måndag 3 december 2012

Hur länge är det mysigt med ett strömavbrott?

Vi sitter samlade i vardagsrummet, nästan hela familjen och några av barnens kompisar. Det är mörkt och endast några stearinljus kastar sitt fladdrande sken mot våra ansikten. Vi skojar och skrattar och jag ligger i soffan och slummrar till en stund i dunklet. Vi har det ganska mysigt.

Plötsligt tänds ljuset och alla barnen kastar sig med ett tjut över allehanda elektroniska apparater som inte fungerat under några timmar på grund av strömavbrottet som drabbat stora delar av Söderort. Även jag går till datorn för att kolla vad som hänt de timmar jag varit avkopplad.

Under strömavbrottet funderade jag på hur länge det skulle vara mysigt med ett strömavbrott och när oron skulle ta över. Skulle det vara mysigt att gå och lägga sig i en mörk lägenhet eller att vakna upp på morgonen och känna hur kylan sakta men säkert börjat ta över? Och hur skulle det vara om hela världens elektricitet slogs ut; skulle pengar ha något värde eller skulle jag hellre behålla min påse med cashewnötter om någon ville köpa den av mig för en tusenlapp?

Det dök upp gamla tankar om hur vi människor tillgodoser vårt behov av trygghet och säkerhet. Många av oss tror att pengar ger säkerhet. Men om nu pengar förlorar sitt värde på ett eller annat sätt vad har vi då kvar? Pengar i datorer kan ju inte mätta oss oavsett hur många ettor och nollor vi har på våra konton.

Personligen tror jag att vi bygger både trygghet och säkerhet i gemenskap med andra. Genom att bygga starka vänskapsband med många olika slags människor kanske vi kommer att kunna ha mysiga stunder med varandra även om datorerna av någon anledning skulle slockna för gott. Det skulle inte heller skada med en omställning av vår ekonomi till ett långsiktigt hållbart system där framgång betyder att alla människors behov blir tillgodosedda snarare än en högre omsättning av varor och tjänster jämfört med föregående kvartal.

onsdag 28 november 2012

Att se smärtan som inspiration

I helgen var jag norrut och firade mitt äldsta barnbarns födelsedag. Det var härligt att se hans oförställda glädje när han öppnade sina presenter. Oavsett om det var kläder eller leksaker, teknologiska prylar eller träbilar verkade han lika glad. Som att det var gåvan i sig och inte innehållet som var det viktiga. Klart inspirerande!

Något annat som var inspirerande var att se mitt yngsta barnbarns maktfulla vilja till gemenskap, kontakt och närhet. Hon passade verkligen på att utnyttja möjligheten till uppmärksamhet när det fanns flera vuxna än vanligt tillgängliga. Så fort någon skulle laga mat eller göra något annat sprang hon till nästa person och sträckte ut armarna för att bli upplockad.

Väl i famnen hos någon var hon ivrig, sökte hela tiden ögonkontakt, pratade på med sina treordsmeningar och verkade njuta av tillvaron i största allmänhet. Jag njöt också av att vara nära henne och få ta del av hennes självklara, reservationslösa och livsbejakande uppenbarelse.

Det var också en smärtsam upplevelse att vara nära någon som var så totalt närvarande i nuet. Det var som om hennes blick forskande avslöjade om jag var med henne eller inte. Jag kunde ibland märka hur mina tankar vandrade iväg, hur jag fick impulser av att ta upp mobilen och att jag ibland dröjde mig kvar någonstans utom synhåll från andra.

Jag tror att hennes intensiva närvaro väckte smärtsamma känslor av ensamhet och obestämda minnen av isolering, och frånvaro av gemenskap och kontakt. Jag har mina tankar om vad det är som gör att många av oss förvandlas från sprudlande energiknippen till avstängda och orkeslösa vuxna. Men mest av allt vill jag ta vara på mina smärtsamma känslor och omvandla dem till en längtan och ett sökande efter mer närhet och värme i mitt liv och en större närvaro i det som sker för stunden. Vad vill du?

måndag 26 november 2012

Är du med i kärleksgerillan?

När jag jobbar åker jag ibland och handlar. Med mig har jag ofta pantflaskor och pantburkar. För pantburkarna köper jag något gott till oss som jobbar. Det brukar bli ekologiska nötter och Mums-Mums. För det mesta är det bara PET-flaskor, men då och då har jag med mig en och annan pantburk. Jag brukar inte tycka det är värt att dra ut ett kvitto om jag bara har ett par burkar, utan pantar dem och låter nästa kund få glädje av den lilla summan (pantautomaten har ingen biståndsknapp, annars hade det varit ett alternativ). Denna lilla handling skänker mig betydligt mer glädje än de kronor jag går miste om.

Jag kom att tänka på det här på hemväg från Norrland när jag lyssnade på söndagens upplaga av Verkligheten i P3. Jag är tydligen med i en subversiv grupp med mål att omvandla samhället. En gerilla med tentakler ut i hela världen. En rörelse med potential att förändra ditt och mitt sätt att betrakta världen.

I programmet intervjuas skaparen av en blogg med namnet Fredsuppdraget, som går ut på att vara en inspiration till små handlingar med syfte att förändra världen. En hemsida med tusentals inspirerande historier med namnet the random acts of kindness foundation nämns också.

Jag blev väldigt glad och upprymd när jag lyssnade på programmet. Jag blev påmind om den makt vi har att påverka människor i vår omgivning. Att vi faktiskt genom både små och stora handlingar förändrar världen omkring oss. Nu ska bara fundera ut vad jag själv ska göra för min ovetande medmänniska...

onsdag 21 november 2012

Att gnälla eller inte gnälla...

Mmm... vilken god mat! Härligt att komma hem efter ett träningspass och slippa tänka på matlagning. Men jag saknade proteiner i tillräcklig mängd för att min kropp ska må så bra som möjligt. Jag tackade matlagaren för den goda maten och påminde att nästa gång vill jag gärna ha hoummus eller en bönsallad eller något annat med mycket proteiner i.

Hemma i mitt kollektivhus lagar vi mat till varandra. För att maten ska bli fullvärdig har vi vissa kriterier; det ska finnas sallad, frukt, mjukt bröd när det är soppa etc. Förr när någon lagat något jag inte var helt nöjd med kanske jag sa det till någon annan än matlagaren, eller så behöll jag det tyst för mig själv. Någon enstaka gång tog jag sats och berättade det för den som lagat maten, samtidigt som jag kände mig lite dum.

Igår kväll när jag pratade i telefonen slog det mig plötsligt att jag har ändrat beteende. Nu för tiden verkar jag säga till hur jag vill ha det. Det kanske inte sker helt utan ansats, men jag berättar utan större vånda vad jag önskar. Jag tror att det bottnar i hur jag ser på mina medmänniskor. Istället för att göra moraliska bedömningar börjar jag mer och mer tänka på att det människor gör är deras sätt att försöka tillgodose sina behov.

Det är inte längre en slarvig typ som struntat i att koka fullkornspasta utan det är bara en person som inte kokat fullkornspasta, kanske p.g.a. att hen har glömt det. Jag tror att det är nyckeln. Om jag har bedömningar om att folk är slarviga, tanklösa, snåla eller något annat blir det jobbigt att be dem om något. Det är då lätt hänt att jag förmedlar mina bedömningar om dem mellan raderna även om jag lindar in orden i en "snäll" förpackning. Säger jag till människor utifrån såna bedömningar är det lätt att jag uppfattar mig själv som gnällig och för det mesta är jag istället tyst eller "gnäller" för andra. Tar jag istället ansvar för mina egna behov och ställer önskemål, "Jag vill ha fullkornspasta", är chansen betydligt större att jag får som jag vill nästa gång personen har matlag.

Tänk vad skönt att istället för att uppfatta mina egna önskemål som gnäll kan jag se dem som presenter. När jag ber om något ger jag ju den andra personen chansen att bidra till mig. Jag slipper också axla den tröttsamma rollen som rättfärdig domaren.

torsdag 8 november 2012

Är du en mördarapa?

Jag såg en dokumentär på SVT Play igår, Människans första krig (Vetenskapen värld). Tittaren presenteras först för duvornas syn på människan som samarbetsvillig och empatisk. Sedan tar hökarna vid med en syn på människan som aggressiv och krigisk. Den dominerande synen har varit att vi är en mördarapa vars våldsamma natur endast hålls på plats av kulturen och lagarna. Denna syn kan belysas med två citat från två statsmän:

"Den mänskliga rasens historia är krig. Förutom korta och ovissa mellanrum har det aldrig rått fred i världen, och långt innan historien började var striden på liv och död universell." (Winston Churchill) "Krig i någon form uppstod samtidigt som människan. I historiens gryning var krig ett faktum - som torka och sjukdomar. Det var så stammar och civilisationer stärkte sin makt och löste tvister." (Barack Obama)

I dokumentären får vi ta del av fakta och argument från bägge sidor. Är vi inte själva forskare kan det vara svårt att avgöra vad som verkar stämma bäst överens med verkligheten (forskarna är ju inte heller direkt överens). Jag tror att det avgörande är vår egen inställning. Oavsett vad vetenskapen kommer fram till har jag min inställning klar.

Jag tror att vi människor gillar att samarbeta med varandra. Jag tror att vi gillar att bidra till varandra. Jag tror vi är mer tillfreds med oss själva och vår omgivning när vi ser att andra människor njuter av det vi gör snarare än om de lider av våra handlingar.

Jag tror också att min inställning formar mina handlingar. Om jag tror att människan är våldsam och aggressiv till naturen påverkar det hur jag tar mig an konflikter. Om jag däremot tror att människor är empatiska och samarbetsvilliga är jag övertygad om att jag är mer benägen att lösa konflikter utan våld.

Vad tror du?

måndag 15 oktober 2012

Världen är vad vi gör den till

Efter spännande diskussioner om människans natur både på jobbet och nere på matlaget slås jag av tanken att det kanske inte spelar någon roll vad forskningen kommer fram till om vår natur. Uppenbarligen är människan i stånd att åstadkomma det mesta från altruism till folkmord. Om vetenskapen av någon anledning skulle komma fram till att människan är en våldsbenägen egoistisk varelse utan empatisk förmåga skulle jag ju inte ändra min inställning till mig själv och mina medmänniskor bara för det. Att forskningen tyder på att vi blev människor på grund av vår förmåga till empati och samarbete blir ändå ett stort plus i kanten.

Jag är övertygad om att vi återskapar vår värld varje dag i kontakt med andra. Tror jag att alla bara tänker på sitt eget bästa och försöker att skaffa sig egna fördelar, är det lättare att jag själv agerar utifrån detta. Jag tolkar andras beteende och funderar på vad de har för baktankar med vad de tar sig för. Då blir världen lite mer trång och jag börjar använda mina armbågar lite mer. Tror jag däremot att människor vill samarbeta och att alla gör så gott de kan, ser jag lättare vad de vill trots att jag kanske inte gillar vad de gör. Världen blir en smula hoppfullare och jag blir lite mer nyfiken på andra människor.

Våra tankar och handlingar blir som självuppfyllande profetior. Vill jag se mer våld i världen och brukar våld är det vad jag kommer att få. Gillar jag att köpa ekologisk mat kommer det att odlas mer mat utan konstgödsel. Vill jag att mina barn ska samarbeta behöver jag lyssna på vad de vill. Tror jag att det är kört för mänskligheten så... jag tror ni förstår min poäng.

Vi har teknik, kunskap och resurser att skapa en värld där vi kan tillgodose alla människors behov (kanske inte på de sätt som många av oss hitintills gjort det på), en värld som inte bygger på att vissa människors välstånd bygger på andra människors misär. Så vilken värld vill du leva i?

Jag avslutar med en favoritreplik från Jodie Foster i filmen Contact (så ni ser att jag även har Hollywood med på min sida): Funny, I've always believed that the world is what we make of it.

måndag 8 oktober 2012

En busvissling säger mer än tusen ord

Jag har i helgen varit assistent på Friare Livs ettårsprogram. Det var oerhört roligt att träffa alla deltagare och få vara med under tre dagars intensiv kommunikationsträning. Jag fick perspektiv på mitt eget lärande under de tre år som gått sedan jag själv var deltagare på samma program; att jag tillägnat mig kunskap där jag kan se att vi med annat än våra ord kan förmedla viktig information och be om det vi vill.

Under söndagen stod jag och pratade med en kursdeltagare och rasten drog ut på tiden. Eftersom jag var ivrig att sätta igång busvisslade jag och resten av gänget kom in så vi kunde börja. Jag insåg då att jag genom busvisslingen uttryckt de fyra komponenter NVC består av:

  1. Observation: Rasten var slut och det var bara jag och en annan kursdeltagare i lokalen.
  2. Känsla: Jag kände mig otålig och ivrig.
  3. Behov: Jag ville att vi skulle hålla tiden eftersom jag längtade efter mening och lärande.
  4. Önskemål: Bussvisslingen innehöll en önskan om att alla skulle komma så vi kunde fortsätta.
Jag kan på liknande sätt höra andras behov och vad de vill oavsett om de uttrycker det med ord eller inte. Och oavsett vilka ord de använder kan jag välja att höra vad de behöver.

lördag 22 september 2012

Jag ger dig en möjlighet att bidra

Jag har en hel del järn i elden för tillfället och känner mig lite överväldigad. Vet inte riktigt var jag ska börja, så jag kom på den utmärkta idén att skriva några blogginlägg. Det första skrev jag här.

Jag har märkt att jag går omkring och hoppas på att saker ska hända, att möjligheter ska uppstå och att problem ska lösa sig. Jag tappar lätt fokus när jag har många alternativ att välja på, saker som egentligen tar ganska kort tid att göra ligger och skvalpar i bakhuvudet och stjäl massa energi. I går kväll tog jag tag i ett par saker som har legat och grott i mitt medvetande flera veckor. Det tog kanske 20 minuter och jag känner mig genast lättare till sinnes.

Jag är övertygad om att om jag vill att saker ska hända som ligger utanför min kontroll ökar sannolikheten för det om jag fokuserar mina tankar i den riktningen. Jag tror inte att det är något magiskt, utan att det handlar om att mitt medvetande är mer öppet för möjligheter och att jag blir mer uppmärksam på de tillfällen som erbjuds. Jag vet av personlig erfarenhet att det är troligare att jag får det jag vill - till exempel att människor ska utföra vissa handlingar - om jag ställer önskemål istället för att gå omkring och hoppas på att mina önskningar ska gå i uppfyllelse.

Så nu vill jag be om din hjälp. Jag ger dig möjligheten att bidra till mig och mina behov av meningsfullhet, hopp och min lust att bidra till en härligare värld där alla människors behov kan bli tillgodosedda. Jag vill att du tänker efter om det finns någon person i din närhet som skulle gilla att lära sig mer om NVC. Som tack för hjälpen får du en bok för varje person som börjar min kurs i Kontaktskapande Kommunikation. Läs mer här.

Tack!

lördag 25 augusti 2012

Kan vi förändra andra genom vår inställning till dem?

Jag hade satt klockan en halvtimme tidigare än vad jag brukar gå upp. Det var dags att baka ut degen jag satt på jäsning kvällen innan. Senare när barnen kommit upp och duschat fick de rykande färskt fullkornsbröd till frukost. Gissa om jag känner mig nöjd när jag tar mig tid att baka bröd så att min familj kan få en bra start på skoldagen!

Men det är speciellt en familjemedlem som har tröttnat på mitt bröd och ständigt frågar efter butiksbröd. Jag såg hur hon gjorde i ordning mjölk och banan i en skål. Då hon emellanåt inte äter så mycket till frukost undrade jag om hon skulle ta mysli till. Hon sneglade på mig under lugg och sa eftertryckligt "Ja!" med en ton som jag tolkade som irritation.

Nu ställdes jag inför några val. Jag skulle kunna göra det som jag har många decenniers erfarenhet av, något som de flesta av oss har tränats i att göra. Jag skulle kunna tänka "Här har jag gått upp på morgonen och bakat bröd och är det här tacken? Och jag ställde ju bara en fråga! Både otacksam och sur på samma gång. Det här var ju en trevlig morgon..." eller "Aj då, det där var ju ovanligt dumt och korkat av mig. Nu har jag sabbat frukoststämningen den här morgonen också...".

Istället valde jag att fokusera på både hennes och mina behov. Jag gissade (för mig själv) att hon ville ha respekt för sina egna val och att hon själv kan avgöra vad hon vill äta på morgonen. Samtidigt såg jag min omsorg i att hon får en näringsrik frukost så hon står sig fram till lunch. Så när hon kom till bords hade jag detta i tankarna snarare än bilden av en besvärlig unge.

Vi satt sedan och pratade några minuter om skolan och hur det skulle vara att börja i en ny klass där man inte hade sin invanda roll. Hur det skulle vara att börja om på nytt utan sina egna och andras förutbestämda förväntningar på ens beteende. Ett samtal som jag är övertygad om inte skulle utspelats om jag hade haft bilden av besvärlig unge i huvudet.

måndag 20 augusti 2012

Njut mer av livet

Det händer ständigt och jämt att människor i min omgivning gör saker jag gillar. Det kan vara att de gör mig en tjänst jag bett om eller att de gör något för mig utan att jag frågat om det. Jag gillar också att se när de gör saker av omtanke för någon annan eller sådant som bidrar till större sammanhang (som samhället i stort eller miljön). Ofta uttrycker jag inte mitt gillande, jag kanske bara noterar det flyktigt eller så nöjer jag mig med att säga tack.

De senaste två veckorna när jag börjat skriva tacksamhetsdagbok stannar jag upp och tar in det mer än jag brukar göra. Jag försöker att varje morgon skriva en sak som jag gillar att jag gjort under gårdagen - antingen för mig själv eller för någon annan - och skriva hur det känns och vilka behov jag tillgodosåg genom mitt handlande. Jag tänker också på vad jag uppskattar att någon annan har gjort som i sin tur bidragit till mig.

Jag kommer ofta på mig själv när jag skriver att jag inte uppmärksammar det andra gör i den utsträckning jag skulle vilja. Jag märker hur jag går miste om något genom att inte säga något eller att till exempel bara säga tack, när det jag upplever är så mycket större än mitt "tack".

Nu tänker jag speciellt på en händelse i lördags. Jag slutade mitt arbetspass ganska tidigt på morgonen och för att inte komma iväg alltför sent bad jag min kollega att utföra de nödvändiga arbetsuppgifterna på morgonen så att jag kunde packa ihop mina grejer och göra mig i ordning. När jag åkte därifrån kom jag på att jag bara tackat för vårt arbetspass. Först tänkte jag att när jag ser henne nästa gång ska jag uttrycka min tacksamhet och hur skönt det var att hon självklart tackade ja till det jag bad om. Ganska snart tänkte jag dock om och ringde till jobbet och berättade det för henne direkt.

Det är väldigt härligt att uppmärksamma den påverkan vi har på varandra och vilka möjligheter jag själv har att med små medel - som att skriva ett par minuter per dag eller att ringa ett telefonsamtal - njuta mer intensivt av livet som pågår i mig själv och hos andra. Jag är också övertygad om att jag lättare i stunden kommer kunna uttrycka min uppskattning till mig själv och andra. På så sätt kommer jag kunna njuta mer av livet som pågår i detta nu och samtidigt få mer kraft och energi att ändra på det jag inte njuter av.

fredag 10 augusti 2012

P3 och vår vilja att bidra

Är på väg hem från Göteborg i en både fullastad och fullbefolkad bil. Sedan ett par månader tillbaka har vi kunnat njuta av en bildradion sedan vi för flera år sedan haft inbrott i bilen. När vi lyssnar på radio är det oftast p3 och idag på Christer var det en man från Dalarna som tappat en motor i sjön. Han undrade om det fanns någon som hade dykarutrustning som ville hjälpa till.

Han fick napp nästan direkt. En man från Lidköping (eller kanske Linköping) kunde tänka sig en utflykt och ville inte ha någon ersättning.

Med tårar i ögonen blev jag än en gång påmind om människors vilja och önskan att hjälpa till. Något som går emot många teorier om att vi människor bara ser till våra egna behov och bara gör saker som gynnar oss själva. Speciellt härligt är det att få ta del av sådant när jag inte själv aktivt söker upp det (t.ex. i böcker), utan får höra det i radio på väg hem till Hökarängen.

söndag 5 augusti 2012

Nöjd och tacksam

Jag har i olika sammanhang läst om att skriva tacksamhetsdagbok och tänkt att det verkar vara en god idé, något jag ska göra någon gång. Beslutet har däremot inte fattats utan jag har av obestämda skäl skjutit det på framtiden. Nu på morgonen märkte jag en iver i mig att verkligen sätta igång, likt en fullmogen frukt var jag redo att plockas.

Jag letade fram en oskriven anteckningsbok och gick sedan ut och plockade bär - röda krusbär och svarta och röda vinbär - till min frukost. Och när jag satte mig för att äta - sojayoghurt, mysli, banan och bär - stannade jag upp ett ögonblick och tog in allt det arbete och omsorg som lagts ner i den mat jag hade framför mig på bordet; alla de människor som varit med och bidragit, odlare, transportarbetare, lagerarbetare, kontorspersonal...  Efter frukosten satt jag en stund och smälte både maten och de intryck jag tagit del av.

Jag uppskattar den omsorg och omtanke jag lägger på mig själv i de val av föda jag gör och vad det i sin tur bidrar till min omvärld i form av respekt om djur, miljö och andra människor. Jag känner mig nöjd, glad och belåten och både nu när jag skriver dess rader och när jag skrev i min tacksamhetsdagbok - när jag verkligen tar mig tid till att ta in vilken påverkan jag och andra har - förstärks känslan av tacksamhet och ett leende verkar inte vilja lämna mina läppar.

måndag 23 juli 2012

Knarka, supa och slåss

För drygt två veckor sedan var jag på Friare Livs 20-årsfestival. Det var sex dagar fullmatade med olika NVC-inspirerade aktiviteter som vi som deltog på festivalen skapade själva. När jag åkte upp till Piteå (där festivalen ägde rum) tänkte jag erbjuda ett pass, men när festivalen var slut visade det sig att jag hållit i sex workshops med allt från en till tio deltagare. Många uttryckte sin uppskattning och ville gå på fler av mina pass, så det var ett riktigt roligt facit för veckan.

Sista kvällen var det dags för No Talent Show; en öppen scen där festivaldeltagarna kunde visa sina mer eller mindre talangfulla framträdanden. Det framfördes bland annat sång, musik, dans, diktläsning och improvisationer. Jag ville sjunga We're only in it for the drugs av Ebba Grön, en någorlunda rumsren punklåt. Kursgården hade ett kapell där vi var sista kvällen och när jag drog igång flydde småbarnsföräldrarna ut ur kapellet med sina barn. Mitt framträdande fick entusiastiska ovationer och jag avslutade genom att läsa upp texten och översätta den till NVC; jag berättade vad det kunde finnas för känslor och behov bakom orden i texten.

Exempelvis översatte jag textraden Det finns inget att göra i den här trista förorten,det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss med någonting i stil med Vi känner oss uttråkade och förbannade och längtar efter gemenskap, inspiration och mening.


Mitt framträdande gjorde mig påmind om olika kulturella yttringar där man inte genast ser vilka behov som kommer till uttryck. I perioder har jag tänkt att det varit fel av mig att till exempel titta på actionfilmer, att jag borde titta på filmer där budskapet är mer i linje med det jag värdesätter i livet. Ett av grundantagandena i NVC är att allt vi människor gör är försök att tillgodose våra behov. Många gånger försöker vi möta våra egna behov utan omsorg om andra människors behov. Detta tror jag är grunden till så gott som alla konflikter i världen - verbala som mer handgripliga. Om vi kan se behoven bakom människors handlingar är det lättare för oss att se alternativa ätt att tillgodose dessa behov, istället för att kanske bara bedöma människors handlingar som onda och felaktiga.


Med detta i tanken - att allt vi gör är försök att tillgodose våra behov - kan jag njuta mer av min favoritmusik och mina favoritfilmer. Utan tankar om "fel" eller "borde" är det också lättare att se vilka behov hos mig jag försöker tillgodose och ger mig dessutom utrymme att upptäcka ny musik och andra sorters filmer. 



söndag 1 juli 2012

De tre lärdomarna

I veckan som gick genomförde jag min tredagars sommarkurs i Kontaktskapande Kommunikation. Resan från tanke till genomförande har varit ganska skakig och kantats av hopp och håglöshet. De tre som ursprungligen frågade mig och som fick mig att ta initiativ till att planera kursen meddelade några dagar efter att jag bestämt mig, att de inte skulle delta. Några andra som visat intresse tackade också nej och när det var ett par tre veckor kvar hade det bara kommit in en anmälan.

Jag stod nu vid ett vägskäl; antingen ger jag upp och ställer in kursen eller så kör jag. Att en kompis som bor i mitt kollektivhus anmälde sig avgjorde saken: jag kör! Genom att bestämma mig för att genomför kursen trots att så få personer var anmälda resulterade i flera lärdomar.

För det första fick det mig att tänka på begrepp som konkurrens och succé. Jag har en bild av att ju fler personer som deltar desto bättre är det. Tankar som rört sig i mitt huvud sedan flera år tillbaka dök upp i mitt huvud. Säg att det skulle komma 20 personer till min kurs. I mina (och kanske andras) ögon skulle det vara ett mått på framgång. Om det skulle komma två personer skulle jag lätt kunna tänka att det var ett misslyckande. Jag kan se att det finns kvaliteter i båda dessa scenarier: kommer det 20 är det såklart många fler som kan ta del av det jag vill föra fram, men kanske på bekostnad av den personliga kontakten; kommer det två får deltagarna mycket större utrymme och den personliga kontakten blir antagligen mycket intensivare.

En vecka innan kursen höll jag en föreläsning. I mejlkontakt med några av deltagarna fick jag inte den respons jag önskade. När jag läste igenom mitt mejl märkte jag att jag inte hade varit speciellt tydlig med vad jag ville ha tillbaka från mottagarna av mejlet. Jag skrev då ett till mejl med ett tydligt önskemål vilket resulterade i ett par svar (av tre möjliga) och en deltagare till kursen.

En annan person anmälde sig först och bestämde sig sedan för att inte delta. Jag tvekade lite och bestämde mig för att uttrycka vad som rörde sig i mig; jag skrev att jag kände mig lite sorgsen efter att vid hennes anmälan först ha blivit väldigt glad, hoppfull och full av energi. Hon ändrade sig och berättade senare att mitt mejl givit henne kraft att ta itu med några saker för att kunna delta på kursen.

Några av mina lärdomar är alltså att jag kan vara nöjd oavsett antal personer som deltar, att om jag ställer tydliga önskemål ökar sannolikheten att jag får det jag vill och att om jag uttrycker mina känslor (och tar ansvar för dem) kan de ses som en gåva till andra människor.

lördag 23 juni 2012

Varför jag inte måste städa på midsommarafton

Midsommaraftons morgon. Resten av familjen är bortrest och själv håller jag på att göra mig i ordning för ett helgpass på jobbet. Det är lite stökigt hemma, men jag tänker att jag åtminstone ska göra snyggt i köket och badrummet innan jag cyklar iväg. Jag skulle egentligen redan ha velat vara på väg och känner mig lite stressad. Dessutom är jag en smula låg vid tanken på ett samtal jag haft dagen innan där jag inte nådde fram på ett sätt jag önskat.

Jag märker hur det förrädiska ordet måste börjar ta över mina tankar: "Jag måste bli klar så jag kan ge mig iväg". Tillsammans med måste dyker det upp lite andra tankar: "Varför kan jag aldrig förbereda mig i tid". Jag stannar upp i mina tankar. Om jag måste göra något har jag inget val. Tillsammans med ord som borde och tvungen indikeras att jag inte är ansvarig för mina handlingar. Men jag har ju faktiskt valt helt själv att fixa i ordning innan jag cyklar till jobbet. Jag har valt det för att jag vet hur uppskattat det är (speciellt av en person) och hur extra kul det är när det inte förväntas av mig.

Jag tittar upp och möter min blick i badrumsspegeln; ansiktet är prytt av ett brett leende och pigga livfulla ögon. Jag städar klart med en helt annan energi i kroppen. Det är fascinerande: jag utför samma arbetsmoment, samma rörelser, men när ordet måste är borta ur medvetandet blir arbetsuppgiften med ens mycket roligare och mer meningsfull.

Senare när jag kommer fram till jobbet undrar jag varför det gått så snabbt att cykla; c:a 4 km snabbare per timme än jag någonsin cyklat förut. Nu när jag sitter och skriver det här på midsommardagens kväll tror jag att jag vet en del av svaret.

måndag 11 juni 2012

Punk, skam och hur jag vill leva mitt liv

Jag är gammal punkare. Jag var inte den hårdaste med skinnjacka och nitar, men hade ändå attityd. Det var vi mot dom. Det fanns människor som var laglydiga och gjorde vad som förväntades av dom och så var det vi som gjorde vad vi hade lust till oavsett omgivningens reaktioner. Det fanns dom som levde tråkiga jävla svenssonliv och så var det vi som utmanade normer och tog dagen som den kom. Det var dom som var lurade och vi som hade förstått vad det hela handlade om. Och så fanns det viss musik som var tuff och annan som var töntig.

Häromdagen satt jag vid datorn och lyssnade på en låt om och om igen. Efter ett gäng genomlyssningar kom tonårsdottern in och frågade hur många gånger jag egentligen lyssnat på låten. Helt oförberedd översköljdes jag av skamkänslor.

Låten jag lyssnade på påminner mig om hur jag vill leva mitt liv. Jag vill att mitt liv ska vara en hyllning till livet själv. Jag vill leva mitt liv med medvetenheten om att mina handlingar har betydelse. Att varje val jag gör påverkar människor i min omgivning och att den påverkan sprider sig oändligt in i framtiden. Det jag gör idag, oavsett hur betydelselöst det kan synas vara, leder till att livet för framtida generationer kommer se annorlunda ut.

I linje med detta vill jag visa visa att andra även påverkar mig. Jag vill vara tydlig och inte låtsas att jag inte blir påverkad av människor i min omgivning. Jag vill att det som kommer över mina läppar uttrycker samma budskap som resten av min kropp förmedlar. Det här är en ganska ovan plats för mig. En plats som jag sakta håller på att göra mig bekant med. Här finns en sårbarhet och en naken skörhet och en stor möjlighet att jag blir utsatt för attacker, förlöjliganden, hån och raljerande skämt.

När min dotter kom in tror jag att jag påmindes om min punktid i relation till hur jag vill leva mitt liv. Genom att inte tränga undan mina skamkänslor kom jag i kontakt med dessa tankar. Jag är oändligt tacksam för mina år som punkare och att jag har fått lära mig att lyssna på mina skamkänslor.

Här kan du lyssna på låten jag lyssnade på:

onsdag 6 juni 2012

Planeten till salu

Tänk dig två scenarier där du skulle vilja investera en miljard kronor i ett stort stycke regnskog:
1.    Du hugger ner all skog och säljer virket. När lånet och alla omkostnader är betalda har du tjänat 200 miljoner kronor. Skogen är nu borta för alltid.
2.    Du bedriver ett hållbart skogsbevaringsprojekt. Du kan sälja virke för 10 miljoner kronor per år. Skogen kan bevaras intakt under mycket lång tid.

Till vilket av de två scenarierna kommer banken vara villig att låna dig pengar? (Ledtråd: den första investeringen ger en ekonomisk avkastning på 20% och den andra en ekonomisk avkastning på 1%.)

Här följer att annat exempel: Du är världspresident med oinskränkt makt. Du får besök av några utomjordingar som erbjuder sig att köpa jorden för ofattbara 100 triljoner kronor. De kommer visserligen att stycka upp planeten och sälja till högstbjudande på den intergalaktiska marknaden, men på köpet blir du världens i särklass rikaste person. Antar du erbjudandet?

Även om det andra exemplet ter sig absurt så är det så vår ekonomi fungerar. Det finns nästan hur mycket pengar som helst till saker som förstör vår planet och nästan inga pengar till saker som bevarar den.

Igår var jag på föreläsning på kulturhuset i Ytterjärna och lyssnade på Charles Eisenstein. Det var ingen omvälvande upplevelse, men trots det sorgliga i ovanstående exempel lämnade jag Järna med en varm känsla av hopp och förtröstan i mitt bröst. Även nu när jag skriver dessa rader sitter jag med ett milt leende på mina läppar.

För Charles pratade inte bara om hur vårt nuvarande penningsystem fungerar som en destruktiv kraft i världen. Han pratade också om hur vi kan föra in en gåvoekonomi i vårt medvetande. En ekonomi där jag i tider av överflöd kan ge till andra och när jag lider brist kan ta emot från andra. Det är på det viset långsiktig trygghet och säkerhet skapas. Att vi är förbundna till varandra och i kriser hjälper varandra. Sätter vi vår tilltro till pengar kan vår säkerhet vara bortblåst när det blir en kraftig finansiell kris.

Vill du själv lyssna på Charles Eisenstin (och varit snabb nog att läsa denna blogg) har du chansen nu på fredag 8/6 2012. Kontakta Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84 för mer information.

Här kan du se en film om Charles Eisenstein och hans bok Sacred Economics.

Här kan du läsa hans bok Sacred Economics gratis på nätet.

måndag 4 juni 2012

Ta skammen vid hornen

För några veckor sedan tog jag på mig ett översättningsuppdrag. Jag skulle översätta ett häfte och mejla de delar jag översatt allteftersom de var klara. Min uppdragsgivare åkte på semester och jag tänkte att jag hade gott om tid. Veckorna gick och plötsligt var hon hemma igen och jag som inte gjort någonting!

Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.

Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.

Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.

tisdag 8 maj 2012

Har du mens eller?

Kvinnor som reagerar med ilska eller irritation blir ibland bemötta med kommentaren "Har du mens eller?". På ett liknande sätt blir barns ilska och gråt ofta avfärdade med ett "Du är bara trött". Jag kommer däremot inte på någon situation där mäns känslor systematiskt bagatelliseras på liknande sätt.

Budskapet är att arga kvinnor och trötta barn behöver man inte ta på så stort allvar. De känslor de uttrycker kan avfärdas och man behöver inte ta reda på orsaken till ilskan eller ledsamheten.

Jag tror att vi missar viktiga signaler om vi agerar på detta sätt. Om vi tar oss tid att lyssna (oavsett om det är på andra eller till oss själva) kan vi förstå orsaken till känslorna. På så sätt kan vi lösa konflikter eller åtminstone förstå hur de uppkommit och vara bättre rustade nästa gång vi hamnar i liknande situationer.

Dessutom tror jag vi är stenhårt tränade i att inte fokusera på känslor; beroende på grupptillhörighet och uppväxt kan såklart vissa känslor vara mer "tillåtna" att bejaka än andra. Vi bygger upp olika försvarsstrategier för att slippa känna (eller i alla fall inte fokusera) på vissa känslor.

När vi är trötta eller har ont sänker vi garden och känslorna kommer lättare till uttryck. Jag tror inte vissa kvinnor blir arga för att de har mens eller att barn blir ledsna för att de är trötta. Jag är övertygad om att vi alla bär på dessa känslor men att vi som sagt är väldigt drillade i att undertrycka dem. Som världen ser ut är det snarare konstigt att inte fler uttrycker sin vrede, frustration och sorg.

Vad tror du?

torsdag 26 april 2012

Identitetens begränsande funktion

Jag minns tydligt hur förvirrad en av mina arbetskamrater blev första gången hon träffade mig: en vegan som pluggade på Handels och som extraknäckte inom vården! De olika identiteterna gick inte ihop och hon kunde inte enkelt placera mig i ett fack.

Jag har funderat en hel del på det här med identitet på sistone. Flera val jag gjort i livet har fungerat som en markör inför omgivningen. Jag har tagit på mig olika identiteter som ett sätt att marknadsföra mig själv och mina ideal. Två av dessa är identiteterna vegan och nykterist.

Dessa val har bidragit till att många av mina behov kontinuerligt har blivit tillgodosedda, så som respekt, omtanke, integritet och meningsfullhet. Jag kan också se att jag försökt tillgodose behov som acceptans och kärlek genom att visa att jag är en "bra" kille; helt enkelt ett sätt att visa att jag är ok (och att jag får existera). Jag har alltså använt mig av olika identiteter för att tillgodose behov som inte direkt har med själva identiteten att göra.

En baksida med identiteter är att de är kopplade till vissa egenskaper och därmed frikopplade från andra egenskaper. En vegan kan till exempel inte äta ägg och en nykterist kan inte dricka en stor stark. Vi har alla vissa föreställningar om hur människor med olika identiteter förväntas agera. Dessa förväntningar bärs både av individen och av omgivningen. Genom att anta vissa identiteter begränsar jag mitt handlingsutrymme, dels genom mina egna och dels genom andras föreställningar och förväntningar.

Även "naturliga" identiteter - som att jag är man, pappa och vit - bär på en hel del kulturell barlast. Håller jag mig inom ramen för vad en svensk pappa kan göra ser omgivningen mig som ok, men går jag utanför ramen blir det besvärligt. De flesta av oss vill bli accepterade och därför tenderar vi att anpassa oss efter våra olika identiteters snäva handlingsutrymmen.

Så vad får du ut av dina identiteter och vad missar du för möjligheter?



måndag 16 april 2012

Vi är inga slavar

För ett par veckor sedan startade min andra kursomgång i Kontaktskapande Kommunikation - en 13-veckorskurs inspirerad av NVC. Som så ofta började jag förbereda mig ett par timmar innan start och - som för det mesta - gick det bra och det blev ett mycket lyckat första kurstillfälle.

Någon dag senare samtalade jag med en vän och det blev tydligt att jag hade starka bedömningar kring min vana. Bedömningarna låter ungefär så här: man borde vara väl förberedd, man ska inte vara ute i sista stund, det är fel att stressa, det är ofokuserat och slarvigt och så vidare...

I samtalet kom jag fram till att det ju faktiskt har fungerat bra att förbereda mig på det här sättet. Att det faktiskt är helt ok att välja att göra så här. Att jag inte behöver slå på mig själv med bedömningar som säger att mitt sätt är fel. Det var väldigt skönt och befriande att släppa bedömningarna och att bejaka det sätt jag valt att förbereda mig på.

Det mest spännande var ändå det som hände efteråt. Inför morgondagens kurstillfälle har jag redan förberett allt i flera omgångar, både under förra veckan och idag. Jag påminns om det som Marshall Rosenberg skriver i "Ett språk för livet", att människan inte är skapt till att vara slav. Vi gillar inte att lyda och ge efter för krav oavsett om det kommer utifrån eller inifrån oss själva.

När jag släppte mina "borde"-tankar och var ok med mitt sätt att förbereda mig uppstod en helt annan frihet att betrakta handlingsalternativen utan "rebelliska" skygglappar. Nu kan jag se vad jag gillar med att vara ute i sista stund: det är som att jag går in i en bubbla och blir intensivt närvarande i det jag sysslar med, det kanske kan beskrivas som ett "flow"-tillstånd. Samtidigt är det ganska tidseffektivt. Jag kan också se vad jag gillar med att vara ute i god tid: ett lugn, men också att det gett mig tid att förbereda mig och tillföra nya idéer till min kurs som inte skulle kommit till stånd om jag gjort som vanligt.

Nu är jag nyfiken att undersöka andra bedömningar som jag har om mig själv - och vad som kommer hända när jag slutar slå mig själv i huvudet med dem.

måndag 9 april 2012

Ska vi berömma våra barn?

En vän frågade häromdagen om det finns några problem med att ge sina barn beröm. Jag var inte riktigt nöjd med det svar jag gav, och har haft ett nytt på gång ett par dagar. Jag har dock inte tagit mig tid att prata med henne och nu är hon på väg utomlands ett par veckor. Så jag skriver ett blogginlägg istället som jag hoppas att hon får tillfälle att läsa.

De flesta av oss är kulturellt präglade av att göra bedömningar. Vi får lära oss att dela in människor, företeelser och händelser i termer som bra och dåliga, snygga och fula, onda och goda etc. Det är ett system där vi i många fall styrs med hjälp av belöningar och bestraffningar. I detta system blir de som anpassar sig belönade (höga betyg, löneförhöjning, beröm, en klapp på axeln...) och de som avviker från normen blir bestraffade (indraget lördagsgodis, fängelsestraff, utebliven kärlek, hånfulla kommentarer...).

Det är en tankemodell där vi vänder oss till auktoriteten - föräldrar, lärare, chefer, politiker, mediapersonligheter, kompisar, arbetskamrater  - för att få vägledning i vad som är rätt och vad som är fel. Vi tränas i att lyda order, att göra som vi blir tillsagda och att sträva efter omgivningens gillande. Det är en modell som bygger på dominans och underkastelse där vi tränas i att ikläda oss en slavliknande roll.

Vi kan se system ganska tydligt när barn gör saker som vuxna inte uppskattar. Det finns många metoder där vi kan tillrättavisa våra barn såsom straff, indragna förmåner och känslomässiga påtryckningar. Många kan se att dessa metoder inte främjar de kärleksfulla relationer vi vill ha till våra barn, men vi gör det av gammal vana och brist på alternativa tillvägagångssätt.

Det kan vara svårare att se att även positiva bedömningar och uppskattningar bygger på samma tänkande. Att utdela bedömningar - oavsett om vi kallar dem positiva eller negativa - avslöjar väldigt lite av vad som händer i oss. Det är när jag låter mig beröras och när jag ser att jag berör andra som livet i mig kommer till uttryck.

En av våra starkaste drivkrafter är gemenskapen med andra, känslan av att höra ihop. Om jag får höra att jag påverkar andra blir det behovet tillgodosett. Istället för att höra en bedömning - som att jag är söt eller duktig - får höra att andra människor blir glada (vilket jag tror är en känsla som kan finnas bakom liknande bedömningar) av att vara tillsammans med mig, tror jag att jag lättare kan relatera till människor istället för att söka efter bekräftelse.

torsdag 29 mars 2012

Låt oss vältra oss i våra känslor

För ett par månader sedan slogs jag av en insikt. På väg till återvinningen var det som om rädslan för att visa mina känslor för ett ögonblick var borta. Jag insåg där och då, med en kasse gamla pappersförpackningar i ena handen, att det inte finns något skrämmande eller farligt med att visa mina känslor öppet för andra.

En del av er kanske undrar vad det skulle vara för farligt med att visa känslor för andra? För mig handlar det nog om att jag burit - och till stor del fortfarande bär - på en föreställning om att mina känslor är en belastning för andra. Om jag visar att jag är arg, ledsen eller irriterad kanske andra får för sig att de är orsak till det jag känner. Eller så kanske de visar missnöje och jag får i min tur för mig att jag är orsak till deras känslor. Detta kan i sin tur leda till en - skrämmande tanke - konflikt, vilket i mitt fall leder till föreställningen att jag inte är älskad. Det hela blir lätt en gröt av skuld- och skamkänslor blandat med förnekelser och rationaliseringar.

Den strategi jag använt för att skydda mig har varit att inte uttrycka känslor i särskilt hög omfattning. Jag tror inte att den strategin är så framgångsrik. Vi människor verkar utrustade med ett inbyggt radarsystem som gör att vi kan läsa av varandras känslor utan att ord uttrycks. Vi hör vad andra personer säger men våra sinnen registrerar de ordlösa signaler deras kroppar sänder ut. När våra ord inte är i samklang med vårt kroppsspråk - när vi anar att allt inte är som det ska, men inte får någon verbal bekräftelse - uppstår lätt förvirring och vi börjar tolka varandras beteenden.

Min insikt när jag stod vid återvinningsstationen var att om jag tydligt kan visa för andra att mina känslor inte beror på dem, så behöver jag inte vara rädd. Om jag tydligt tar ansvar för mina känslor kan jag uttrycka dem utan att skuldbelägga andra. På så vis minskar risken att de intar en försvarsposition gentemot mig. Jag kan uttrycka vad jag behöver och andra kan då lättare - om de väljer det - bidra till att mina behov blir tillgodosedda.

Så nu längtar jag efter att min insikt ska resultera i praktisk handling genom att jag tillåter mig och andra att vältra oss i våra känslor!

onsdag 29 februari 2012

Äkta människor

Jag följer SVT:s serie Äkta människor med stort intresse. I det senaste avsnittet (del 7, går att se här fram till 17/4) utspelas en två minuters medlingsscen 48:30 in i programmet. Bakgrunden är att den ena killen överfallit en hubot (en människoliknande robot) med sina kompisar och blir påkomna av en av hubotens familjemedlemmar. Denne slår i sin tur ner den första killen vid ett senare tillfälle. Nu har killarna och deras föräldrar mötts för att be varandra om förlåtelse.

Det som är intressant är att den människosyn vi har spelar så stor roll när vi betraktar scenen. Utgår jag från den gängse synen - som vi alla mer eller mindre är benägna att göra - där människan ses som en varelse som måste kontrolleras med hjälp av straff och belöningar, kommer jag lätt till vissa slutsatser. Ett sätt är då att värdera killarna utifrån moraliska bedömningar. Vem är mest klandervärd? Vem har begått den värsta handlingen av de båda? Så här kan vi hålla på att mäta och väga för att kanske komma fram till ett resultat där vi dömer den ena hårdare än den andra. Vi kan också jämföra hur vi skulle döma de inblandade om det hade varit en människa som blev överfallen eller om han som blev nerslagen skulle ha skadats mer. Det hela utmynnar i att de inblandade ska känna skuld och skam för det som inträffat för att sedan be om förlåtelse. Scenen visar tydligt hur ett förlåt som inte bottnar hos de inblandade bara är ett ord som passerar läpparna och inte leder till den önskade försoningen.

Jag slogs av hur annorlunda jag betraktar de inblandade när jag väljer att utgå från en syn där allas våra handlingar utgår från viljan att tillgodose behov. Plötsligt blir det inte intressant att ta reda på vem av killarna som begått den värsta handlingen. Det som är intressant är däremot vilka behov de försökte tillgodose genom sitt agerande. Om de skulle få kontakt med sina egna och den andras behov skulle det vara lättare för dem att se hur deras handlingar också påverkat den andra. När vi kommer så pass långt är vi också mycket närmare ett förlåt som inte bara är läpparnas bekännelse. Vi har då också lättare att hitta andra strategier för att tillgodose våra behov som inte inkräktar på andra människors väl och ve.

tisdag 31 januari 2012

Mitt inflytande har inga gränser

Idag hade jag mitt första uppdrag som medlare. Jag hade innan medlingssamtalet pratat med parterna var för sig och kände mig inte så nervös när vi väl satt tillsammans och startade medlingen. Själva medlingen förflöt ungefär som jag tänkt mig och bjöd inte på några större överraskningar. Det jag inte räknat med var själva kraften som uppstod när de fick kontakt med varandra. Dels att de förstod hur deras agerande påverkat den andra men också förståelsen för den andras handlingar. Och hur de utifrån detta nya perspektiv lätt kunde komma på lösningar och handlingsplaner för framtiden. Det fullkomligt bubblade upp nya idéer som jag inte haft en tanke på innan medlingssamtalet startade.

Jag satt och njöt när jag lyssnade på deras planer och insåg plötsligt att mitt bidrag till att lösa upp en konflikt inte stannar mellan de direkt inblandade parterna. Jag märkte hur det arbete vi utfört under ett par timmar kommer att förmedlas ut till resten av arbetsgruppen och jag kom att tänka på vad jag fått av Kay och Liv på Friare Liv för att kunna bidra med detta. Och vad de i sin tur har fått för att kunna bidra till mig.

Jag läste någonstans att vem vet var en människas inflytande tar slut. Mitt agerande idag sammanlänkas i en oändlig kedja bakåt och framåt i tiden. Vi har alla en sådan makt som människor. En makt som vi kan använda för att försöka bidra till andra och tillgodose så många behov som möjligt. Och jag tror inte någon handling är för liten för att bli en länk i den kedjan.

Med detta följer också tanken att vi alla hör ihop, att det jag gör mot mina medmänniskor gör jag också mot mig själv. Kan jag bära denna insikt i min vardag tror jag också att jag alltid kommer att uppleva mening i mitt liv.

tisdag 24 januari 2012

Men dö!

"Men dö!" Frustrerad stirrade jag på mobilen som osäkert flackade med skärmen och vägrade lyda mina kommandon. Jag ville iväg och åka skidor och tänkte bara utföra ett ärende innan jag stack. Och nu ville fanskapet inte spela på mina villkor. Det var verkligen mordiska känslor som vällde upp inom mig.

Många känner säkerligen igen sig i att krånglande teknik väcker starka känslor. Vi har lite olika strategier att bemöta dessa känslor på. Vissa skickar till slut mobilen i golvet och har därmed en ursäkt att köpa en ny. En del lägger efter den första mordiska impulsen band på sina känslor och låter sig inte ryckas med i känslosvallet: "Jag menar, det är ju bara en pryl. Inte ska den få rubba mitt sinnestillstånd." Andra härjar en stund: "Man har ju rätt att bli förbannad!" Några suckar och stönar och tänker "Typiskt! Att det här ska hända just nu..." Det finns otaliga varianter av reaktioner att välja på.

Idag när jag pratade med en vän återkom ovanstående episod. Det började med att jag ville beskriva hur härligt det var att det äntligen snöat så pass mycket att det gick att åka längdskidor. Plötsligt förstod jag mina känslor. Utan att gå in på detaljer förstod jag att min frustration bottnade i att jag längtade efter acceptans (och möjligen kärlek). Jag vill inte att min skidåkning innebär att jag tillbringar tid utanför hemmet när barnen kommit hem från skolan.

Istället för att avfärda våra dagliga frustrationer och känsloutbrott som irrelevanta störningar kan vi dra nytta av dem. Vi kan använda dem som skattkartor till vårt inre. Skattkartor som kan leda oss till våra behov, som visar vad vi drömmer och längtar efter. Vilket i sin tur leder till att vi lättare kan fatta mer tillfredsställande beslut i våra liv. Så nästa gång jag säger eller tänker "Men dö!" vet jag att det bottnar i en längtan efter något.

onsdag 18 januari 2012

Jag är ingen ö

Jag har länge eftersträvat ett ideal. Ett ideal där jag är oberoende av andra människor, eller snarare ett ideal där mitt egenvärde inte är beroende av omgivningens reaktion.

Säg att jag utför en identisk handling inför två olika grupper vid två olika tillfällen. Den ena gruppen reagerar positivt och den andra gruppen reagerar negativt. Mitt ideal innebär att eftersom jag utfört samma prestation kan jag känna mig lika nöjd oavsett hur andra värderar det. Jag menar, andra ska väl inte ha något inflytande på hur jag ser på mig själv?

Den senaste tiden har jag dock börjat misstänka att jag blandat ihop mina känslor och mitt egenvärde. Jag tror att ett av våra starkaste behov är att bidra till andra människor. Det kan vara att hjälpa grannen att bära upp matkassen, att läsa för sina barn, att köpa mat från den lokala bonden eller sjunga på en fest. Vi njuter när vi ser att våra handlingar har en positiv påverkan på människor i vår närhet.

De lustfyllda känslor som fyller oss när vi agerar på ett sätt som bidrar till andra, är en omedelbar respons som bekräftar att våra behov är tillgodosedda. Om jag märker att människor blir glada, inspirerade eller belåtna av det jag gör kommer jag såklart att känna mig mer nöjd än om de blir ledsna, besvikna eller irriterade. Jag kommer alltså inte att känna mig lika nöjd när människor reagerar på olika sätt.