Igår blev jag påmind om något som var aktuellt för mig i söndags. Jag höll i en dag med praktisk träning i Nonviolent Communication. I en av övningarna nådde jag inte riktigt dit jag ville. Jag kände mig besviken och tog upp det med gruppen. Jag pratade om mina tankar, känslor och behov och deltagarna lyssnade på mig med omsorg och förståelse.
Istället för att skaka av mig obehagliga känslor och spela en roll som kompetent kursledare fick jag möjlighet till kontakt med andra där jag kunde visa min sårbarhet. I det efterföljande samtalet kom det fram saker som jag kan bära med mig som erfarenhet till framtida möten med andra.
Det som hände igår påminde mig om detta. Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne - psykiater, professor och författare - och tog chansen att vara med i ett rollspel med henne framför ett hundratal personer. Hon gav mig instruktioner om vilken roll jag skulle spela och började sedan rollspelet. Jag blev förvirrad eftersom hon tog min roll vilket jag påpekade för henne.
Hon använde misstaget som ett pedagogiskt exempel och berättade hur skönt det kan vara för patienter och klienter att se ett misslyckande. Att se att den professionelle också kan göra fel och hur hen hanterar detta. Att det inte är hela världen om man gör fel och att man kan komma igen. Det blir helt enkelt inte så dramatiskt. Vi behöver inte eftersträva att göra misstag men när det väl sker kan vi visa hur vi hanterar och tar ansvar för situationen.
(Att vara med i rollspelet var för övrigt riktigt roligt. Jag fick chansen att spela ut delar av mitt exhibitionistiska register och publiken vred sig av skratt. Synd att det inte blev filmat.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar