Jag vill istället rikta ögonen mot reklamfilmerna. Jag vet inte om det är reklamen som har ändrat ton eller om det är jag som har blivit gammal och sentimental. Förut blev jag mest irriterad på reklamfilmerna, men idag blev jag rörd av var och varannan reklamsnutt. Det var oemotståndliga budskap som ett bättre samhälle, att vi ska ta hand om varandra och naturen, att kommunikation förenar oss och så vidare som strömmade mot mig från bioduken. Det var reklam från bland annat Hyresgästföreningen, BRIS, Telia och någon pensionssparfond. Och ja, jag är medveten om att de vill påverka mina beslut och vill att jag ska lägga mina pengar på deras produkter och tjänster, men de gör det så snyggt.
Och jag tror inte att det handlar om att jag är sentimental. Jag tror att det handlar om att jag förstått att människor - vare sig vi driver företag, jobbar med reklam eller engagerar oss som aktivister - inte är onda eller goda, giriga eller givmilda, cyniska eller naiva. Vi har kapaciteten att vara allt detta i olika sammanhang och under olika förutsättningar. Det viktiga är att vi under gynnsamma omständigheter har förmågan att vilja bidra till andra människor och att vi tillsammans kan skapa det samhälle vi vill se omkring oss. Jag tror att det var denna längtan mina tårar uttryckte.