tisdag 29 mars 2016

Vad gör du med dina bedömningar om andra?

Någon kör ut precis framför dig i trafiken och blixtsnabbt poppar tanken "Jävla idiot!" upp. Din arbetskamrat uttrycker en åsikt du absolut inte håller med om och i ditt huvud far det förbi "Hur kan hen vara så himla oempatisk!?". Ditt barn berättar vad en klasskompis gjorde tidigare under dagen och orden "Så korkat gjort!" dyker upp i hjärnan.

För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).

I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.

Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.

Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:

Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.

Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.

När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).

I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.