Identitetens begränsande funktion

Jag minns tydligt hur förvirrad en av mina arbetskamrater blev första gången hon träffade mig: en vegan som pluggade på Handels och som extraknäckte inom vården! De olika identiteterna gick inte ihop och hon kunde inte enkelt placera mig i ett fack.

Jag har funderat en hel del på det här med identitet på sistone. Flera val jag gjort i livet har fungerat som en markör inför omgivningen. Jag har tagit på mig olika identiteter som ett sätt att marknadsföra mig själv och mina ideal. Två av dessa är identiteterna vegan och nykterist.

Dessa val har bidragit till att många av mina behov kontinuerligt har blivit tillgodosedda, så som respekt, omtanke, integritet och meningsfullhet. Jag kan också se att jag försökt tillgodose behov som acceptans och kärlek genom att visa att jag är en "bra" kille; helt enkelt ett sätt att visa att jag är ok (och att jag får existera). Jag har alltså använt mig av olika identiteter för att tillgodose behov som inte direkt har med själva identiteten att göra.

En baksida med identiteter är att de är kopplade till vissa egenskaper och därmed frikopplade från andra egenskaper. En vegan kan till exempel inte äta ägg och en nykterist kan inte dricka en stor stark. Vi har alla vissa föreställningar om hur människor med olika identiteter förväntas agera. Dessa förväntningar bärs både av individen och av omgivningen. Genom att anta vissa identiteter begränsar jag mitt handlingsutrymme, dels genom mina egna och dels genom andras föreställningar och förväntningar.

Även "naturliga" identiteter - som att jag är man, pappa och vit - bär på en hel del kulturell barlast. Håller jag mig inom ramen för vad en svensk pappa kan göra ser omgivningen mig som ok, men går jag utanför ramen blir det besvärligt. De flesta av oss vill bli accepterade och därför tenderar vi att anpassa oss efter våra olika identiteters snäva handlingsutrymmen.

Så vad får du ut av dina identiteter och vad missar du för möjligheter?

Vi är inga slavar

För ett par veckor sedan startade min andra kursomgång i Kontaktskapande Kommunikation - en 13-veckorskurs inspirerad av NVC. Som så ofta började jag förbereda mig ett par timmar innan start och - som för det mesta - gick det bra och det blev ett mycket lyckat första kurstillfälle.

Någon dag senare samtalade jag med en vän och det blev tydligt att jag hade starka bedömningar kring min vana. Bedömningarna låter ungefär så här: man borde vara väl förberedd, man ska inte vara ute i sista stund, det är fel att stressa, det är ofokuserat och slarvigt och så vidare...

I samtalet kom jag fram till att det ju faktiskt har fungerat bra att förbereda mig på det här sättet. Att det faktiskt är helt ok att välja att göra så här. Att jag inte behöver slå på mig själv med bedömningar som säger att mitt sätt är fel. Det var väldigt skönt och befriande att släppa bedömningarna och att bejaka det sätt jag valt att förbereda mig på.

Det mest spännande var ändå det som hände efteråt. Inför morgondagens kurstillfälle har jag redan förberett allt i flera omgångar, både under förra veckan och idag. Jag påminns om det som Marshall Rosenberg skriver i "Ett språk för livet", att människan inte är skapt till att vara slav. Vi gillar inte att lyda och ge efter för krav oavsett om det kommer utifrån eller inifrån oss själva.

När jag släppte mina "borde"-tankar och var ok med mitt sätt att förbereda mig uppstod en helt annan frihet att betrakta handlingsalternativen utan "rebelliska" skygglappar. Nu kan jag se vad jag gillar med att vara ute i sista stund: det är som att jag går in i en bubbla och blir intensivt närvarande i det jag sysslar med, det kanske kan beskrivas som ett "flow"-tillstånd. Samtidigt är det ganska tidseffektivt. Jag kan också se vad jag gillar med att vara ute i god tid: ett lugn, men också att det gett mig tid att förbereda mig och tillföra nya idéer till min kurs som inte skulle kommit till stånd om jag gjort som vanligt.

Nu är jag nyfiken att undersöka andra bedömningar som jag har om mig själv - och vad som kommer hända när jag slutar slå mig själv i huvudet med dem.

Ska vi berömma våra barn?

En vän frågade häromdagen om det finns några problem med att ge sina barn beröm. Jag var inte riktigt nöjd med det svar jag gav, och har haft ett nytt på gång ett par dagar. Jag har dock inte tagit mig tid att prata med henne och nu är hon på väg utomlands ett par veckor. Så jag skriver ett blogginlägg istället som jag hoppas att hon får tillfälle att läsa.

De flesta av oss är kulturellt präglade av att göra bedömningar. Vi får lära oss att dela in människor, företeelser och händelser i termer som bra och dåliga, snygga och fula, onda och goda etc. Det är ett system där vi i många fall styrs med hjälp av belöningar och bestraffningar. I detta system blir de som anpassar sig belönade (höga betyg, löneförhöjning, beröm, en klapp på axeln...) och de som avviker från normen blir bestraffade (indraget lördagsgodis, fängelsestraff, utebliven kärlek, hånfulla kommentarer...).

Det är en tankemodell där vi vänder oss till auktoriteten - föräldrar, lärare, chefer, politiker, mediapersonligheter, kompisar, arbetskamrater  - för att få vägledning i vad som är rätt och vad som är fel. Vi tränas i att lyda order, att göra som vi blir tillsagda och att sträva efter omgivningens gillande. Det är en modell som bygger på dominans och underkastelse där vi tränas i att ikläda oss en slavliknande roll.

Vi kan se system ganska tydligt när barn gör saker som vuxna inte uppskattar. Det finns många metoder där vi kan tillrättavisa våra barn såsom straff, indragna förmåner och känslomässiga påtryckningar. Många kan se att dessa metoder inte främjar de kärleksfulla relationer vi vill ha till våra barn, men vi gör det av gammal vana och brist på alternativa tillvägagångssätt.

Det kan vara svårare att se att även positiva bedömningar och uppskattningar bygger på samma tänkande. Att utdela bedömningar - oavsett om vi kallar dem positiva eller negativa - avslöjar väldigt lite av vad som händer i oss. Det är när jag låter mig beröras och när jag ser att jag berör andra som livet i mig kommer till uttryck.

En av våra starkaste drivkrafter är gemenskapen med andra, känslan av att höra ihop. Om jag får höra att jag påverkar andra blir det behovet tillgodosett. Istället för att höra en bedömning - som att jag är söt eller duktig - får höra att andra människor blir glada (vilket jag tror är en känsla som kan finnas bakom liknande bedömningar) av att vara tillsammans med mig, tror jag att jag lättare kan relatera till människor istället för att söka efter bekräftelse.