Jag är stockholmare. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och dess förorter. Jag har bott här i hela mitt liv utöver en exil i Amsterdam på några månader i min ungdom och några år i Järna, men det är ju ändå inom 08-området. Med andra ord: jag kan stan. Och ändå...
Tidigare idag skulle jag bege mig ut till Djurgården och genomföra ett test på ett idrottslab. Jag tog tunnelbanan till Karlaplan och begav mig gående mot Djurgårdsbron. Trodde jag. När jag gått en stund märkte jag att det var något som inte stämde och snart såg jag Radiohuset skymta i slutet av gatan. Jag hade gått fel. Jag hade vikt av en gata för tidigt.
Jag har den senaste tiden läst boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson och blev påmind om hur lätt skamkänslor kommer upp av de mest triviala anledningar, som att inte hitta vägen i Stockholm. Jag har haft svårt att förhålla mig till begreppet skam. Skuld har jag däremot haft relativt lätt att identifiera och förhålla mig till. Men idag på Karlavägen, med ett av bokens tips i bakhuvudet (gör aldrig något för att undvika att känna skam eller skuld), gick det upp för mig vad skam är, och hur ofta jag försöker undvika den känslan.
Utmaningen är att istället för att undvika skamkänslorna, stanna upp och undersöka vad de står för. Vad är det skammen försöker förmedla? I det här fallet gissar jag att det har något med kompetens, acceptans och tillhörighet att göra. Att jag hör hemma här och är en del av en större gemenskap. När jag tänker på det sättet behöver jag inte undvika skammen utan den kan istället smälta bort i strålarna från mina behov.
Och testet? Om du är intresserad kan du läsa mer här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar