Visar inlägg med etikett empati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett empati. Visa alla inlägg

torsdag 25 augusti 2016

Drömmen om att bli en övermänniska

I våras började jag en kurs som heter Euro Life med Robert Gonzales, en två år lång utbildning i NVC. Jag lyssnade precis på en inspelning från kursen och blev påmind om ett samtal vi hade om en värld utan smärta och lidande. En av deltagarna var förvånad att Robert efter alla år av träning fortfarande kände sig skakig kring en händelse på kursen.

Jag kommer själv ihåg min önskan att komma till ett ställe där jag inte låter mig påverkas så mycket av konflikter i mitt liv. En önskan att stå över vardagens meningsskiljaktigheter. Att ha jobbat så mycket med mig själv att jag inte går igång på vad andra säger eller får upp bedömningar när människor säger eller gör knasiga saker. Utan att jag istället alltid kunde se andras behov och bemöta dem med empati.

Det var därför med lättnad jag hörde Ken Wilber i ett videoklipp säga att när vi utvecklar och lär känna mer av oss själva kommer vi inte att känna mindre smärta. Vår förmåga att uppleva smärta kommer tvärtom att öka. Men vår förmåga att hantera vår smärta och andra känslor kommer med ökad medvetenhet att utvecklas.


Tänk vad skönt att släppa idealet att bli en människa som står över känslor och inte låter sig påverkas av världsliga trivialiteter, någon som aldrig blir rädd eller någon som kan hantera alla konflikter. Utan att istället verka och finnas till, mitt i livets flöde bland både smärtsamma och njutbara känslor. Att ibland göra saker vi ångrar och kunna be om ursäkt efteråt. Att ibland inte veta vad vi ska göra. Lite som Marshall Rosenberg sa: ”Målet med NVC är inte att bli perfekt, utan att bli mindre och mindre korkad”.

tisdag 23 september 2014

Jag skapar den värld jag vill leva i

I brist på vänner och kontaktförsök med andra (se en annan av mina bloggar) som säger sig rösta på Sverigedemokraterna får jag försöka fånga dem i vardagen. Igår när jag åkte hem från jobbet hörde jag två äldre män prata med varandra. Det var något om att rösta på Sverigedemokraterna och klassikern "Jag är inte rasist, men..." Jag ställde mig lite närmare så att jag kunde höra bättre vad de sa till varandra och precis som sist (se ett tidigare blogginlägg) blev jag nervös och väntade alltför länge med att börja prata. Det som fick mig att öppna munnen var tanken på hur jag skulle ångra mig efteråt om jag inte tog chansen.

Jag började med "Jag kunde inte låta bli att höra vad ni pratade om", varpå den ena (enligt min tolkning) sjönk ihop och vände bort huvudet, medan den andra tittade upp och svarade "Ja?" Vi hade ett kort samtal där han berättade att han blivit rånad två gånger av "invandrare". Jag gissade att det var viktigt för honom med trygghet (kanske inte så svårt att lista ut) vilket han bekräftade med eftertryck.

Jag hade gärna velat lyssna mer, men då jag snart skulle gå av ville jag uttrycka min oro. Jag sa att jag tror att andra kan uppfatta det han säger som rasistiskt om han drar alla i en grupp (eller i det här fallet många olika grupper) över en kam. Jag märkte att han blev försvarsinställd då han sa något i stil med "Kalla mig gärna rasist..." Det hade varit skönt om jag kunnat stanna kvar, men jag lyckades i alla fall få ur mig "Jag förstår att du vill känna dig trygg" medan jag gick av pendeln.

När jag klev på bussen några minuter senare fick jag sällskap av massor av barn som skulle till Bandhagen. Två av dem (som mannen i bussen skulle klassificerat som invandrare, fast de med stor säkerhet är födda i Sverige) tog kontakt med mig och frågade vad jag hade för spel på mobilen. Jag visade några och de ville genast spela och frågade om de fick och jag svarade såklart ja.

De två händelserna var en sådant skönt mikrokosmos av den värld jag vill se. En värld där det finns utrymme för människor i smärta att kunna bli lyssnade på med empati och samtidigt kan få feedback på hur deras ord påverkar omgivningen. Och en värld där vi kan bli bemötta med värdighet och respekt trots yttre olikheter som hudfärg och ålder.

måndag 23 juni 2014

Ett möte med det politiskt inkorrekta


För en tid sedan satt jag på pendeln och såg en kvinna läsa en tidning. Hon var i min ålder och hade en blommig klänning på sig. Tidningen hette Nya Tider med underrubriken "Nya medier tar vid där gamla sviker". Jag hade aldrig hört talats om tidningen och blev både nyfiken och skeptisk och googlade att tidningen bland annat inte är knuten till någon organisation eller något parti och att den har "ett politiskt inkorrekt och ärligt innehåll".

Att vara politiskt inkorrekt kopplar jag bland annat samman med att vara antifeminist och att vara kritisk mot invandring. Mitt hjärta började banka och jag satt nu och våndades. Jag som nyss bloggat om att jag vill komma i kontakt med sverigedemokrater satt nu mitt emot en person som - enligt min uppfattning - tycktes sympatisera med en politik som Sverigedemokraterna står för. Nu satt hon där och såg helt ofarlig ut i sin blommiga klänning, men jag kom mig inte för med att ta kontakt.

Till slut när det bara var ett par statiuoner kvar tills jag skulle gå av, vände jag mig ändå mot kvinnan och frågade om det var en bra tidning. Hon sken upp och sa "Ja, det är det faktiskt. Den tar upp saker som andra tidningar inte skriver om" och hon fortsatte att säga något i stil med att resten av media bara uttrycker en åsikt. Jag bad henne ge ett exempel på detta, och när hon svävade på målet väcktes någon slags tanke likt "Ha, där fick hon!" inom mig.

Jag fick påminna mig själv om mitt syfte.Att jag vill ha kontakt och inte plocka poäng i någon slags argumentation. Jag vill ha kontakt, dels för att se det mänskliga hos människor som hyser andra åsikter än de jag har, att se det som förenar oss och inte fokusera på motsättningar. Och jag vill också kunna dela mina tankar och få förståelse för min syn. En förutsättning för det sistnämnda tror jag är att jag kan visa en empatisk förståelse för den andra. Annars tror jag att människor är fullt upptagna med att försvara sig själva och då har de inget utrymme för mina tankar.

Jag försökte därför fokusera på vilka behov som låg bakom det hon sagt och jag gissade "Så du gillar att det finns en valfrihet, att det finns flera olika vinklar och åsikter i media?" Jag vet inte om min gissning var klockren (hon såg lite undrande ut) och nu närmade jag mig Älvsjö där jag skulle kliva av. Jag ville även berätta vad som väcktes i mig i förhållande till det hon sagt och det jag läst om hennes tidning. Jag frågade om hon ville höra vad jag tänkte, vilket hon ville. Jag sa att jag blev orolig när jag hör uttrycket politiskt inkorrekt och att jag lätt får tankar om antifeminism och att vara mot invandring. Jag sa att för mig är det viktigt att alla människor accepteras och inte blir diskriminerade. Det blev en hastig avslutning och innan jag klev av tackade jag för samtalet.

Den här händelsen kan väl inte direkt tjäna som ett skolboksexempel på hur vi kan bemöta människor med andra värderingar än oss själva. För mig var det ändå värdefullt. Jag märkte att när jag fick värderande och bedömande tankar, kunde jag stanna upp och ta kontakt med min intetion till kontakt och att det fanns en ansats både till att lyssna och att själv uttrycka mig. Att jag vågade öppna munnen vid det här tillfället kommer göra det lättare för mig att i framtiden ta kontakt på ett tidigare stadium och - förhoppningsvis - inte vara lika nervös.

torsdag 8 november 2012

Är du en mördarapa?

Jag såg en dokumentär på SVT Play igår, Människans första krig (Vetenskapen värld). Tittaren presenteras först för duvornas syn på människan som samarbetsvillig och empatisk. Sedan tar hökarna vid med en syn på människan som aggressiv och krigisk. Den dominerande synen har varit att vi är en mördarapa vars våldsamma natur endast hålls på plats av kulturen och lagarna. Denna syn kan belysas med två citat från två statsmän:

"Den mänskliga rasens historia är krig. Förutom korta och ovissa mellanrum har det aldrig rått fred i världen, och långt innan historien började var striden på liv och död universell." (Winston Churchill) "Krig i någon form uppstod samtidigt som människan. I historiens gryning var krig ett faktum - som torka och sjukdomar. Det var så stammar och civilisationer stärkte sin makt och löste tvister." (Barack Obama)

I dokumentären får vi ta del av fakta och argument från bägge sidor. Är vi inte själva forskare kan det vara svårt att avgöra vad som verkar stämma bäst överens med verkligheten (forskarna är ju inte heller direkt överens). Jag tror att det avgörande är vår egen inställning. Oavsett vad vetenskapen kommer fram till har jag min inställning klar.

Jag tror att vi människor gillar att samarbeta med varandra. Jag tror att vi gillar att bidra till varandra. Jag tror vi är mer tillfreds med oss själva och vår omgivning när vi ser att andra människor njuter av det vi gör snarare än om de lider av våra handlingar.

Jag tror också att min inställning formar mina handlingar. Om jag tror att människan är våldsam och aggressiv till naturen påverkar det hur jag tar mig an konflikter. Om jag däremot tror att människor är empatiska och samarbetsvilliga är jag övertygad om att jag är mer benägen att lösa konflikter utan våld.

Vad tror du?

måndag 15 oktober 2012

Världen är vad vi gör den till

Efter spännande diskussioner om människans natur både på jobbet och nere på matlaget slås jag av tanken att det kanske inte spelar någon roll vad forskningen kommer fram till om vår natur. Uppenbarligen är människan i stånd att åstadkomma det mesta från altruism till folkmord. Om vetenskapen av någon anledning skulle komma fram till att människan är en våldsbenägen egoistisk varelse utan empatisk förmåga skulle jag ju inte ändra min inställning till mig själv och mina medmänniskor bara för det. Att forskningen tyder på att vi blev människor på grund av vår förmåga till empati och samarbete blir ändå ett stort plus i kanten.

Jag är övertygad om att vi återskapar vår värld varje dag i kontakt med andra. Tror jag att alla bara tänker på sitt eget bästa och försöker att skaffa sig egna fördelar, är det lättare att jag själv agerar utifrån detta. Jag tolkar andras beteende och funderar på vad de har för baktankar med vad de tar sig för. Då blir världen lite mer trång och jag börjar använda mina armbågar lite mer. Tror jag däremot att människor vill samarbeta och att alla gör så gott de kan, ser jag lättare vad de vill trots att jag kanske inte gillar vad de gör. Världen blir en smula hoppfullare och jag blir lite mer nyfiken på andra människor.

Våra tankar och handlingar blir som självuppfyllande profetior. Vill jag se mer våld i världen och brukar våld är det vad jag kommer att få. Gillar jag att köpa ekologisk mat kommer det att odlas mer mat utan konstgödsel. Vill jag att mina barn ska samarbeta behöver jag lyssna på vad de vill. Tror jag att det är kört för mänskligheten så... jag tror ni förstår min poäng.

Vi har teknik, kunskap och resurser att skapa en värld där vi kan tillgodose alla människors behov (kanske inte på de sätt som många av oss hitintills gjort det på), en värld som inte bygger på att vissa människors välstånd bygger på andra människors misär. Så vilken värld vill du leva i?

Jag avslutar med en favoritreplik från Jodie Foster i filmen Contact (så ni ser att jag även har Hollywood med på min sida): Funny, I've always believed that the world is what we make of it.

torsdag 26 maj 2011

Varför är det ingen som säger prosit?

För ett antal år sedan stod jag i badrummet och borstade tänderna. En av mina då ettåriga tvillingar stod och höll mig i byxbenet medan sjuåringen sysslade med något i hallen. Vår verbala kommunikationsförmåga var med tanke på omständigheterna högst begränsad. Utanför badrumsdörren hörde jag plötsligt en nysning och några sekunder senare muttrade sjuåringen tyst för sig själv: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Ovanstående historia har jag haft nöjet att berättat åtskilliga gånger, men det var först häromdagen jag insåg det filosofiska djupet. Vi har alla behov av gemenskap och söker ständigt tillhörighet och njuter när vi blir mottagna av andra. Om vi ofrivilligt lever utan sammanhang en längre tid mår vi dåligt, känner oss ledsna och kan till och med bli deprimerade. Därför söker vi bekräftelse på att vi bidrar till andra människor, att vi är en del av deras liv. Vi vill dela gemensamma upplevelser. Vi behöver bli lyssnade på. Vi klarar oss inte själva utan är beroende av alla människor som omger oss.

Så frågan är högst relevant och nuförtiden undrar jag varför inte fler ställer den: "Varför är det ingen som säger prosit?"

torsdag 24 februari 2011

Är människor lata och egoistiska?

I dag var jag på ett frukostseminarium på Rica Hotel vid Hötorget. Det hölls av nätverket Wednesday Relations och handlade om projektarbeten och sociala medier. Det intressanta för min del var att nätverkets grundare Mats Gustafsson tog upp den människosyn som han växt upp med. En syn som bygger på antaganden om människans natur som bland annat lat och egoistisk. Detta är antaganden som till exempel många neoklassiska ekonomiska teorier bygger på, teorier som styr mycket av det politiska beslutsfattandet i världen i dag. Mats hävdade att denna människosyn är förlegad och att forskning har visat att den mänskliga naturen tvärtom är grundad i en medfödd empatisk förmåga och en vilja till samarbete. Detta är alltså inget som vi uppfostras till av välmenande föräldrar, utan dessa förmågor ligger inbäddat i vårt DNA.

Det är väldigt roligt och hoppingivande att vissa företag anammar en mer mänsklig människosyn. Det är uppenbart ett sätt för företagen att vara mer effektiva och lönsamma, men det är onekligen ett stort steg mot ett samhälle med ett större fokus på empati, och därmed ett större fokus på att tillfredsställa människors behov.

En författare Mats nämnde var Jeremy Rifkin, en av mina senaste favoriter. Här nedan kan du se en animerad film som bygger på ett utdrag ur en av hans föreläsningar som handlar om den empatiska civilisationen. Hela föreläsningen kan du titta på här.