Visar inlägg med etikett behov. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett behov. Visa alla inlägg

torsdag 25 augusti 2016

Drömmen om att bli en övermänniska

I våras började jag en kurs som heter Euro Life med Robert Gonzales, en två år lång utbildning i NVC. Jag lyssnade precis på en inspelning från kursen och blev påmind om ett samtal vi hade om en värld utan smärta och lidande. En av deltagarna var förvånad att Robert efter alla år av träning fortfarande kände sig skakig kring en händelse på kursen.

Jag kommer själv ihåg min önskan att komma till ett ställe där jag inte låter mig påverkas så mycket av konflikter i mitt liv. En önskan att stå över vardagens meningsskiljaktigheter. Att ha jobbat så mycket med mig själv att jag inte går igång på vad andra säger eller får upp bedömningar när människor säger eller gör knasiga saker. Utan att jag istället alltid kunde se andras behov och bemöta dem med empati.

Det var därför med lättnad jag hörde Ken Wilber i ett videoklipp säga att när vi utvecklar och lär känna mer av oss själva kommer vi inte att känna mindre smärta. Vår förmåga att uppleva smärta kommer tvärtom att öka. Men vår förmåga att hantera vår smärta och andra känslor kommer med ökad medvetenhet att utvecklas.


Tänk vad skönt att släppa idealet att bli en människa som står över känslor och inte låter sig påverkas av världsliga trivialiteter, någon som aldrig blir rädd eller någon som kan hantera alla konflikter. Utan att istället verka och finnas till, mitt i livets flöde bland både smärtsamma och njutbara känslor. Att ibland göra saker vi ångrar och kunna be om ursäkt efteråt. Att ibland inte veta vad vi ska göra. Lite som Marshall Rosenberg sa: ”Målet med NVC är inte att bli perfekt, utan att bli mindre och mindre korkad”.

tisdag 29 mars 2016

Vad gör du med dina bedömningar om andra?

Någon kör ut precis framför dig i trafiken och blixtsnabbt poppar tanken "Jävla idiot!" upp. Din arbetskamrat uttrycker en åsikt du absolut inte håller med om och i ditt huvud far det förbi "Hur kan hen vara så himla oempatisk!?". Ditt barn berättar vad en klasskompis gjorde tidigare under dagen och orden "Så korkat gjort!" dyker upp i hjärnan.

För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).

I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.

Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.

Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:

Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.

Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.

När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).

I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.

måndag 17 november 2014

Gör inget för att undvika skam

I förmiddags träffades vi, tre andra och jag, för att träna på kommunikation. Vi uttryckte våra känslor och våra behov och vi reflekterade över vad de andra tagit upp. Något som var gemensamt för flera av oss var svårigheten att se våra egna behov som värdefulla, något vi glatt och stolt presenterar för andra människor. Själv sa jag att jag skulle försöka använda våra träffar till att träna på just det.

Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."

Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.

lördag 7 juni 2014

Är du rasist eller...?

Jag funderar på det här med rasism och rasister. De flesta människor verkar gilla att hänga med folk som de delar något med. Det spelar ingen roll om det är punkare, marathonlöpare eller schackspelare. Det är kul att umgås med likasinnade, att nörda ner sig, att veta att det man gillar och brinner för tas emot med intresse och entusiasm. Att bli accepterad och få tillhöra en grupp. Att bli förstådd.

Om jag inte blir bemött med acceptans försöker jag anpassa mig. Om priset för anpassning blir för högt försöker jag söka upp en annan grupp där fler av mina behov blir tillgodosedda till en lägre kostnad. Att försöka övertyga andra om att de har fel verkar sällan hjälpa. Hur många gånger har du lyssnat på en debatt där den ena parten säger "Oj! Nu har du övertygat mig. Jag hade visst fel."? Jag tror att det här gäller även för personer vi kallar rasister.

Om vi vinner en debatt eller en argumentation kan vi få ryggdunkar från de som redan håller med oss. Vi kan kanske också omvända en eller annan som av någon anledning gillar eller respekterar oss. Jag tror att det är betydligt ovanligare att vi ändrar åsikt när någon vi inte tycker om slår sina argument i huvudet på oss. Om någon ser ner på oss kommer vi med största säkerhet varken byta åsikt eller söka dennes sällskap, snarare tvärt om.

Jag tror inte på klyschan att den enda jag kan ändra på är mig själv. Däremot tror jag att min inställning till andra är avgörande om jag ska ha någon inverkan på dem. Om jag ska ha någon påverkan på en person som jag tänker är rasist, tror jag att jag behöver gilla hen. Eller åtminstone hitta områden där vi kan mötas. Jag tror jag behöver röra mig bort från tanken att jag ska övertyga den andra personen om hur fel det är med rasism Jag tror också att jag behöver göra mig av med min föreställning att den andra är rasist (eller i alla fall vara medveten om att jag kan skilja på person och min bedömning av personen). Om jag vill visa hur mycket jag längtar efter tolerans och öppenhet tror jag inte att jag visar det med förakt eller kritik. Jag tror tvärtom att jag behöver lyssna med medkänsla. Visa att jag delar samma känslor och samma behov. Men - och det är viktigt - även visa min rädsla för vad som kan hända när vi delar upp varandra i "vi och dom".

Det samhälle och den värld jag drömmer om baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är en plats där människors potential kan utvecklas och blomstra. Där vi oavsett bakgrund får möjlighet och stöd i att växa som människor. Jag tror vi kan börja skapa den världen här och nu genom att börja leva efter de värderingar vi värdesätter - hemma, i skolan, på jobbet och i mötet med alla vi träffar.

måndag 12 maj 2014

Från rasist till någon med omsorg om andra

Äntligen! Efter alla dessa år av mothugg lyckades jag äntligen bemöta någon utan att försöka bevisa att jag har rätt och den andra fel. Tidigare har jag alltid huggit reptilsnabbt när jag hört uttalanden jag uppfattar som rasistiska. I vanliga fall har jag sagt att det jag hört var rasistiskt och mött en försvarsinställd person som förnekat att den var rasist. Och så har vi argumenterat utan att riktig lyssna på varandra. Jag har inte hört vad som legat bakom den andras ord och har antagligen inte själv lyckats förmedla vad jag vill ha sagt. Nu skedde något annat.

I förbifarten hörde jag en ny bekant - vi kan kalla hen för Kim - uttrycka något i stil med att "nu måste vi stoppa invandringen" i ett samtal med några vänner. Jag lät det passera utan att säga någonting (de andra i sällskapet känner väl till min hållning i dessa frågor, så jag behövde inte bevisa något för någon annan). Några timmar senare tog jag upp saken med Kim. Jag sa att jag hört vad hen sagt och att jag var nyfiken på att höra mer. Kim berättade att hen jobbade med utsatta familjer och att det finns så dåligt med stöd och resurser att ta om hand om dem. Att då ta in fler människor skulle leda till ett ännu sämre omhändertagande tyckte Kim.

Jag frågade om det var så att Kim ville vara säker på att alla som behöver stöd får det och att hen var mån om att skydda våra gemensamma resurser. Kim svarade jakande och jag ställde några mer frågor som hen bekräftade. Då Kim inte såg ut att vara försvarsinställd undrade jag om hen ville höra hur jag reagerat på det jag hört.

Jag sa att jag lätt uppfattar uttalanden som "att stoppa invandringen" som rasistiska, speciellt om invandringen är det enda alternativ som tas upp på hur vi kan spara pengar. Jag nämnde andra strategier, till exempel att skära ner på försvaret som skulle kunna tillgodose samma behov. Vi hade sedan ett samtal om hur vi kan skapa resurser som kommer alla till del och skildes på ett vänskapligt sätt.

För mig var det ett skönt sätt att tackla ämnet på då jag tidigare stångat pannan blodig och min bild av andra som rasister cementerats. Nu kunde jag lyssna på Kim och förstå vilka behov som låg bakom. Jag såg en människa - som delar samma behov som jag - och inte en rasist som jag inte kan förstå. Jag tror också att jag mycket lättare lyckades förmedla min oro kring vad såna uttalanden väcker för bilder om andra hos mig. Eftersom Kim inte behövde försvara sig mot mina etiketter tror jag att hen kunde ta in det jag sa.

onsdag 6 mars 2013

Att göra misstag är inte fel

Igår blev jag påmind om något som var aktuellt för mig i söndags. Jag höll i en dag med praktisk träning i Nonviolent Communication. I en av övningarna nådde jag inte riktigt dit jag ville. Jag kände mig besviken och tog upp det med gruppen. Jag pratade om mina tankar, känslor och behov och deltagarna lyssnade på mig med omsorg och förståelse.

Istället för att skaka av mig obehagliga känslor och spela en roll som kompetent kursledare fick jag möjlighet till kontakt med andra där jag kunde visa min sårbarhet. I det efterföljande samtalet kom det fram saker som jag kan bära med mig som erfarenhet till framtida möten med andra.

Det som hände igår påminde mig om detta. Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne - psykiater, professor och författare - och tog chansen att vara med i ett rollspel med henne framför ett hundratal personer. Hon gav mig instruktioner om vilken roll jag skulle spela och började sedan rollspelet. Jag blev förvirrad eftersom hon tog min roll vilket jag påpekade för henne.

Hon använde misstaget som ett pedagogiskt exempel och berättade hur skönt det kan vara för patienter och klienter att se ett misslyckande. Att se att den professionelle också kan göra fel och hur hen hanterar detta. Att det inte är hela världen om man gör fel och att man kan komma igen. Det blir helt enkelt inte så dramatiskt. Vi behöver inte eftersträva att göra misstag men när det väl sker kan vi visa hur vi hanterar och tar ansvar för situationen.

(Att vara med i rollspelet var för övrigt riktigt roligt. Jag fick chansen att spela ut delar av mitt exhibitionistiska register och publiken vred sig av skratt. Synd att det inte blev filmat.)

lördag 9 februari 2013

Vad jag har gemensamt med män som näthatar kvinnor


Jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna på tunnelbanan hem till Hökarängen. Jag har precis sett ett youtubeklipp om Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor. Jag förstår att klippet kan väcka både rädsla och ilska, men jag känner mest sorg. Sorg över att kvinnor ska behöva stå ut med att läsa hur de ska misshandlas, våldtas och dödas. Och både sorg och skam över att tillhöra samma kön som dessa män.

Jag kan nog aldrig helt sätta mig in i vad dessa kvinnor måste leva med varje dag. Jag tror att deras upplevelse ligger på en helt annan nivå än den jag själv skulle uppleva om jag fick liknande hot. Jag hoppas de får allt stöd de behöver från familj och vänner och jag skulle önska att stödet från olika företag och myndigheter skulle vara betydligt större än det är idag. Jag skulle också vilja se en massiv rörelse av män som i många olika sammanhang står upp för jämlikhet, rättvisa och solidaritet. 

Jag vill ändå försöka förstå männen som skriver dessa hot om sexuella övergrepp, mord och förnedring. Jag vill inte hamna i deras värld av hat och förakt. Jag vill inte använda deras språk och fördöma det jag inte förstår. Jag vill hitta det som förenar oss alla som människor snarare än att bygga murarna ännu högre genom att reducera dem till omänskliga monster.

Den kvinnosyn som uttrycks i dessa mäns ord är inte en isolerad företeelse. Det är en logisk konsekvens av den ställning kvinnor har, som genomsyrar hela vår kultur, i Sverige och på de flesta andra platser i världen. Som killar får vi lära oss att tjejer är mindre värda. Detta upprepas genom hela våra liv; i media, i reklam, i skolan och på arbetsplatser bekräftas bilden av kvinnan som underdånig mannen gång på gång. Så när männens ilska och frustration väcks finns det både en måltavla och ett språkbruk till hands.

Det är det ganska lätt för mig att känna igen ilskan som dessa män uttrycker, inte innehållet, men väl ilskan i sig. Den kan väckas mot människor med andra åsikter, åsikter som hotar det jag värdesätter i livet. Jag kan också bli arg när jag ser människor som begår handlingar jag inte gillar. Och att uttrycka ilskan i ord, mer eller mindre anonymt, är ett ganska tryggt sätt att få ur sig sin frustration.

Vad jag vet känner jag ingen som skriver inlägg av typen vi hör i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad som rör sig i dessa män, vad de känner och vad de brinner för när de sitter vid tangentborden. Men det jag tror är att vi har förmåga att uppleva likartade känslor och att vi alla strävar efter att försöka tillgodose våra behov. Jag tror också att det finns oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Med denna utgångspunkt gissar jag att många som uttrycker så kallat näthat upplever en gemenskap med dem med liknande åsikter. Det är en lättnad att se att man inte är ensam och att det finns en acceptans och respekt för ens tankar. Det finns nog en stark längtan efter betydelsefullhet och mening, att ens tankar och åsikter har en effekt och påverkan på andra människor. Jag tror också det finns inslag av kreativitet, hur orden kan användas för att skapa starka bilder och stämningar.

Allt oavstående är behov jag själv värdesätter oerhört starkt. Frågan är hur vi kan tillgodose dessa behov utan att andra människors trygghet, säkerhet och respekt hotas.

måndag 3 december 2012

Hur länge är det mysigt med ett strömavbrott?

Vi sitter samlade i vardagsrummet, nästan hela familjen och några av barnens kompisar. Det är mörkt och endast några stearinljus kastar sitt fladdrande sken mot våra ansikten. Vi skojar och skrattar och jag ligger i soffan och slummrar till en stund i dunklet. Vi har det ganska mysigt.

Plötsligt tänds ljuset och alla barnen kastar sig med ett tjut över allehanda elektroniska apparater som inte fungerat under några timmar på grund av strömavbrottet som drabbat stora delar av Söderort. Även jag går till datorn för att kolla vad som hänt de timmar jag varit avkopplad.

Under strömavbrottet funderade jag på hur länge det skulle vara mysigt med ett strömavbrott och när oron skulle ta över. Skulle det vara mysigt att gå och lägga sig i en mörk lägenhet eller att vakna upp på morgonen och känna hur kylan sakta men säkert börjat ta över? Och hur skulle det vara om hela världens elektricitet slogs ut; skulle pengar ha något värde eller skulle jag hellre behålla min påse med cashewnötter om någon ville köpa den av mig för en tusenlapp?

Det dök upp gamla tankar om hur vi människor tillgodoser vårt behov av trygghet och säkerhet. Många av oss tror att pengar ger säkerhet. Men om nu pengar förlorar sitt värde på ett eller annat sätt vad har vi då kvar? Pengar i datorer kan ju inte mätta oss oavsett hur många ettor och nollor vi har på våra konton.

Personligen tror jag att vi bygger både trygghet och säkerhet i gemenskap med andra. Genom att bygga starka vänskapsband med många olika slags människor kanske vi kommer att kunna ha mysiga stunder med varandra även om datorerna av någon anledning skulle slockna för gott. Det skulle inte heller skada med en omställning av vår ekonomi till ett långsiktigt hållbart system där framgång betyder att alla människors behov blir tillgodosedda snarare än en högre omsättning av varor och tjänster jämfört med föregående kvartal.

onsdag 21 november 2012

Att gnälla eller inte gnälla...

Mmm... vilken god mat! Härligt att komma hem efter ett träningspass och slippa tänka på matlagning. Men jag saknade proteiner i tillräcklig mängd för att min kropp ska må så bra som möjligt. Jag tackade matlagaren för den goda maten och påminde att nästa gång vill jag gärna ha hoummus eller en bönsallad eller något annat med mycket proteiner i.

Hemma i mitt kollektivhus lagar vi mat till varandra. För att maten ska bli fullvärdig har vi vissa kriterier; det ska finnas sallad, frukt, mjukt bröd när det är soppa etc. Förr när någon lagat något jag inte var helt nöjd med kanske jag sa det till någon annan än matlagaren, eller så behöll jag det tyst för mig själv. Någon enstaka gång tog jag sats och berättade det för den som lagat maten, samtidigt som jag kände mig lite dum.

Igår kväll när jag pratade i telefonen slog det mig plötsligt att jag har ändrat beteende. Nu för tiden verkar jag säga till hur jag vill ha det. Det kanske inte sker helt utan ansats, men jag berättar utan större vånda vad jag önskar. Jag tror att det bottnar i hur jag ser på mina medmänniskor. Istället för att göra moraliska bedömningar börjar jag mer och mer tänka på att det människor gör är deras sätt att försöka tillgodose sina behov.

Det är inte längre en slarvig typ som struntat i att koka fullkornspasta utan det är bara en person som inte kokat fullkornspasta, kanske p.g.a. att hen har glömt det. Jag tror att det är nyckeln. Om jag har bedömningar om att folk är slarviga, tanklösa, snåla eller något annat blir det jobbigt att be dem om något. Det är då lätt hänt att jag förmedlar mina bedömningar om dem mellan raderna även om jag lindar in orden i en "snäll" förpackning. Säger jag till människor utifrån såna bedömningar är det lätt att jag uppfattar mig själv som gnällig och för det mesta är jag istället tyst eller "gnäller" för andra. Tar jag istället ansvar för mina egna behov och ställer önskemål, "Jag vill ha fullkornspasta", är chansen betydligt större att jag får som jag vill nästa gång personen har matlag.

Tänk vad skönt att istället för att uppfatta mina egna önskemål som gnäll kan jag se dem som presenter. När jag ber om något ger jag ju den andra personen chansen att bidra till mig. Jag slipper också axla den tröttsamma rollen som rättfärdig domaren.

måndag 15 oktober 2012

Världen är vad vi gör den till

Efter spännande diskussioner om människans natur både på jobbet och nere på matlaget slås jag av tanken att det kanske inte spelar någon roll vad forskningen kommer fram till om vår natur. Uppenbarligen är människan i stånd att åstadkomma det mesta från altruism till folkmord. Om vetenskapen av någon anledning skulle komma fram till att människan är en våldsbenägen egoistisk varelse utan empatisk förmåga skulle jag ju inte ändra min inställning till mig själv och mina medmänniskor bara för det. Att forskningen tyder på att vi blev människor på grund av vår förmåga till empati och samarbete blir ändå ett stort plus i kanten.

Jag är övertygad om att vi återskapar vår värld varje dag i kontakt med andra. Tror jag att alla bara tänker på sitt eget bästa och försöker att skaffa sig egna fördelar, är det lättare att jag själv agerar utifrån detta. Jag tolkar andras beteende och funderar på vad de har för baktankar med vad de tar sig för. Då blir världen lite mer trång och jag börjar använda mina armbågar lite mer. Tror jag däremot att människor vill samarbeta och att alla gör så gott de kan, ser jag lättare vad de vill trots att jag kanske inte gillar vad de gör. Världen blir en smula hoppfullare och jag blir lite mer nyfiken på andra människor.

Våra tankar och handlingar blir som självuppfyllande profetior. Vill jag se mer våld i världen och brukar våld är det vad jag kommer att få. Gillar jag att köpa ekologisk mat kommer det att odlas mer mat utan konstgödsel. Vill jag att mina barn ska samarbeta behöver jag lyssna på vad de vill. Tror jag att det är kört för mänskligheten så... jag tror ni förstår min poäng.

Vi har teknik, kunskap och resurser att skapa en värld där vi kan tillgodose alla människors behov (kanske inte på de sätt som många av oss hitintills gjort det på), en värld som inte bygger på att vissa människors välstånd bygger på andra människors misär. Så vilken värld vill du leva i?

Jag avslutar med en favoritreplik från Jodie Foster i filmen Contact (så ni ser att jag även har Hollywood med på min sida): Funny, I've always believed that the world is what we make of it.

måndag 8 oktober 2012

En busvissling säger mer än tusen ord

Jag har i helgen varit assistent på Friare Livs ettårsprogram. Det var oerhört roligt att träffa alla deltagare och få vara med under tre dagars intensiv kommunikationsträning. Jag fick perspektiv på mitt eget lärande under de tre år som gått sedan jag själv var deltagare på samma program; att jag tillägnat mig kunskap där jag kan se att vi med annat än våra ord kan förmedla viktig information och be om det vi vill.

Under söndagen stod jag och pratade med en kursdeltagare och rasten drog ut på tiden. Eftersom jag var ivrig att sätta igång busvisslade jag och resten av gänget kom in så vi kunde börja. Jag insåg då att jag genom busvisslingen uttryckt de fyra komponenter NVC består av:

  1. Observation: Rasten var slut och det var bara jag och en annan kursdeltagare i lokalen.
  2. Känsla: Jag kände mig otålig och ivrig.
  3. Behov: Jag ville att vi skulle hålla tiden eftersom jag längtade efter mening och lärande.
  4. Önskemål: Bussvisslingen innehöll en önskan om att alla skulle komma så vi kunde fortsätta.
Jag kan på liknande sätt höra andras behov och vad de vill oavsett om de uttrycker det med ord eller inte. Och oavsett vilka ord de använder kan jag välja att höra vad de behöver.

lördag 25 augusti 2012

Kan vi förändra andra genom vår inställning till dem?

Jag hade satt klockan en halvtimme tidigare än vad jag brukar gå upp. Det var dags att baka ut degen jag satt på jäsning kvällen innan. Senare när barnen kommit upp och duschat fick de rykande färskt fullkornsbröd till frukost. Gissa om jag känner mig nöjd när jag tar mig tid att baka bröd så att min familj kan få en bra start på skoldagen!

Men det är speciellt en familjemedlem som har tröttnat på mitt bröd och ständigt frågar efter butiksbröd. Jag såg hur hon gjorde i ordning mjölk och banan i en skål. Då hon emellanåt inte äter så mycket till frukost undrade jag om hon skulle ta mysli till. Hon sneglade på mig under lugg och sa eftertryckligt "Ja!" med en ton som jag tolkade som irritation.

Nu ställdes jag inför några val. Jag skulle kunna göra det som jag har många decenniers erfarenhet av, något som de flesta av oss har tränats i att göra. Jag skulle kunna tänka "Här har jag gått upp på morgonen och bakat bröd och är det här tacken? Och jag ställde ju bara en fråga! Både otacksam och sur på samma gång. Det här var ju en trevlig morgon..." eller "Aj då, det där var ju ovanligt dumt och korkat av mig. Nu har jag sabbat frukoststämningen den här morgonen också...".

Istället valde jag att fokusera på både hennes och mina behov. Jag gissade (för mig själv) att hon ville ha respekt för sina egna val och att hon själv kan avgöra vad hon vill äta på morgonen. Samtidigt såg jag min omsorg i att hon får en näringsrik frukost så hon står sig fram till lunch. Så när hon kom till bords hade jag detta i tankarna snarare än bilden av en besvärlig unge.

Vi satt sedan och pratade några minuter om skolan och hur det skulle vara att börja i en ny klass där man inte hade sin invanda roll. Hur det skulle vara att börja om på nytt utan sina egna och andras förutbestämda förväntningar på ens beteende. Ett samtal som jag är övertygad om inte skulle utspelats om jag hade haft bilden av besvärlig unge i huvudet.

måndag 20 augusti 2012

Njut mer av livet

Det händer ständigt och jämt att människor i min omgivning gör saker jag gillar. Det kan vara att de gör mig en tjänst jag bett om eller att de gör något för mig utan att jag frågat om det. Jag gillar också att se när de gör saker av omtanke för någon annan eller sådant som bidrar till större sammanhang (som samhället i stort eller miljön). Ofta uttrycker jag inte mitt gillande, jag kanske bara noterar det flyktigt eller så nöjer jag mig med att säga tack.

De senaste två veckorna när jag börjat skriva tacksamhetsdagbok stannar jag upp och tar in det mer än jag brukar göra. Jag försöker att varje morgon skriva en sak som jag gillar att jag gjort under gårdagen - antingen för mig själv eller för någon annan - och skriva hur det känns och vilka behov jag tillgodosåg genom mitt handlande. Jag tänker också på vad jag uppskattar att någon annan har gjort som i sin tur bidragit till mig.

Jag kommer ofta på mig själv när jag skriver att jag inte uppmärksammar det andra gör i den utsträckning jag skulle vilja. Jag märker hur jag går miste om något genom att inte säga något eller att till exempel bara säga tack, när det jag upplever är så mycket större än mitt "tack".

Nu tänker jag speciellt på en händelse i lördags. Jag slutade mitt arbetspass ganska tidigt på morgonen och för att inte komma iväg alltför sent bad jag min kollega att utföra de nödvändiga arbetsuppgifterna på morgonen så att jag kunde packa ihop mina grejer och göra mig i ordning. När jag åkte därifrån kom jag på att jag bara tackat för vårt arbetspass. Först tänkte jag att när jag ser henne nästa gång ska jag uttrycka min tacksamhet och hur skönt det var att hon självklart tackade ja till det jag bad om. Ganska snart tänkte jag dock om och ringde till jobbet och berättade det för henne direkt.

Det är väldigt härligt att uppmärksamma den påverkan vi har på varandra och vilka möjligheter jag själv har att med små medel - som att skriva ett par minuter per dag eller att ringa ett telefonsamtal - njuta mer intensivt av livet som pågår i mig själv och hos andra. Jag är också övertygad om att jag lättare i stunden kommer kunna uttrycka min uppskattning till mig själv och andra. På så sätt kommer jag kunna njuta mer av livet som pågår i detta nu och samtidigt få mer kraft och energi att ändra på det jag inte njuter av.

söndag 5 augusti 2012

Nöjd och tacksam

Jag har i olika sammanhang läst om att skriva tacksamhetsdagbok och tänkt att det verkar vara en god idé, något jag ska göra någon gång. Beslutet har däremot inte fattats utan jag har av obestämda skäl skjutit det på framtiden. Nu på morgonen märkte jag en iver i mig att verkligen sätta igång, likt en fullmogen frukt var jag redo att plockas.

Jag letade fram en oskriven anteckningsbok och gick sedan ut och plockade bär - röda krusbär och svarta och röda vinbär - till min frukost. Och när jag satte mig för att äta - sojayoghurt, mysli, banan och bär - stannade jag upp ett ögonblick och tog in allt det arbete och omsorg som lagts ner i den mat jag hade framför mig på bordet; alla de människor som varit med och bidragit, odlare, transportarbetare, lagerarbetare, kontorspersonal...  Efter frukosten satt jag en stund och smälte både maten och de intryck jag tagit del av.

Jag uppskattar den omsorg och omtanke jag lägger på mig själv i de val av föda jag gör och vad det i sin tur bidrar till min omvärld i form av respekt om djur, miljö och andra människor. Jag känner mig nöjd, glad och belåten och både nu när jag skriver dess rader och när jag skrev i min tacksamhetsdagbok - när jag verkligen tar mig tid till att ta in vilken påverkan jag och andra har - förstärks känslan av tacksamhet och ett leende verkar inte vilja lämna mina läppar.

måndag 23 juli 2012

Knarka, supa och slåss

För drygt två veckor sedan var jag på Friare Livs 20-årsfestival. Det var sex dagar fullmatade med olika NVC-inspirerade aktiviteter som vi som deltog på festivalen skapade själva. När jag åkte upp till Piteå (där festivalen ägde rum) tänkte jag erbjuda ett pass, men när festivalen var slut visade det sig att jag hållit i sex workshops med allt från en till tio deltagare. Många uttryckte sin uppskattning och ville gå på fler av mina pass, så det var ett riktigt roligt facit för veckan.

Sista kvällen var det dags för No Talent Show; en öppen scen där festivaldeltagarna kunde visa sina mer eller mindre talangfulla framträdanden. Det framfördes bland annat sång, musik, dans, diktläsning och improvisationer. Jag ville sjunga We're only in it for the drugs av Ebba Grön, en någorlunda rumsren punklåt. Kursgården hade ett kapell där vi var sista kvällen och när jag drog igång flydde småbarnsföräldrarna ut ur kapellet med sina barn. Mitt framträdande fick entusiastiska ovationer och jag avslutade genom att läsa upp texten och översätta den till NVC; jag berättade vad det kunde finnas för känslor och behov bakom orden i texten.

Exempelvis översatte jag textraden Det finns inget att göra i den här trista förorten,det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss med någonting i stil med Vi känner oss uttråkade och förbannade och längtar efter gemenskap, inspiration och mening.


Mitt framträdande gjorde mig påmind om olika kulturella yttringar där man inte genast ser vilka behov som kommer till uttryck. I perioder har jag tänkt att det varit fel av mig att till exempel titta på actionfilmer, att jag borde titta på filmer där budskapet är mer i linje med det jag värdesätter i livet. Ett av grundantagandena i NVC är att allt vi människor gör är försök att tillgodose våra behov. Många gånger försöker vi möta våra egna behov utan omsorg om andra människors behov. Detta tror jag är grunden till så gott som alla konflikter i världen - verbala som mer handgripliga. Om vi kan se behoven bakom människors handlingar är det lättare för oss att se alternativa ätt att tillgodose dessa behov, istället för att kanske bara bedöma människors handlingar som onda och felaktiga.


Med detta i tanken - att allt vi gör är försök att tillgodose våra behov - kan jag njuta mer av min favoritmusik och mina favoritfilmer. Utan tankar om "fel" eller "borde" är det också lättare att se vilka behov hos mig jag försöker tillgodose och ger mig dessutom utrymme att upptäcka ny musik och andra sorters filmer. 



måndag 4 juni 2012

Ta skammen vid hornen

För några veckor sedan tog jag på mig ett översättningsuppdrag. Jag skulle översätta ett häfte och mejla de delar jag översatt allteftersom de var klara. Min uppdragsgivare åkte på semester och jag tänkte att jag hade gott om tid. Veckorna gick och plötsligt var hon hemma igen och jag som inte gjort någonting!

Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.

Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.

Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.

tisdag 8 maj 2012

Har du mens eller?

Kvinnor som reagerar med ilska eller irritation blir ibland bemötta med kommentaren "Har du mens eller?". På ett liknande sätt blir barns ilska och gråt ofta avfärdade med ett "Du är bara trött". Jag kommer däremot inte på någon situation där mäns känslor systematiskt bagatelliseras på liknande sätt.

Budskapet är att arga kvinnor och trötta barn behöver man inte ta på så stort allvar. De känslor de uttrycker kan avfärdas och man behöver inte ta reda på orsaken till ilskan eller ledsamheten.

Jag tror att vi missar viktiga signaler om vi agerar på detta sätt. Om vi tar oss tid att lyssna (oavsett om det är på andra eller till oss själva) kan vi förstå orsaken till känslorna. På så sätt kan vi lösa konflikter eller åtminstone förstå hur de uppkommit och vara bättre rustade nästa gång vi hamnar i liknande situationer.

Dessutom tror jag vi är stenhårt tränade i att inte fokusera på känslor; beroende på grupptillhörighet och uppväxt kan såklart vissa känslor vara mer "tillåtna" att bejaka än andra. Vi bygger upp olika försvarsstrategier för att slippa känna (eller i alla fall inte fokusera) på vissa känslor.

När vi är trötta eller har ont sänker vi garden och känslorna kommer lättare till uttryck. Jag tror inte vissa kvinnor blir arga för att de har mens eller att barn blir ledsna för att de är trötta. Jag är övertygad om att vi alla bär på dessa känslor men att vi som sagt är väldigt drillade i att undertrycka dem. Som världen ser ut är det snarare konstigt att inte fler uttrycker sin vrede, frustration och sorg.

Vad tror du?

torsdag 26 april 2012

Identitetens begränsande funktion

Jag minns tydligt hur förvirrad en av mina arbetskamrater blev första gången hon träffade mig: en vegan som pluggade på Handels och som extraknäckte inom vården! De olika identiteterna gick inte ihop och hon kunde inte enkelt placera mig i ett fack.

Jag har funderat en hel del på det här med identitet på sistone. Flera val jag gjort i livet har fungerat som en markör inför omgivningen. Jag har tagit på mig olika identiteter som ett sätt att marknadsföra mig själv och mina ideal. Två av dessa är identiteterna vegan och nykterist.

Dessa val har bidragit till att många av mina behov kontinuerligt har blivit tillgodosedda, så som respekt, omtanke, integritet och meningsfullhet. Jag kan också se att jag försökt tillgodose behov som acceptans och kärlek genom att visa att jag är en "bra" kille; helt enkelt ett sätt att visa att jag är ok (och att jag får existera). Jag har alltså använt mig av olika identiteter för att tillgodose behov som inte direkt har med själva identiteten att göra.

En baksida med identiteter är att de är kopplade till vissa egenskaper och därmed frikopplade från andra egenskaper. En vegan kan till exempel inte äta ägg och en nykterist kan inte dricka en stor stark. Vi har alla vissa föreställningar om hur människor med olika identiteter förväntas agera. Dessa förväntningar bärs både av individen och av omgivningen. Genom att anta vissa identiteter begränsar jag mitt handlingsutrymme, dels genom mina egna och dels genom andras föreställningar och förväntningar.

Även "naturliga" identiteter - som att jag är man, pappa och vit - bär på en hel del kulturell barlast. Håller jag mig inom ramen för vad en svensk pappa kan göra ser omgivningen mig som ok, men går jag utanför ramen blir det besvärligt. De flesta av oss vill bli accepterade och därför tenderar vi att anpassa oss efter våra olika identiteters snäva handlingsutrymmen.

Så vad får du ut av dina identiteter och vad missar du för möjligheter?



måndag 9 april 2012

Ska vi berömma våra barn?

En vän frågade häromdagen om det finns några problem med att ge sina barn beröm. Jag var inte riktigt nöjd med det svar jag gav, och har haft ett nytt på gång ett par dagar. Jag har dock inte tagit mig tid att prata med henne och nu är hon på väg utomlands ett par veckor. Så jag skriver ett blogginlägg istället som jag hoppas att hon får tillfälle att läsa.

De flesta av oss är kulturellt präglade av att göra bedömningar. Vi får lära oss att dela in människor, företeelser och händelser i termer som bra och dåliga, snygga och fula, onda och goda etc. Det är ett system där vi i många fall styrs med hjälp av belöningar och bestraffningar. I detta system blir de som anpassar sig belönade (höga betyg, löneförhöjning, beröm, en klapp på axeln...) och de som avviker från normen blir bestraffade (indraget lördagsgodis, fängelsestraff, utebliven kärlek, hånfulla kommentarer...).

Det är en tankemodell där vi vänder oss till auktoriteten - föräldrar, lärare, chefer, politiker, mediapersonligheter, kompisar, arbetskamrater  - för att få vägledning i vad som är rätt och vad som är fel. Vi tränas i att lyda order, att göra som vi blir tillsagda och att sträva efter omgivningens gillande. Det är en modell som bygger på dominans och underkastelse där vi tränas i att ikläda oss en slavliknande roll.

Vi kan se system ganska tydligt när barn gör saker som vuxna inte uppskattar. Det finns många metoder där vi kan tillrättavisa våra barn såsom straff, indragna förmåner och känslomässiga påtryckningar. Många kan se att dessa metoder inte främjar de kärleksfulla relationer vi vill ha till våra barn, men vi gör det av gammal vana och brist på alternativa tillvägagångssätt.

Det kan vara svårare att se att även positiva bedömningar och uppskattningar bygger på samma tänkande. Att utdela bedömningar - oavsett om vi kallar dem positiva eller negativa - avslöjar väldigt lite av vad som händer i oss. Det är när jag låter mig beröras och när jag ser att jag berör andra som livet i mig kommer till uttryck.

En av våra starkaste drivkrafter är gemenskapen med andra, känslan av att höra ihop. Om jag får höra att jag påverkar andra blir det behovet tillgodosett. Istället för att höra en bedömning - som att jag är söt eller duktig - får höra att andra människor blir glada (vilket jag tror är en känsla som kan finnas bakom liknande bedömningar) av att vara tillsammans med mig, tror jag att jag lättare kan relatera till människor istället för att söka efter bekräftelse.

torsdag 29 mars 2012

Låt oss vältra oss i våra känslor

För ett par månader sedan slogs jag av en insikt. På väg till återvinningen var det som om rädslan för att visa mina känslor för ett ögonblick var borta. Jag insåg där och då, med en kasse gamla pappersförpackningar i ena handen, att det inte finns något skrämmande eller farligt med att visa mina känslor öppet för andra.

En del av er kanske undrar vad det skulle vara för farligt med att visa känslor för andra? För mig handlar det nog om att jag burit - och till stor del fortfarande bär - på en föreställning om att mina känslor är en belastning för andra. Om jag visar att jag är arg, ledsen eller irriterad kanske andra får för sig att de är orsak till det jag känner. Eller så kanske de visar missnöje och jag får i min tur för mig att jag är orsak till deras känslor. Detta kan i sin tur leda till en - skrämmande tanke - konflikt, vilket i mitt fall leder till föreställningen att jag inte är älskad. Det hela blir lätt en gröt av skuld- och skamkänslor blandat med förnekelser och rationaliseringar.

Den strategi jag använt för att skydda mig har varit att inte uttrycka känslor i särskilt hög omfattning. Jag tror inte att den strategin är så framgångsrik. Vi människor verkar utrustade med ett inbyggt radarsystem som gör att vi kan läsa av varandras känslor utan att ord uttrycks. Vi hör vad andra personer säger men våra sinnen registrerar de ordlösa signaler deras kroppar sänder ut. När våra ord inte är i samklang med vårt kroppsspråk - när vi anar att allt inte är som det ska, men inte får någon verbal bekräftelse - uppstår lätt förvirring och vi börjar tolka varandras beteenden.

Min insikt när jag stod vid återvinningsstationen var att om jag tydligt kan visa för andra att mina känslor inte beror på dem, så behöver jag inte vara rädd. Om jag tydligt tar ansvar för mina känslor kan jag uttrycka dem utan att skuldbelägga andra. På så vis minskar risken att de intar en försvarsposition gentemot mig. Jag kan uttrycka vad jag behöver och andra kan då lättare - om de väljer det - bidra till att mina behov blir tillgodosedda.

Så nu längtar jag efter att min insikt ska resultera i praktisk handling genom att jag tillåter mig och andra att vältra oss i våra känslor!