Minskad frånvaro av närvaro i tillvaron?

Under många, många år har jag lyssnat på ljudböcker när jag ägnat mig åt aktiviteter som går på rutin, t.ex. diskning, bilkörning och annat. Först var det kassetter, efter det cd-skivor och nu för tiden är det mp3 eller ljudbiblioteket via nätet. Det har strömmat förbi många deckare, klassiker och faktaböcker genom otaliga hörlurar.

Trots denna fantastiska möjlighet att kunna ta del av litteratur när det annars skulle vara svårt att läsa har jag ofta känt mig stressad. Det finns ju så mycket att läsa och lyssna på! Hur ska jag hinna med att ta del av allt jag vill? Så ibland har betat av bok på bok ganska mekaniskt, gärna med små projekt, av böcker man borde läsa.

De senaste månaderna har jag dock haft luckor på flera dagar då jag inte lyssnat på något. Min nuvarande lucka sträcker sig över en dryg vecka. Det är inget medvetet beslut, utan det är bara så att jag inte lyssnar på något. Kanske beror det på att det senaste jag lyssnade på var Gamla testamentet, på engelska, och långa utläggningar kring hur prästernas dräkter ska vara dekorerade. Men jag tror snarare det beror på att jag försöker öka min närvaro i nuet.

Genom Nonviolent Communication, NVC, har jag blivit mer medveten om vilka känslor min kropp förmedlar. Genom att lyssna på mina känslor kan jag lättare ta reda på vad det är jag vill. Och även om jag inte agerar för att tillgodose mina behov har jag mer koll på läget och dömer inte mig själv lika hårt som förut.

Samtidigt är det ganska jobbigt att vara medveten om känslor hela tiden. Vi är ju alla fostrade i ett system där vi fått lära oss att stänga av. Så istället för ljudböcker är tendensen nu att jag sitter vid datorn och spelar spel. Bara en gång till säger jag till mig själv efter varje omgång, och så plötsligt har det gått ett par timmar...

Jag längtar efter ett tillstånd där jag upplever mening och kreativitet, där det också finns plats för saker jag tycker är underhållande och avslappnande, utan att jag tvångsmässigt upprepar mig och fastnar i gamla spår.

Kemiska tankar

I går kväll såg jag Underkastelsen av Stefan Jarl. Det är en dokumentärfilm som handlar om hur allt fler kemiska ämnen ackumuleras i våra kroppar. Många av dessa ämnen är var för sig mycket skadliga för oss, men för de flesta finns det ingen kontroll och vi har ingen aning om effekten av deras samlade påverkan. Det forskarna kan konstatera redan i dag är bland annat att mäns spermieproduktion är lägre än förut och att fiskar föds med dubbel könsuppsättning och missbildade könsorgan. Vissa forskare hävdar att denna kemiska cocktail kan bli slutet för hela mänskligheten.

Jag blev ganska tagen av dokumentären och kände mig både förbannad, låg och maktlös. Kemiindustrin är den industri som har störst tillväxt och omsätter tusentals miljarder varje år (källa). Att få till stånd en förändring mot så starka ekonomiska krafter kan te sig tämligen utsiktslöst. Jag kommer ihåg när EU röstade igenom REACH, hur kontroll av kemiska ämnen ska genomföras. Förslaget som godkändes var, enligt flera miljöorganisationer, en urvattnad kompromiss och en framgång för kemilobbyn.

Det dök upp tankar som att jag borde engagera mig samtidigt som det kändes helt hopplöst. Vad skulle jag kunna göra mot denna enorma övermakt? Här engagerar jag mig i hur vi kan kommunicera med varandra medan världen går under!

Paradoxalt nog vändes min förtvivlan i detta läge till hopp. Jag insåg att det är just genom medveten kommunikation vi kan få till varaktiga förändringar. Istället för att försjunka i hopplöshet eller vända bort huvudet när vi tar emot information om världens tillstånd kan vi stanna upp och undersöka vad som händer i oss. Vad är det för känslor som väcks? Dessa känslor är ett tecken på att behov vi har inte är tillgodosedda.

Om vi kan identifiera dessa känslor och behov och samtidigt tänka ut strategier för hur vi skulle kunna tillgodose våra behov tror jag chansen är mycket större att vi går till handling än om vi försöker stänga av våra känslor och fokusera på annat. Då kan vi utföra handlingar, både själva och tillsammans med andra, som bidrar till en hållbar samhällsutveckling. Med hjälp av Nonviolent Communication har också större möjligheter att nå de människor som är inblandade i produktionen av kemiska ämnen. Tillsammans kan vi förändra världen!

Brott och straff

Jag läste en krönika i dagens DN av Mårten Schultz. I krönikan anser Schultz att brottslingar förtjänar att straffas. Schultz hävdar att dagens rättssystem inte utgår från denna tanke, utan snarare ser straffet som vård av brottslingen och avskräckande för övriga.

Jag känner inte till hur tongångarna hos rättssystemets representanter går, men hela vårt samhällssystem bygger på att människor ska bestraffas (och belönas, men det tar vi en annan gång). När människor har gjort något som anses fel eller galet, oavsett om det är brottsligt eller inte, förtjänar de att straffas. Straffet kan se ut på många olika sätt; böter, utskällning, indragen veckopeng och att inte uppmärksammas i sociala sammanhang är bara några exempel.

I ett samhällssystem som bygger på tankar om vad som är rätt och vad som är fel, vem som är dålig och vem som är bra, vad som är normalt och onormalt, är det inte konstigt att bestraffning ses som en rättvis metod att använda sig av. Vi är uppfostrade med detta tankesystem och har svårt att se andra sätt att lösa brott på.

Straff skapar lätt fientlighet och kan också stärka det beteende vi vill motverka. Om den straffade däremot lyder och låter bli att utföra liknande handlingar kan det se ut som om straff är en verkningsfull metod. Fokus hos den lydige riktas istället mot att undvika konsekvenserna av ett visst beteende, snarare än att skapa insikt om hur beteendet påverkar andra människor.

Marshall Rosenberg ställer två frågor som visar straffets begränsningar: 1. Vad vill jag att personen ska göra annorlunda? och 2. Vad vill jag att personens motiv ska vara för att göra det jag vill? Mitt svar på den andra frågan är att jag vill att människor i min omgivning gör det jag ber om för att de vill bidra till mig och mina behov. Jag vill inte att de gör det jag ber om om de känner skuld eller skam, är rädda för bestraffning eller för att de vill ha mitt gillande.

När jag först läste krönikan kände jag mig lite sorgsen och nedstämd, ja även uppgiven. Nu när jag skrivit känner jag mig däremot glad och upprymd. Jag längtar efter att jag fullt ut ska införliva tanken: Om du inte njuter av att göra det jag ber om så låt hellre bli!

Jag vill inte bara smaka på smulorna

Jag har precis avslutat en tvåtimmarsträning med Nonviolent Communication (NVC) som fokus. Det var en blandad grupp med nära vänner, gamla bekanta och människor jag aldrig träffat förr. Just nu känner jag mig alldeles dränerad och samtidigt upprymd. Dränerad för att det varit intensivt och känslosamt och att jag därför känner mig trött. Upprymd för att jag är så oerhört tacksam över att jag kunnat tillägna mig NVC och får ta del av denna process. En process som syftar till kontakt mellan människor, där vi kan ta se varandras mänsklighet bakom de bedömningar och tankar vi har om varandra.

I den första träningsomgången fick jag möjlighet att använda mig av all den kunskap jag besitter och kunde flika in med tips om andra sätt att uttrycka sig för att nå kontakt, inte hamna i försvarsläge, uttrycka sina egna behov och lyssna på andras. Den andra omgången var djupare och där hjälpte hela gruppen till att gissa på känslor och behov hos de två deltagarna. Jag kände mig emellanåt vilsen men samtidigt fullständigt trygg både med stöd från gruppen och att kunna luta mig mot NVC-modellen.

När vi avslutade kunde jag vara nöjd både med min kompetens och mitt trevande att bidra till processen. Jag har lärt mig väldigt mycket och ser redan fram emot nästa gång vi träffas. Jag vill lära mig mer! När man smakat några smulor av NVC vill man inte bara äta upp hela kakan, utan tillsammans med andra ta över hela bageriet.