Jag berättade om mina tankar för en vän och han berättade att mot honom var hon trevlig. De hade småpratat om omgivningarna och var det var finast att springa och cykla. Så, hon gjorde tydligen skillnad på folk också. Hon kanske tyckte att han var snyggare och roligare att prata med?
Jag led av min oförmåga av att se det mänskliga hos henne. Hon påminde mig om mina tillkortakommanden med att se på alla människor med glädje och uppskattning. När jag luftade mina tankar sa en annan vän som hört samtalet: ”Ska du inte gå och prata med henne om vad du känner?” Jag slog bakut och sa att det var alldeles för läskigt. Jag tänkte att mina dömande tankar skulle skina igenom vad jag än skulle säga. Efter några minuter upprepade min vän frågan och jag fortsatte protestera.
En stund senare tog jag mod till mig och gick till receptionen och frågade om en trivial sak som jag redan kände till. Vi började prata om annat och det slutade med att vi stod och samtalade i drygt fem minuter om träning, löparskador och annat. När jag lämnade henne hade jag helt andra tankar i huvudet än jag hade några minuter tidigare. Nu var hon den där intresserade motionären som njuter av naturen och stillheten och som gillar att prata med människor. Nästa gång vi ses kommer jag att se på henne med helt nya ögon . Det verkar vara sant att jag inte kan ändra på andra människor, men när jag ändrar mina tankar ändras min verklighet.