Varför jag inte måste städa på midsommarafton

Midsommaraftons morgon. Resten av familjen är bortrest och själv håller jag på att göra mig i ordning för ett helgpass på jobbet. Det är lite stökigt hemma, men jag tänker att jag åtminstone ska göra snyggt i köket och badrummet innan jag cyklar iväg. Jag skulle egentligen redan ha velat vara på väg och känner mig lite stressad. Dessutom är jag en smula låg vid tanken på ett samtal jag haft dagen innan där jag inte nådde fram på ett sätt jag önskat.

Jag märker hur det förrädiska ordet måste börjar ta över mina tankar: "Jag måste bli klar så jag kan ge mig iväg". Tillsammans med måste dyker det upp lite andra tankar: "Varför kan jag aldrig förbereda mig i tid". Jag stannar upp i mina tankar. Om jag måste göra något har jag inget val. Tillsammans med ord som borde och tvungen indikeras att jag inte är ansvarig för mina handlingar. Men jag har ju faktiskt valt helt själv att fixa i ordning innan jag cyklar till jobbet. Jag har valt det för att jag vet hur uppskattat det är (speciellt av en person) och hur extra kul det är när det inte förväntas av mig.

Jag tittar upp och möter min blick i badrumsspegeln; ansiktet är prytt av ett brett leende och pigga livfulla ögon. Jag städar klart med en helt annan energi i kroppen. Det är fascinerande: jag utför samma arbetsmoment, samma rörelser, men när ordet måste är borta ur medvetandet blir arbetsuppgiften med ens mycket roligare och mer meningsfull.

Senare när jag kommer fram till jobbet undrar jag varför det gått så snabbt att cykla; c:a 4 km snabbare per timme än jag någonsin cyklat förut. Nu när jag sitter och skriver det här på midsommardagens kväll tror jag att jag vet en del av svaret.

Punk, skam och hur jag vill leva mitt liv

Jag är gammal punkare. Jag var inte den hårdaste med skinnjacka och nitar, men hade ändå attityd. Det var vi mot dom. Det fanns människor som var laglydiga och gjorde vad som förväntades av dom och så var det vi som gjorde vad vi hade lust till oavsett omgivningens reaktioner. Det fanns dom som levde tråkiga jävla svenssonliv och så var det vi som utmanade normer och tog dagen som den kom. Det var dom som var lurade och vi som hade förstått vad det hela handlade om. Och så fanns det viss musik som var tuff och annan som var töntig.

Häromdagen satt jag vid datorn och lyssnade på en låt om och om igen. Efter ett gäng genomlyssningar kom tonårsdottern in och frågade hur många gånger jag egentligen lyssnat på låten. Helt oförberedd översköljdes jag av skamkänslor.

Låten jag lyssnade på påminner mig om hur jag vill leva mitt liv. Jag vill att mitt liv ska vara en hyllning till livet själv. Jag vill leva mitt liv med medvetenheten om att mina handlingar har betydelse. Att varje val jag gör påverkar människor i min omgivning och att den påverkan sprider sig oändligt in i framtiden. Det jag gör idag, oavsett hur betydelselöst det kan synas vara, leder till att livet för framtida generationer kommer se annorlunda ut.

I linje med detta vill jag visa visa att andra även påverkar mig. Jag vill vara tydlig och inte låtsas att jag inte blir påverkad av människor i min omgivning. Jag vill att det som kommer över mina läppar uttrycker samma budskap som resten av min kropp förmedlar. Det här är en ganska ovan plats för mig. En plats som jag sakta håller på att göra mig bekant med. Här finns en sårbarhet och en naken skörhet och en stor möjlighet att jag blir utsatt för attacker, förlöjliganden, hån och raljerande skämt.

När min dotter kom in tror jag att jag påmindes om min punktid i relation till hur jag vill leva mitt liv. Genom att inte tränga undan mina skamkänslor kom jag i kontakt med dessa tankar. Jag är oändligt tacksam för mina år som punkare och att jag har fått lära mig att lyssna på mina skamkänslor.

Här kan du lyssna på låten jag lyssnade på:

Planeten till salu

Tänk dig två scenarier där du skulle vilja investera en miljard kronor i ett stort stycke regnskog:
1.    Du hugger ner all skog och säljer virket. När lånet och alla omkostnader är betalda har du tjänat 200 miljoner kronor. Skogen är nu borta för alltid.
2.    Du bedriver ett hållbart skogsbevaringsprojekt. Du kan sälja virke för 10 miljoner kronor per år. Skogen kan bevaras intakt under mycket lång tid.

Till vilket av de två scenarierna kommer banken vara villig att låna dig pengar? (Ledtråd: den första investeringen ger en ekonomisk avkastning på 20% och den andra en ekonomisk avkastning på 1%.)

Här följer att annat exempel: Du är världspresident med oinskränkt makt. Du får besök av några utomjordingar som erbjuder sig att köpa jorden för ofattbara 100 triljoner kronor. De kommer visserligen att stycka upp planeten och sälja till högstbjudande på den intergalaktiska marknaden, men på köpet blir du världens i särklass rikaste person. Antar du erbjudandet?

Även om det andra exemplet ter sig absurt så är det så vår ekonomi fungerar. Det finns nästan hur mycket pengar som helst till saker som förstör vår planet och nästan inga pengar till saker som bevarar den.

Igår var jag på föreläsning på kulturhuset i Ytterjärna och lyssnade på Charles Eisenstein. Det var ingen omvälvande upplevelse, men trots det sorgliga i ovanstående exempel lämnade jag Järna med en varm känsla av hopp och förtröstan i mitt bröst. Även nu när jag skriver dessa rader sitter jag med ett milt leende på mina läppar.

För Charles pratade inte bara om hur vårt nuvarande penningsystem fungerar som en destruktiv kraft i världen. Han pratade också om hur vi kan föra in en gåvoekonomi i vårt medvetande. En ekonomi där jag i tider av överflöd kan ge till andra och när jag lider brist kan ta emot från andra. Det är på det viset långsiktig trygghet och säkerhet skapas. Att vi är förbundna till varandra och i kriser hjälper varandra. Sätter vi vår tilltro till pengar kan vår säkerhet vara bortblåst när det blir en kraftig finansiell kris.

Vill du själv lyssna på Charles Eisenstin (och varit snabb nog att läsa denna blogg) har du chansen nu på fredag 8/6 2012. Kontakta Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84 för mer information.

Här kan du se en film om Charles Eisenstein och hans bok Sacred Economics.

Här kan du läsa hans bok Sacred Economics gratis på nätet.

Ta skammen vid hornen

För några veckor sedan tog jag på mig ett översättningsuppdrag. Jag skulle översätta ett häfte och mejla de delar jag översatt allteftersom de var klara. Min uppdragsgivare åkte på semester och jag tänkte att jag hade gott om tid. Veckorna gick och plötsligt var hon hemma igen och jag som inte gjort någonting!

Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.

Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.

Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.