Varför är det ingen som säger prosit?

För ett antal år sedan stod jag i badrummet och borstade tänderna. En av mina då ettåriga tvillingar stod och höll mig i byxbenet medan sjuåringen sysslade med något i hallen. Vår verbala kommunikationsförmåga var med tanke på omständigheterna högst begränsad. Utanför badrumsdörren hörde jag plötsligt en nysning och några sekunder senare muttrade sjuåringen tyst för sig själv: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Ovanstående historia har jag haft nöjet att berättat åtskilliga gånger, men det var först häromdagen jag insåg det filosofiska djupet. Vi har alla behov av gemenskap och söker ständigt tillhörighet och njuter när vi blir mottagna av andra. Om vi ofrivilligt lever utan sammanhang en längre tid mår vi dåligt, känner oss ledsna och kan till och med bli deprimerade. Därför söker vi bekräftelse på att vi bidrar till andra människor, att vi är en del av deras liv. Vi vill dela gemensamma upplevelser. Vi behöver bli lyssnade på. Vi klarar oss inte själva utan är beroende av alla människor som omger oss.

Så frågan är högst relevant och nuförtiden undrar jag varför inte fler ställer den: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Omvandla bördor till gåvor

I går var jag på kurs i konflikthantering. Där blev jag påmind om att vi får lära oss att betrakta våra behov som oviktiga och att vi nästan ber om ursäkt när vi ber andra om hjälp att tillgodose våra behov. Istället för att be någon att till exempel se efter våra barn med en attityd av att vi överlämnar en börda kan vi byta perspektiv. Vi kommer med en gåva, en present. Ett fantastiskt erbjudande till en annan människa och som ger den personen en möjlighet att bidra till vårt välbefinnande. Något av det lyxigaste som finns är ju vår förmåga att göra skillnad i en persons liv. Det finns knappast något mer tillfredsställande än att se hur vi kan påverka andras liv till det bättre.

Jag har funderat på hur jag ska förändra min egen inställning när jag ber om hjälp. Jag vill ju inte känna mig besvärlig (vilket snarare är en tanke om mig själv en en känsla), utan tvärtom känna nyfikenhet om jag faktiskt bidrar till den andre genom mitt önskemål. Jag vill också att andra hjälper mig för att de själva vill och inte utifrån tankar om att de borde eller måste ställa upp.

Ett sätt skulle kunna vara att tillverka ett kort jag kan be andra läsa innan de svarar på det jag ber om. På kortet kan det stå något i stil med "Innan du gör det jag ber om, var snäll och kolla med dig själv att du inte gör det utifrån plikt eller skyldighet. Att du inte känner skuld eller skam om du låter bli. Att du inte gör det för att undvika något slags straff eller för att få någon belöning. Eller att du tror att jag kommer tycka bättre om dig om du gör det. Jag vill bara att du gör det jag ber dig om, om du kan göra det utifrån en inre tillfredsställelse av att bidra."

Kortet skulle vara både en påminnelse till mig själv med vilken intention jag ber om hjälp och en tankeställare till andra om deras motiv att hjälpa till. Vi får se först om jag tar mod till mig att tillverka kortet, och sedan i vilka situationer jag tar mod till mig att be andra läsa det. Livet är en spännande resa!

Slagordsparlör à la Nonviolent Communication

Idag var jag på 1:a majdemonstration för första gången på flera år. När man, som jag, har börjat tänka på det här med Nonviolent Communication (NVC), bedömningar och kategoriseringar, att skapa kontakt istället för motstånd, kan det vara en utmaning att både lyssna på och skrika med i alla de slagord som hörs i leden. Därför presenterar jag här en liten NVC-översättningsguide så att ni alla har en större möjlighet att höra skönheten bakom slagorden. Jag nöjer mig med att översätta fyra stycken. Jag skriver i vi-form väl medveten om att känslor uppstår i oss själva som individer, men eftersom slagord ofta är en kollektiv uttrycksform utgår jag från det i översättningen. För er som inte är bekanta med NVC kan ni läsa lite grundinformation här. Var fria att själva översätta andra slagord i kommentarsfältet.

Var ska vi bo? Där ska vi bo! Ockupera slottet, 800 rum! (Detta slagord hörs när tåget går förbi slottet i Gamla Stan.)
När vi ser att många människor har svårt att hitta ett boende, att en stor del av människors inkomster går till att finansiera sina boendekostnader och att det samtidigt finns gott om utrymme i till exempel det kungliga slottet blir vi frustrerade och upprörda. Vi har behov av respekt, fysiskt skydd och värme samt acceptans och tillhörighet. Hur tänker ni om fördelningen av bostadsyta mellan människorna här i Stockholm?

Reinfeldt vi kommer för att slåss! Ta från de rika och ge till oss! (Detta måste vara ett relativt nytt slagord, jag har aldrig hört det förut.)
När vi ser hur vår regering bedriver en politik som bland annat leder till att att det är dyrare att gå med i A-kassan, att fler människor som är sjukskrivna blir utförsäkrade och att skillnaden i inkomst för de som jobbar och de som inte jobbar ökar känner vi oss arga och maktlösa. Vi vill att alla människors behov ska tillgodoses och våra behov av trygghet och omtanke blir inte mötta av den nuvarande politiken. Skulle ni kunna tänka er att till exempel höja skatten för de som tjänar mer än 30 000 kronor per månad och fördela de pengarna bland de som har lägst inkomst?

Inget jävla sossetjafs! Arbetarklass mot överklass! (En gammal klassiker.)
När vi som arbetar organiserar oss och strävar efter att förändra våra arbetsförhållanden, ser och läser om att många LO-förbund driver ett fackföreningsarbete som, i vårt tycke, inte strävar efter att ändra grunderna för det rådande samhället känner vi oss besvikna, nedstämda och förbannade. Våra behov av meningsfullhet, förtroende och ärlighet blir inte tillgodosedda av denna situation. Hur känns det för er att höra detta?

Tre timmars arbetsdag, två dar i veckan! (En variant på "Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!")
Nu när vi har gått och demonstrerat och skrikigt slagord och lyssnat på tal med allvarliga budskap under mer än en timme känner vi oss lite utmattade och trötta. Vi behöver känna oss uppmuntrade och vill samtidigt ha lite bus och skoj och därför blir vi både glada och roade när vi skriker detta slagord. Nu skulle vi vilja veta om ni tyckte det var roligt att lyssna på oss.