vara mot invandring. Jag sa att för mig är det viktigt att alla människor accepteras och inte blir diskriminerade. Det blev en hastig avslutning och innan jag klev av tackade jag för samtalet.

Den här händelsen kan väl inte direkt tjäna som ett skolboksexempel på hur vi kan bemöta människor med andra värderingar än oss själva. För mig var det ändå värdefullt. Jag märkte att när jag fick värderande och bedömande tankar, kunde jag stanna upp och ta kontakt med min intetion till kontakt och att det fanns en ansats både till att lyssna och att själv uttrycka mig. Att jag vågade öppna munnen vid det här tillfället kommer göra det lättare för mig att i framtiden ta kontakt på ett tidigare stadium och - förhoppningsvis - inte vara lika nervös.

Är du rasist eller...?

Jag funderar på det här med rasism och rasister. De flesta människor verkar gilla att hänga med folk som de delar något med. Det spelar ingen roll om det är punkare, marathonlöpare eller schackspelare. Det är kul att umgås med likasinnade, att nörda ner sig, att veta att det man gillar och brinner för tas emot med intresse och entusiasm. Att bli accepterad och få tillhöra en grupp. Att bli förstådd.

Om jag inte blir bemött med acceptans försöker jag anpassa mig. Om priset för anpassning blir för högt försöker jag söka upp en annan grupp där fler av mina behov blir tillgodosedda till en lägre kostnad. Att försöka övertyga andra om att de har fel verkar sällan hjälpa. Hur många gånger har du lyssnat på en debatt där den ena parten säger "Oj! Nu har du övertygat mig. Jag hade visst fel."? Jag tror att det här gäller även för personer vi kallar rasister.

Om vi vinner en debatt eller en argumentation kan vi få ryggdunkar från de som redan håller med oss. Vi kan kanske också omvända en eller annan som av någon anledning gillar eller respekterar oss. Jag tror att det är betydligt ovanligare att vi ändrar åsikt när någon vi inte tycker om slår sina argument i huvudet på oss. Om någon ser ner på oss kommer vi med största säkerhet varken byta åsikt eller söka dennes sällskap, snarare tvärt om.

Jag tror inte på klyschan att den enda jag kan ändra på är mig själv. Däremot tror jag att min inställning till andra är avgörande om jag ska ha någon inverkan på dem. Om jag ska ha någon påverkan på en person som jag tänker är rasist, tror jag att jag behöver gilla hen. Eller åtminstone hitta områden där vi kan mötas. Jag tror jag behöver röra mig bort från tanken att jag ska övertyga den andra personen om hur fel det är med rasism Jag tror också att jag behöver göra mig av med min föreställning att den andra är rasist (eller i alla fall vara medveten om att jag kan skilja på person och min bedömning av personen). Om jag vill visa hur mycket jag längtar efter tolerans och öppenhet tror jag inte att jag visar det med förakt eller kritik. Jag tror tvärtom att jag behöver lyssna med medkänsla. Visa att jag delar samma känslor och samma behov. Men - och det är viktigt - även visa min rädsla för vad som kan hända när vi delar upp varandra i "vi och dom".

Det samhälle och den värld jag drömmer om baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är en plats där människors potential kan utvecklas och blomstra. Där vi oavsett bakgrund får möjlighet och stöd i att växa som människor. Jag tror vi kan börja skapa den världen här och nu genom att börja leva efter de värderingar vi värdesätter - hemma, i skolan, på jobbet och i mötet med alla vi träffar.