Visar inlägg med etikett invandring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett invandring. Visa alla inlägg

måndag 23 juni 2014

Ett möte med det politiskt inkorrekta


För en tid sedan satt jag på pendeln och såg en kvinna läsa en tidning. Hon var i min ålder och hade en blommig klänning på sig. Tidningen hette Nya Tider med underrubriken "Nya medier tar vid där gamla sviker". Jag hade aldrig hört talats om tidningen och blev både nyfiken och skeptisk och googlade att tidningen bland annat inte är knuten till någon organisation eller något parti och att den har "ett politiskt inkorrekt och ärligt innehåll".

Att vara politiskt inkorrekt kopplar jag bland annat samman med att vara antifeminist och att vara kritisk mot invandring. Mitt hjärta började banka och jag satt nu och våndades. Jag som nyss bloggat om att jag vill komma i kontakt med sverigedemokrater satt nu mitt emot en person som - enligt min uppfattning - tycktes sympatisera med en politik som Sverigedemokraterna står för. Nu satt hon där och såg helt ofarlig ut i sin blommiga klänning, men jag kom mig inte för med att ta kontakt.

Till slut när det bara var ett par statiuoner kvar tills jag skulle gå av, vände jag mig ändå mot kvinnan och frågade om det var en bra tidning. Hon sken upp och sa "Ja, det är det faktiskt. Den tar upp saker som andra tidningar inte skriver om" och hon fortsatte att säga något i stil med att resten av media bara uttrycker en åsikt. Jag bad henne ge ett exempel på detta, och när hon svävade på målet väcktes någon slags tanke likt "Ha, där fick hon!" inom mig.

Jag fick påminna mig själv om mitt syfte.Att jag vill ha kontakt och inte plocka poäng i någon slags argumentation. Jag vill ha kontakt, dels för att se det mänskliga hos människor som hyser andra åsikter än de jag har, att se det som förenar oss och inte fokusera på motsättningar. Och jag vill också kunna dela mina tankar och få förståelse för min syn. En förutsättning för det sistnämnda tror jag är att jag kan visa en empatisk förståelse för den andra. Annars tror jag att människor är fullt upptagna med att försvara sig själva och då har de inget utrymme för mina tankar.

Jag försökte därför fokusera på vilka behov som låg bakom det hon sagt och jag gissade "Så du gillar att det finns en valfrihet, att det finns flera olika vinklar och åsikter i media?" Jag vet inte om min gissning var klockren (hon såg lite undrande ut) och nu närmade jag mig Älvsjö där jag skulle kliva av. Jag ville även berätta vad som väcktes i mig i förhållande till det hon sagt och det jag läst om hennes tidning. Jag frågade om hon ville höra vad jag tänkte, vilket hon ville. Jag sa att jag blev orolig när jag hör uttrycket politiskt inkorrekt och att jag lätt får tankar om antifeminism och att vara mot invandring. Jag sa att för mig är det viktigt att alla människor accepteras och inte blir diskriminerade. Det blev en hastig avslutning och innan jag klev av tackade jag för samtalet.

Den här händelsen kan väl inte direkt tjäna som ett skolboksexempel på hur vi kan bemöta människor med andra värderingar än oss själva. För mig var det ändå värdefullt. Jag märkte att när jag fick värderande och bedömande tankar, kunde jag stanna upp och ta kontakt med min intetion till kontakt och att det fanns en ansats både till att lyssna och att själv uttrycka mig. Att jag vågade öppna munnen vid det här tillfället kommer göra det lättare för mig att i framtiden ta kontakt på ett tidigare stadium och - förhoppningsvis - inte vara lika nervös.

måndag 12 maj 2014

Från rasist till någon med omsorg om andra

Äntligen! Efter alla dessa år av mothugg lyckades jag äntligen bemöta någon utan att försöka bevisa att jag har rätt och den andra fel. Tidigare har jag alltid huggit reptilsnabbt när jag hört uttalanden jag uppfattar som rasistiska. I vanliga fall har jag sagt att det jag hört var rasistiskt och mött en försvarsinställd person som förnekat att den var rasist. Och så har vi argumenterat utan att riktig lyssna på varandra. Jag har inte hört vad som legat bakom den andras ord och har antagligen inte själv lyckats förmedla vad jag vill ha sagt. Nu skedde något annat.

I förbifarten hörde jag en ny bekant - vi kan kalla hen för Kim - uttrycka något i stil med att "nu måste vi stoppa invandringen" i ett samtal med några vänner. Jag lät det passera utan att säga någonting (de andra i sällskapet känner väl till min hållning i dessa frågor, så jag behövde inte bevisa något för någon annan). Några timmar senare tog jag upp saken med Kim. Jag sa att jag hört vad hen sagt och att jag var nyfiken på att höra mer. Kim berättade att hen jobbade med utsatta familjer och att det finns så dåligt med stöd och resurser att ta om hand om dem. Att då ta in fler människor skulle leda till ett ännu sämre omhändertagande tyckte Kim.

Jag frågade om det var så att Kim ville vara säker på att alla som behöver stöd får det och att hen var mån om att skydda våra gemensamma resurser. Kim svarade jakande och jag ställde några mer frågor som hen bekräftade. Då Kim inte såg ut att vara försvarsinställd undrade jag om hen ville höra hur jag reagerat på det jag hört.

Jag sa att jag lätt uppfattar uttalanden som "att stoppa invandringen" som rasistiska, speciellt om invandringen är det enda alternativ som tas upp på hur vi kan spara pengar. Jag nämnde andra strategier, till exempel att skära ner på försvaret som skulle kunna tillgodose samma behov. Vi hade sedan ett samtal om hur vi kan skapa resurser som kommer alla till del och skildes på ett vänskapligt sätt.

För mig var det ett skönt sätt att tackla ämnet på då jag tidigare stångat pannan blodig och min bild av andra som rasister cementerats. Nu kunde jag lyssna på Kim och förstå vilka behov som låg bakom. Jag såg en människa - som delar samma behov som jag - och inte en rasist som jag inte kan förstå. Jag tror också att jag mycket lättare lyckades förmedla min oro kring vad såna uttalanden väcker för bilder om andra hos mig. Eftersom Kim inte behövde försvara sig mot mina etiketter tror jag att hen kunde ta in det jag sa.