För några veckor sedan var jag på föräldramöte i de yngstas klass. Bland mycket annat kom det upp att vissa av eleverna inte vill gå ut på rasterna. Kommentarer från några föräldrar var bland annat att "Det är viktigt att barnen lär sig följa regler" och "Barnen måste göra som de vuxna säger". Dessa uttalanden blev oemotsagda och det var lätt att få uppfattningen att det rådde konsensus i frågan. Själv satt jag tyst och sa inte ett knyst.
Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.
Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.
Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.
Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar