onsdag 30 mars 2011

Nonviolent Communication i praktiken

Med inspiration från Kay Rungs tacksamhetsblogg tänkte jag genomföra övningarna i Liv Larssons arbetsbok Nonviolent communication i praktiken. Jag tänker mig att jag läser ett kapitel ur Ett språk för livet per vecka. Så förmedlar jag nya insikter eller kunskap jag vill dela med mig av här på bloggen.
Även om jag läst Ett språk för livet flera gånger känns det nytt och spännande att ta till mig innehållet genom arbetsboken. Jag hoppas fördjupa min kunskap och även bidra med inspiration till er som läser dessa rader. Förhoppningsvis leder detta arbete till att jag kommer att praktisera NVC vid fler tillfällen i min vardag.
Ni som är mer nyfikna på hur det går eller har frågor får gärna kontakta mig via bloggen eller min mejl: joachim@jberggren.se.
Jag ser fram emot att dela med mig av mina tankar. Vi hörs!

måndag 28 mars 2011

Bli vän med skammen

Jag är stockholmare. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och dess förorter. Jag har bott här i hela mitt liv utöver en exil i Amsterdam på några månader i min ungdom och några år i Järna, men det är ju ändå inom 08-området. Med andra ord: jag kan stan. Och ändå...

Tidigare idag skulle jag bege mig ut till Djurgården och genomföra ett test på ett idrottslab. Jag tog tunnelbanan till Karlaplan och begav mig gående mot Djurgårdsbron. Trodde jag. När jag gått en stund märkte jag att det var något som inte stämde och snart såg jag Radiohuset skymta i slutet av gatan. Jag hade gått fel. Jag hade vikt av en gata för tidigt.

Jag har den senaste tiden läst boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson och blev påmind om hur lätt skamkänslor kommer upp av de mest triviala anledningar, som att inte hitta vägen i Stockholm. Jag har haft svårt att förhålla mig till begreppet skam. Skuld har jag däremot haft relativt lätt att identifiera och förhålla mig till. Men idag på Karlavägen, med ett av bokens tips i bakhuvudet (gör aldrig något för att undvika att känna skam eller skuld), gick det upp för mig vad skam är, och hur ofta jag försöker undvika den känslan.

Utmaningen är att istället för att undvika skamkänslorna, stanna upp och undersöka vad de står för. Vad är det skammen försöker förmedla? I det här fallet gissar jag att det har något med kompetens, acceptans och tillhörighet att göra. Att jag hör hemma här och är en del av en större gemenskap. När jag tänker på det sättet behöver jag inte undvika skammen utan den kan istället smälta bort i strålarna från mina behov.

Och testet? Om du är intresserad kan du läsa mer här.

måndag 21 mars 2011

Övning ger färdighet

Jag tycker att det är spännande och roligt att ta del av ny information och nya teorier som ger mig hopp om framtiden. När jag fick höra talas om Nonviolent Communication, NVC, för några år sedan var det just en ny spännande teori. Men det blev inte mycket mer än en teori. Först när jag började träna NVC med andra människor blev teorin levande och allt fler delar av tankarna föll på plats.

Fortfarande kan jag tycka att det är svårt att praktisera NVC i skarpa lägen. Jag försöker en hel del med barnen och ibland får vi den kontakt som jag eftersträvar. Då sker det ofta ett skifte inom mig och resultatet blir inte längre lika viktigt.

För några veckor sedan var jag på en helgkurs i NVC och fick inspiration från Kay i hur jag kan träna på NVC i vardagen. Han berättade att man kunde passa på i alla korta möten man har med människor som man kanske aldrig träffar igen.

Sagt och gjort; häromdagen när jag var på Willys sa jag något i stil med att det kändes roligt att de fick fler och fler ekologiska varor och att det gav mig hopp om framtiden. Kassörskan såg glad ut och pratade på om att fler och fler köper ekologiskt. Det var ett kort möte som ändå ökade min närvaro och glädje i nuet. Mer sånt!

(Det här är första gången jag skickar ett inlägg via mobilen, så det ska bli spännande att se resultatet.)


torsdag 17 mars 2011

Etiketter - svåra att ta bort?

Igår hade jag handledning för en arbetsgrupp och vi jobbade med etiketter. Med inspiration från Liv Larsson (läs mer här) fick de genomföra en övning. Övningen gick ut på att planera en aktivitet för gruppen med förutsättningarna att de fått 25 000 kronor att spendera på två dagar. De fick tio minuter på sig att planera. Innan övningen började satte jag en etikett i pannan på var och en av deltagarna. På varje etikett stod det en etikett, en egenskap, till exempel ansvarsfull, mesig, manipulativ. Deltagarna kunde alltså se alla andras etiketter men inte sin egen. Medan de planerade aktiviteten skulle de behandla varandra utifrån de etiketter var och en hade i pannan.

Precis som under utvärderingen av den övning jag själv deltagit i konstaterade deltagarna att etiketter är mycket kraftfulla. Det är ofta lätt att anpassa sig efter den etikett man fått och etiketten blir som en självuppfyllande profetia. Om omgivningen betraktar en som lat och inte förväntar sig något annat är det lätt att falla in i den rollen.

När vi sätter etiketter på andra människor och delar in dem i fack, både som individer och grupper, begränsar vi deras mänsklighet. Vi ser dem inte som de mångfacetterade varelser de är utan betraktar dem utifrån våra tankar om dem. Vi kanske ser dem som ondskefulla och giriga eller dumma och lata. Då är det lätt att vi tappar vår medkänsla för dem. I samhällen där vi lär oss att tänka på vad som är felet med andra skapar vi lätt fiendebilder och steget att ta till våld, både fysiskt och psykiskt, blir mycket kort.

torsdag 10 mars 2011

Intet nytt under solen

Jag har precis läst "Handbok i livets konst" av Epiktetos, en grekisk-romersk filosof från början av vår tideräkning (läs mer här). Medan jag läste boken kom jag snart att tänka på Marshall Rosenberg och Nonviolent Communication, NVC. Marshall skriver ju att ingenting i NVC är nytt; det är kunskap som har varit känd i årtusenden. Därför var det roligt att själv upptäcka denna lilla skrift och jag vill nu dela med mig av några utdrag ur boken:

"Det är ett tecken på bristande insikt att anklaga andra för sina lidande; den som börjar komma till insikt anklagar ingen annan än sig själv; och den insiktsfulle anklagar varken sig själv eller andra." (kapitel V)

"...vad som bedrövar honom inte är själva händelsen - andra upplever ju detsamma utan bedrövelse -, utan hans uppfattning av händelsen." (kapitel XVI)

"Glöm aldrig att det inte är den som skymfar och slår dig, utan det är din egen åsikt att allt detta är kränkande, som gör att du känner dig kränkt." (kapitel XX)

"...du blir aldrig sårad förrän du tycker att du har anledning att bli det." (kapitel XXX)

"Ser du någon tvätta sig hastigt, så säg inte: 'han tvättar sig slarvigt', utan säg 'han tvättar sig hastigt.'" (kapitel XLV)

Ovanstående är onekligen en försmak till innehållet i NVC som etablerades 2000 år senare. Skilj på observationer och dina egna tolkningar av händelser som inträffar i livet. Ta ansvar för dina känslor med insikten om att andra människor inte är orsak till vad du känner. Är du nyfiken på att veta mer? Gå in på min hemsida: http://www.jberggren.se/

lördag 5 mars 2011

Bråkiga barn

Familjen var på middag hos några vänner i går kväll. Det blev utöver mat både en hel del chips och godis. Detta tillsammans med andra faktorer resulterade i en röjande hop barn av sällan skådat slag; upprepade slag, sparkar, brottningsmatcher och höga rop skapade ett par trötta föräldrar som ville åka hem.

När vi gick ut till bilen sa vi till barnen att vi inte ville vara med om något liknande igen. Jag var både trött och irriterad och tog nog inte in deras känslor och behov något vidare. Det var ganska tyst i bilen på hemvägen och när vi kom fram satt ett av barnen kvar i bilen när jag åkte och parkerade.

Jag stod nu inför ett val. Ville jag ha kontakt eller ville jag bevisa att jag som vuxen hade rätt att vara irriterad på barnens beteende. Jag skulle kunnat välja att försöka övertyga om min ståndpunkt och att min synvinkel var den rätta och jag skulle säkert kunnat gå ut ur en sådan diskussion som "vinnaren". Istället valde jag kontakt och bestämde mig för att lägga min egen irritation åt sidan.

Barnet i fråga var mestadels tyst och jag gissade vad det kände. Jag hade delvis rätt och relationen kändes med ens lättare. Väl hemma låg vi i sängen och jag fortsatte att lyssna på vad som kändes och på barnets upplevelse. Det blev trots allt en fin avslutning av kvällen och min irritation var som bortblåst.

I det här läget var det viktigare för mig att lyssna på barnet och skapa den kontakt jag ville ha än att själv bli lyssnad på och uttrycka mig. Det kommer andra tillfällen där jag får berätta vad som är viktigt för mig. Jag kommer inte alltid ihåg i stunden att jag kan välja hur jag vill betrakta olika situationer. Det är en oerhörd frihet att bli medveten om den makt jag har att själv bestämma och ta ansvar för mina känslor istället för att låta känslorna styra mitt beteende.