onsdag 28 november 2012
Att se smärtan som inspiration
Något annat som var inspirerande var att se mitt yngsta barnbarns maktfulla vilja till gemenskap, kontakt och närhet. Hon passade verkligen på att utnyttja möjligheten till uppmärksamhet när det fanns flera vuxna än vanligt tillgängliga. Så fort någon skulle laga mat eller göra något annat sprang hon till nästa person och sträckte ut armarna för att bli upplockad.
Väl i famnen hos någon var hon ivrig, sökte hela tiden ögonkontakt, pratade på med sina treordsmeningar och verkade njuta av tillvaron i största allmänhet. Jag njöt också av att vara nära henne och få ta del av hennes självklara, reservationslösa och livsbejakande uppenbarelse.
Det var också en smärtsam upplevelse att vara nära någon som var så totalt närvarande i nuet. Det var som om hennes blick forskande avslöjade om jag var med henne eller inte. Jag kunde ibland märka hur mina tankar vandrade iväg, hur jag fick impulser av att ta upp mobilen och att jag ibland dröjde mig kvar någonstans utom synhåll från andra.
Jag tror att hennes intensiva närvaro väckte smärtsamma känslor av ensamhet och obestämda minnen av isolering, och frånvaro av gemenskap och kontakt. Jag har mina tankar om vad det är som gör att många av oss förvandlas från sprudlande energiknippen till avstängda och orkeslösa vuxna. Men mest av allt vill jag ta vara på mina smärtsamma känslor och omvandla dem till en längtan och ett sökande efter mer närhet och värme i mitt liv och en större närvaro i det som sker för stunden. Vad vill du?
tisdag 26 april 2011
Minskad frånvaro av närvaro i tillvaron?
Trots denna fantastiska möjlighet att kunna ta del av litteratur när det annars skulle vara svårt att läsa har jag ofta känt mig stressad. Det finns ju så mycket att läsa och lyssna på! Hur ska jag hinna med att ta del av allt jag vill? Så ibland har betat av bok på bok ganska mekaniskt, gärna med små projekt, av böcker man borde läsa.
De senaste månaderna har jag dock haft luckor på flera dagar då jag inte lyssnat på något. Min nuvarande lucka sträcker sig över en dryg vecka. Det är inget medvetet beslut, utan det är bara så att jag inte lyssnar på något. Kanske beror det på att det senaste jag lyssnade på var Gamla testamentet, på engelska, och långa utläggningar kring hur prästernas dräkter ska vara dekorerade. Men jag tror snarare det beror på att jag försöker öka min närvaro i nuet.
Genom Nonviolent Communication, NVC, har jag blivit mer medveten om vilka känslor min kropp förmedlar. Genom att lyssna på mina känslor kan jag lättare ta reda på vad det är jag vill. Och även om jag inte agerar för att tillgodose mina behov har jag mer koll på läget och dömer inte mig själv lika hårt som förut.
Samtidigt är det ganska jobbigt att vara medveten om känslor hela tiden. Vi är ju alla fostrade i ett system där vi fått lära oss att stänga av. Så istället för ljudböcker är tendensen nu att jag sitter vid datorn och spelar spel. Bara en gång till säger jag till mig själv efter varje omgång, och så plötsligt har det gått ett par timmar...
Jag längtar efter ett tillstånd där jag upplever mening och kreativitet, där det också finns plats för saker jag tycker är underhållande och avslappnande, utan att jag tvångsmässigt upprepar mig och fastnar i gamla spår.
måndag 21 mars 2011
Övning ger färdighet
Jag tycker att det är spännande och roligt att ta del av ny information och nya teorier som ger mig hopp om framtiden. När jag fick höra talas om Nonviolent Communication, NVC, för några år sedan var det just en ny spännande teori. Men det blev inte mycket mer än en teori. Först när jag började träna NVC med andra människor blev teorin levande och allt fler delar av tankarna föll på plats.
Fortfarande kan jag tycka att det är svårt att praktisera NVC i skarpa lägen. Jag försöker en hel del med barnen och ibland får vi den kontakt som jag eftersträvar. Då sker det ofta ett skifte inom mig och resultatet blir inte längre lika viktigt.
För några veckor sedan var jag på en helgkurs i NVC och fick inspiration från Kay i hur jag kan träna på NVC i vardagen. Han berättade att man kunde passa på i alla korta möten man har med människor som man kanske aldrig träffar igen.
Sagt och gjort; häromdagen när jag var på Willys sa jag något i stil med att det kändes roligt att de fick fler och fler ekologiska varor och att det gav mig hopp om framtiden. Kassörskan såg glad ut och pratade på om att fler och fler köper ekologiskt. Det var ett kort möte som ändå ökade min närvaro och glädje i nuet. Mer sånt!
(Det här är första gången jag skickar ett inlägg via mobilen, så det ska bli spännande att se resultatet.)