Det är viktigt att barn gör som vuxna säger

För några veckor sedan var jag på föräldramöte i de yngstas klass. Bland mycket annat kom det upp att vissa av eleverna inte vill gå ut på rasterna. Kommentarer från några föräldrar var bland annat att "Det är viktigt att barnen lär sig följa regler" och "Barnen måste göra som de vuxna säger". Dessa uttalanden blev oemotsagda och det var lätt att få uppfattningen att det rådde konsensus i frågan. Själv satt jag tyst och sa inte ett knyst.

Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.

Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.

Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.

Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter

Snuvad på konfekten

Förra helgen hade ett av mina barn fest i kollektivhuset där jag bor. Jag fick reda på det samma kväll och fick höra att överenskommelse att låna lokalen gjorts tidigare med en annan vuxen. Då festen inte utannonserats och jag inte deltog i partajet var det flera grannar som undrade om det fanns någon ansvarig vuxen i närheten. Det uppstod också en diskussion på vår mejllista om händelsen.

Jag tänkte att det här var ett utmärkt tillfälle att öva. Jag var ju "oskyldig" så nu kunde jag träna i att inte gå in i försvar, undanflykter eller bortförklaringar. Storsint skrev jag ett mejl där jag bad om ursäkt för att jag inte meddelat innan att lokalen var bokad för fest.

Flera dagar efteråt fick jag höra att överenskommelsen att låna lokal inte alls gjorts. Det är spännande att se hur denna information påverkade mig. Innehållet i mitt mejl hade säkert inte sett annorlunda ut, men känslan inombords var helt annorlunda. Istället för någon slags mild ödmjukhet (där jag kunde gnugga mig mot min egen förträfflighet) blev jag nu snuvad på konfekten. Här hade jag ansträngt mig att vara generös och tolerant och så fick jag inte njuta av det!

Denna händelse tror jag kan hjälpa mig att vara mer uppmärksam på min intention och mina motiv till att göra saker. Det finns nog mer under ytan än jag vanligtvis ser. Den insikten vill jag också kunna bära utan att kritisera mig själv.

(Att jag senare fick reda på att överenskommelsen visst hade gjorts ändrar ju inte det hela.)

Min kontraproduktiva feministiska strategi

Så här den 8:e mars på internationella kvinnodagen skulle jag vilja passa på att lägga fokus på mig själv en liten stund.

Jag har under många år ansett mig vara en feministiskt medveten man. Jag förstår hur jag som man fostrats i att vara en del av de kvinnoförtryckande strukturer som omger oss och som vi alla - både kvinnor och män - bekräftar och befäster genom våra handlingar och attityder. Dessa handlingar och attityder är oftast omedvetna och något vi många gånger inte medvetet har valt själva. Jag som man får på grund av kvinnoförtrycket många fördelar på bekostnad av mina medsystrar; bland annat när det gäller ekonomi, status och trygghet. Samtidigt får jag under min uppväxt lära mig att inte visa känslor, vilket leder till att jag bland mycket annat inte får tillgång till hela min mänskliga potential. Det rådande system missgynnar helt enkelt både män och kvinnor.

Jag har inte tvekat att i många situationer och sammanhang framföra mina värderingar angående feminism och kvinnoförtryck. Ofta har jag försökt övertyga både män och kvinnor om det förträffliga i mina åsikter. Det lustiga är att jag med detta beteende agerar precis i linje med mina invanda mönster av manlig dominans.

Jag, den kloke mannen, ska förklara för den okunniga kvinnan hur det ligger till. Medan jag teoretiskt motsätter mig den rådande strukturen så vidmakthåller jag den i praktiken. Och jag gör detta fullt medveten om att det inte bidrar till kontakt och att jag istället för att övertyga snarare får etiketten besserwisser och mindre förståelse för mina tankar.

Istället skulle jag vilja bidra till mer nyfikenhet i mina relationer. Att lyssna på andras erfarenheter och känna igen det som förenar oss bakom våra attityder. Och att samtidigt uttrycka det som är viktigt för mig. Då tror jag att chansen är mycket större att jag får gehör för mina värderingar och till på köpet skulle jag antagligen få fler spännande och roligare möten med andra.

Att göra misstag är inte fel

Igår blev jag påmind om något som var aktuellt för mig i söndags. Jag höll i en dag med praktisk träning i Nonviolent Communication. I en av övningarna nådde jag inte riktigt dit jag ville. Jag kände mig besviken och tog upp det med gruppen. Jag pratade om mina tankar, känslor och behov och deltagarna lyssnade på mig med omsorg och förståelse.

Istället för att skaka av mig obehagliga känslor och spela en roll som kompetent kursledare fick jag möjlighet till kontakt med andra där jag kunde visa min sårbarhet. I det efterföljande samtalet kom det fram saker som jag kan bära med mig som erfarenhet till framtida möten med andra.

Det som hände igår påminde mig om detta. Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne - psykiater, professor och författare - och tog chansen att vara med i ett rollspel med henne framför ett hundratal personer. Hon gav mig instruktioner om vilken roll jag skulle spela och började sedan rollspelet. Jag blev förvirrad eftersom hon tog min roll vilket jag påpekade för henne.

Hon använde misstaget som ett pedagogiskt exempel och berättade hur skönt det kan vara för patienter och klienter att se ett misslyckande. Att se att den professionelle också kan göra fel och hur hen hanterar detta. Att det inte är hela världen om man gör fel och att man kan komma igen. Det blir helt enkelt inte så dramatiskt. Vi behöver inte eftersträva att göra misstag men när det väl sker kan vi visa hur vi hanterar och tar ansvar för situationen.

(Att vara med i rollspelet var för övrigt riktigt roligt. Jag fick chansen att spela ut delar av mitt exhibitionistiska register och publiken vred sig av skratt. Synd att det inte blev filmat.)