Visar inlägg med etikett förståelse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förståelse. Visa alla inlägg

måndag 23 juni 2014

Ett möte med det politiskt inkorrekta


För en tid sedan satt jag på pendeln och såg en kvinna läsa en tidning. Hon var i min ålder och hade en blommig klänning på sig. Tidningen hette Nya Tider med underrubriken "Nya medier tar vid där gamla sviker". Jag hade aldrig hört talats om tidningen och blev både nyfiken och skeptisk och googlade att tidningen bland annat inte är knuten till någon organisation eller något parti och att den har "ett politiskt inkorrekt och ärligt innehåll".

Att vara politiskt inkorrekt kopplar jag bland annat samman med att vara antifeminist och att vara kritisk mot invandring. Mitt hjärta började banka och jag satt nu och våndades. Jag som nyss bloggat om att jag vill komma i kontakt med sverigedemokrater satt nu mitt emot en person som - enligt min uppfattning - tycktes sympatisera med en politik som Sverigedemokraterna står för. Nu satt hon där och såg helt ofarlig ut i sin blommiga klänning, men jag kom mig inte för med att ta kontakt.

Till slut när det bara var ett par statiuoner kvar tills jag skulle gå av, vände jag mig ändå mot kvinnan och frågade om det var en bra tidning. Hon sken upp och sa "Ja, det är det faktiskt. Den tar upp saker som andra tidningar inte skriver om" och hon fortsatte att säga något i stil med att resten av media bara uttrycker en åsikt. Jag bad henne ge ett exempel på detta, och när hon svävade på målet väcktes någon slags tanke likt "Ha, där fick hon!" inom mig.

Jag fick påminna mig själv om mitt syfte.Att jag vill ha kontakt och inte plocka poäng i någon slags argumentation. Jag vill ha kontakt, dels för att se det mänskliga hos människor som hyser andra åsikter än de jag har, att se det som förenar oss och inte fokusera på motsättningar. Och jag vill också kunna dela mina tankar och få förståelse för min syn. En förutsättning för det sistnämnda tror jag är att jag kan visa en empatisk förståelse för den andra. Annars tror jag att människor är fullt upptagna med att försvara sig själva och då har de inget utrymme för mina tankar.

Jag försökte därför fokusera på vilka behov som låg bakom det hon sagt och jag gissade "Så du gillar att det finns en valfrihet, att det finns flera olika vinklar och åsikter i media?" Jag vet inte om min gissning var klockren (hon såg lite undrande ut) och nu närmade jag mig Älvsjö där jag skulle kliva av. Jag ville även berätta vad som väcktes i mig i förhållande till det hon sagt och det jag läst om hennes tidning. Jag frågade om hon ville höra vad jag tänkte, vilket hon ville. Jag sa att jag blev orolig när jag hör uttrycket politiskt inkorrekt och att jag lätt får tankar om antifeminism och att vara mot invandring. Jag sa att för mig är det viktigt att alla människor accepteras och inte blir diskriminerade. Det blev en hastig avslutning och innan jag klev av tackade jag för samtalet.

Den här händelsen kan väl inte direkt tjäna som ett skolboksexempel på hur vi kan bemöta människor med andra värderingar än oss själva. För mig var det ändå värdefullt. Jag märkte att när jag fick värderande och bedömande tankar, kunde jag stanna upp och ta kontakt med min intetion till kontakt och att det fanns en ansats både till att lyssna och att själv uttrycka mig. Att jag vågade öppna munnen vid det här tillfället kommer göra det lättare för mig att i framtiden ta kontakt på ett tidigare stadium och - förhoppningsvis - inte vara lika nervös.

lördag 7 juni 2014

Är du rasist eller...?

Jag funderar på det här med rasism och rasister. De flesta människor verkar gilla att hänga med folk som de delar något med. Det spelar ingen roll om det är punkare, marathonlöpare eller schackspelare. Det är kul att umgås med likasinnade, att nörda ner sig, att veta att det man gillar och brinner för tas emot med intresse och entusiasm. Att bli accepterad och få tillhöra en grupp. Att bli förstådd.

Om jag inte blir bemött med acceptans försöker jag anpassa mig. Om priset för anpassning blir för högt försöker jag söka upp en annan grupp där fler av mina behov blir tillgodosedda till en lägre kostnad. Att försöka övertyga andra om att de har fel verkar sällan hjälpa. Hur många gånger har du lyssnat på en debatt där den ena parten säger "Oj! Nu har du övertygat mig. Jag hade visst fel."? Jag tror att det här gäller även för personer vi kallar rasister.

Om vi vinner en debatt eller en argumentation kan vi få ryggdunkar från de som redan håller med oss. Vi kan kanske också omvända en eller annan som av någon anledning gillar eller respekterar oss. Jag tror att det är betydligt ovanligare att vi ändrar åsikt när någon vi inte tycker om slår sina argument i huvudet på oss. Om någon ser ner på oss kommer vi med största säkerhet varken byta åsikt eller söka dennes sällskap, snarare tvärt om.

Jag tror inte på klyschan att den enda jag kan ändra på är mig själv. Däremot tror jag att min inställning till andra är avgörande om jag ska ha någon inverkan på dem. Om jag ska ha någon påverkan på en person som jag tänker är rasist, tror jag att jag behöver gilla hen. Eller åtminstone hitta områden där vi kan mötas. Jag tror jag behöver röra mig bort från tanken att jag ska övertyga den andra personen om hur fel det är med rasism Jag tror också att jag behöver göra mig av med min föreställning att den andra är rasist (eller i alla fall vara medveten om att jag kan skilja på person och min bedömning av personen). Om jag vill visa hur mycket jag längtar efter tolerans och öppenhet tror jag inte att jag visar det med förakt eller kritik. Jag tror tvärtom att jag behöver lyssna med medkänsla. Visa att jag delar samma känslor och samma behov. Men - och det är viktigt - även visa min rädsla för vad som kan hända när vi delar upp varandra i "vi och dom".

Det samhälle och den värld jag drömmer om baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är en plats där människors potential kan utvecklas och blomstra. Där vi oavsett bakgrund får möjlighet och stöd i att växa som människor. Jag tror vi kan börja skapa den världen här och nu genom att börja leva efter de värderingar vi värdesätter - hemma, i skolan, på jobbet och i mötet med alla vi träffar.

torsdag 28 mars 2013

Det är viktigt att barn gör som vuxna säger

För några veckor sedan var jag på föräldramöte i de yngstas klass. Bland mycket annat kom det upp att vissa av eleverna inte vill gå ut på rasterna. Kommentarer från några föräldrar var bland annat att "Det är viktigt att barnen lär sig följa regler" och "Barnen måste göra som de vuxna säger". Dessa uttalanden blev oemotsagda och det var lätt att få uppfattningen att det rådde konsensus i frågan. Själv satt jag tyst och sa inte ett knyst.

Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.

Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.

Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.

Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter

onsdag 6 mars 2013

Att göra misstag är inte fel

Igår blev jag påmind om något som var aktuellt för mig i söndags. Jag höll i en dag med praktisk träning i Nonviolent Communication. I en av övningarna nådde jag inte riktigt dit jag ville. Jag kände mig besviken och tog upp det med gruppen. Jag pratade om mina tankar, känslor och behov och deltagarna lyssnade på mig med omsorg och förståelse.

Istället för att skaka av mig obehagliga känslor och spela en roll som kompetent kursledare fick jag möjlighet till kontakt med andra där jag kunde visa min sårbarhet. I det efterföljande samtalet kom det fram saker som jag kan bära med mig som erfarenhet till framtida möten med andra.

Det som hände igår påminde mig om detta. Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne - psykiater, professor och författare - och tog chansen att vara med i ett rollspel med henne framför ett hundratal personer. Hon gav mig instruktioner om vilken roll jag skulle spela och började sedan rollspelet. Jag blev förvirrad eftersom hon tog min roll vilket jag påpekade för henne.

Hon använde misstaget som ett pedagogiskt exempel och berättade hur skönt det kan vara för patienter och klienter att se ett misslyckande. Att se att den professionelle också kan göra fel och hur hen hanterar detta. Att det inte är hela världen om man gör fel och att man kan komma igen. Det blir helt enkelt inte så dramatiskt. Vi behöver inte eftersträva att göra misstag men när det väl sker kan vi visa hur vi hanterar och tar ansvar för situationen.

(Att vara med i rollspelet var för övrigt riktigt roligt. Jag fick chansen att spela ut delar av mitt exhibitionistiska register och publiken vred sig av skratt. Synd att det inte blev filmat.)