I våras började jag en kurs som
heter Euro Life med Robert Gonzales, en två år lång utbildning i NVC. Jag lyssnade precis på en inspelning
från kursen och blev påmind om ett samtal vi hade om en värld utan smärta och
lidande. En av deltagarna var förvånad att Robert efter alla år
av träning fortfarande kände sig skakig kring en händelse på
kursen.
Jag kommer själv ihåg min önskan att komma till ett ställe där jag inte låter mig påverkas så mycket av konflikter i mitt liv. En önskan att stå över vardagens meningsskiljaktigheter. Att ha jobbat så mycket med
mig själv att jag inte går igång på vad andra säger eller får
upp bedömningar när människor säger eller gör knasiga saker. Utan att jag istället alltid kunde se andras behov och bemöta dem med empati.
Det var därför med lättnad jag hörde
Ken Wilber i ett
videoklipp säga att när vi utvecklar och lär känna mer av oss
själva kommer vi inte att känna mindre smärta. Vår förmåga att
uppleva smärta kommer tvärtom att öka. Men vår
förmåga att hantera vår smärta och andra känslor kommer med ökad medvetenhet att utvecklas.
Tänk vad skönt att släppa idealet
att bli en människa som står över känslor och inte låter sig
påverkas av världsliga trivialiteter, någon som aldrig blir rädd
eller någon som kan hantera alla konflikter. Utan att istället verka och finnas till, mitt i livets flöde bland både smärtsamma och njutbara känslor. Att ibland göra saker vi ångrar och kunna be om ursäkt efteråt. Att ibland inte veta vad vi ska göra. Lite som
Marshall Rosenberg sa: ”Målet med NVC är inte att bli perfekt, utan att
bli mindre och mindre korkad”.
