Familjen var på middag hos några vänner i går kväll. Det blev utöver mat både en hel del chips och godis. Detta tillsammans med andra faktorer resulterade i en röjande hop barn av sällan skådat slag; upprepade slag, sparkar, brottningsmatcher och höga rop skapade ett par trötta föräldrar som ville åka hem.
När vi gick ut till bilen sa vi till barnen att vi inte ville vara med om något liknande igen. Jag var både trött och irriterad och tog nog inte in deras känslor och behov något vidare. Det var ganska tyst i bilen på hemvägen och när vi kom fram satt ett av barnen kvar i bilen när jag åkte och parkerade.
Jag stod nu inför ett val. Ville jag ha kontakt eller ville jag bevisa att jag som vuxen hade rätt att vara irriterad på barnens beteende. Jag skulle kunnat välja att försöka övertyga om min ståndpunkt och att min synvinkel var den rätta och jag skulle säkert kunnat gå ut ur en sådan diskussion som "vinnaren". Istället valde jag kontakt och bestämde mig för att lägga min egen irritation åt sidan.
Barnet i fråga var mestadels tyst och jag gissade vad det kände. Jag hade delvis rätt och relationen kändes med ens lättare. Väl hemma låg vi i sängen och jag fortsatte att lyssna på vad som kändes och på barnets upplevelse. Det blev trots allt en fin avslutning av kvällen och min irritation var som bortblåst.
I det här läget var det viktigare för mig att lyssna på barnet och skapa den kontakt jag ville ha än att själv bli lyssnad på och uttrycka mig. Det kommer andra tillfällen där jag får berätta vad som är viktigt för mig. Jag kommer inte alltid ihåg i stunden att jag kan välja hur jag vill betrakta olika situationer. Det är en oerhörd frihet att bli medveten om den makt jag har att själv bestämma och ta ansvar för mina känslor istället för att låta känslorna styra mitt beteende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar