Mitt inflytande har inga gränser

Idag hade jag mitt första uppdrag som medlare. Jag hade innan medlingssamtalet pratat med parterna var för sig och kände mig inte så nervös när vi väl satt tillsammans och startade medlingen. Själva medlingen förflöt ungefär som jag tänkt mig och bjöd inte på några större överraskningar. Det jag inte räknat med var själva kraften som uppstod när de fick kontakt med varandra. Dels att de förstod hur deras agerande påverkat den andra men också förståelsen för den andras handlingar. Och hur de utifrån detta nya perspektiv lätt kunde komma på lösningar och handlingsplaner för framtiden. Det fullkomligt bubblade upp nya idéer som jag inte haft en tanke på innan medlingssamtalet startade.

Jag satt och njöt när jag lyssnade på deras planer och insåg plötsligt att mitt bidrag till att lösa upp en konflikt inte stannar mellan de direkt inblandade parterna. Jag märkte hur det arbete vi utfört under ett par timmar kommer att förmedlas ut till resten av arbetsgruppen och jag kom att tänka på vad jag fått av Kay och Liv på Friare Liv för att kunna bidra med detta. Och vad de i sin tur har fått för att kunna bidra till mig.

Jag läste någonstans att vem vet var en människas inflytande tar slut. Mitt agerande idag sammanlänkas i en oändlig kedja bakåt och framåt i tiden. Vi har alla en sådan makt som människor. En makt som vi kan använda för att försöka bidra till andra och tillgodose så många behov som möjligt. Och jag tror inte någon handling är för liten för att bli en länk i den kedjan.

Med detta följer också tanken att vi alla hör ihop, att det jag gör mot mina medmänniskor gör jag också mot mig själv. Kan jag bära denna insikt i min vardag tror jag också att jag alltid kommer att uppleva mening i mitt liv.

Men dö!

"Men dö!" Frustrerad stirrade jag på mobilen som osäkert flackade med skärmen och vägrade lyda mina kommandon. Jag ville iväg och åka skidor och tänkte bara utföra ett ärende innan jag stack. Och nu ville fanskapet inte spela på mina villkor. Det var verkligen mordiska känslor som vällde upp inom mig.

Många känner säkerligen igen sig i att krånglande teknik väcker starka känslor. Vi har lite olika strategier att bemöta dessa känslor på. Vissa skickar till slut mobilen i golvet och har därmed en ursäkt att köpa en ny. En del lägger efter den första mordiska impulsen band på sina känslor och låter sig inte ryckas med i känslosvallet: "Jag menar, det är ju bara en pryl. Inte ska den få rubba mitt sinnestillstånd." Andra härjar en stund: "Man har ju rätt att bli förbannad!" Några suckar och stönar och tänker "Typiskt! Att det här ska hända just nu..." Det finns otaliga varianter av reaktioner att välja på.

Idag när jag pratade med en vän återkom ovanstående episod. Det började med att jag ville beskriva hur härligt det var att det äntligen snöat så pass mycket att det gick att åka längdskidor. Plötsligt förstod jag mina känslor. Utan att gå in på detaljer förstod jag att min frustration bottnade i att jag längtade efter acceptans (och möjligen kärlek). Jag vill inte att min skidåkning innebär att jag tillbringar tid utanför hemmet när barnen kommit hem från skolan.

Istället för att avfärda våra dagliga frustrationer och känsloutbrott som irrelevanta störningar kan vi dra nytta av dem. Vi kan använda dem som skattkartor till vårt inre. Skattkartor som kan leda oss till våra behov, som visar vad vi drömmer och längtar efter. Vilket i sin tur leder till att vi lättare kan fatta mer tillfredsställande beslut i våra liv. Så nästa gång jag säger eller tänker "Men dö!" vet jag att det bottnar i en längtan efter något.

Jag är ingen ö

Jag har länge eftersträvat ett ideal. Ett ideal där jag är oberoende av andra människor, eller snarare ett ideal där mitt egenvärde inte är beroende av omgivningens reaktion.

Säg att jag utför en identisk handling inför två olika grupper vid två olika tillfällen. Den ena gruppen reagerar positivt och den andra gruppen reagerar negativt. Mitt ideal innebär att eftersom jag utfört samma prestation kan jag känna mig lika nöjd oavsett hur andra värderar det. Jag menar, andra ska väl inte ha något inflytande på hur jag ser på mig själv?

Den senaste tiden har jag dock börjat misstänka att jag blandat ihop mina känslor och mitt egenvärde. Jag tror att ett av våra starkaste behov är att bidra till andra människor. Det kan vara att hjälpa grannen att bära upp matkassen, att läsa för sina barn, att köpa mat från den lokala bonden eller sjunga på en fest. Vi njuter när vi ser att våra handlingar har en positiv påverkan på människor i vår närhet.

De lustfyllda känslor som fyller oss när vi agerar på ett sätt som bidrar till andra, är en omedelbar respons som bekräftar att våra behov är tillgodosedda. Om jag märker att människor blir glada, inspirerade eller belåtna av det jag gör kommer jag såklart att känna mig mer nöjd än om de blir ledsna, besvikna eller irriterade. Jag kommer alltså inte att känna mig lika nöjd när människor reagerar på olika sätt.