Någon kör ut precis framför dig i trafiken och blixtsnabbt poppar tanken "Jävla idiot!" upp. Din arbetskamrat uttrycker en åsikt du absolut inte håller med om och i ditt huvud far det förbi "Hur kan hen vara så himla oempatisk!?". Ditt barn berättar vad en klasskompis gjorde tidigare under dagen och orden "Så korkat gjort!" dyker upp i hjärnan.
För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).
I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.
Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.
Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:
Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.
Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.
När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).
I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.
Visar inlägg med etikett Joachim Berggren Kommunikation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joachim Berggren Kommunikation. Visa alla inlägg
tisdag 29 mars 2016
lördag 23 maj 2015
Att förändra andra
”Värst vad hon är avmätt. Och alltid så ogästvänlig. Avvaktande inställning och inte serviceminded överhuvudtaget. Hon verkar mest tycka att jag är till besvär.” Mina omdömen om receptionisten på konferensanläggningen haglade. Inte blev det bättre av att mina tidigare minnesbilder av henne spädde på fiendebilderna ytterligare.
Jag berättade om mina tankar för en vän och han berättade att mot honom var hon trevlig. De hade småpratat om omgivningarna och var det var finast att springa och cykla. Så, hon gjorde tydligen skillnad på folk också. Hon kanske tyckte att han var snyggare och roligare att prata med?
Jag led av min oförmåga av att se det mänskliga hos henne. Hon påminde mig om mina tillkortakommanden med att se på alla människor med glädje och uppskattning. När jag luftade mina tankar sa en annan vän som hört samtalet: ”Ska du inte gå och prata med henne om vad du känner?” Jag slog bakut och sa att det var alldeles för läskigt. Jag tänkte att mina dömande tankar skulle skina igenom vad jag än skulle säga. Efter några minuter upprepade min vän frågan och jag fortsatte protestera.
En stund senare tog jag mod till mig och gick till receptionen och frågade om en trivial sak som jag redan kände till. Vi började prata om annat och det slutade med att vi stod och samtalade i drygt fem minuter om träning, löparskador och annat. När jag lämnade henne hade jag helt andra tankar i huvudet än jag hade några minuter tidigare. Nu var hon den där intresserade motionären som njuter av naturen och stillheten och som gillar att prata med människor. Nästa gång vi ses kommer jag att se på henne med helt nya ögon . Det verkar vara sant att jag inte kan ändra på andra människor, men när jag ändrar mina tankar ändras min verklighet.
Jag berättade om mina tankar för en vän och han berättade att mot honom var hon trevlig. De hade småpratat om omgivningarna och var det var finast att springa och cykla. Så, hon gjorde tydligen skillnad på folk också. Hon kanske tyckte att han var snyggare och roligare att prata med?
Jag led av min oförmåga av att se det mänskliga hos henne. Hon påminde mig om mina tillkortakommanden med att se på alla människor med glädje och uppskattning. När jag luftade mina tankar sa en annan vän som hört samtalet: ”Ska du inte gå och prata med henne om vad du känner?” Jag slog bakut och sa att det var alldeles för läskigt. Jag tänkte att mina dömande tankar skulle skina igenom vad jag än skulle säga. Efter några minuter upprepade min vän frågan och jag fortsatte protestera.
En stund senare tog jag mod till mig och gick till receptionen och frågade om en trivial sak som jag redan kände till. Vi började prata om annat och det slutade med att vi stod och samtalade i drygt fem minuter om träning, löparskador och annat. När jag lämnade henne hade jag helt andra tankar i huvudet än jag hade några minuter tidigare. Nu var hon den där intresserade motionären som njuter av naturen och stillheten och som gillar att prata med människor. Nästa gång vi ses kommer jag att se på henne med helt nya ögon . Det verkar vara sant att jag inte kan ändra på andra människor, men när jag ändrar mina tankar ändras min verklighet.
lördag 7 mars 2015
Skam på jobbet
På jobbet har vi handledning varannan vecka. Nu i onsdags kunde inte handledaren komma så vi hade egen handledning. En uppgift vi fått av vår handledare var att genomföra ett KASAM-test (här kan du själv testa dig). Kasam står för Känsla Av SAMmanhang och bygger på en människas upplevelse av hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet i sitt liv.
När jag får höra att vi ska genomföra detta test bryter jag spontant ut i ett "Åh, vad kul!" och känner mig väldigt entusiastisk. När jag möter flera av mina arbetskamraters blickar översköljs jag blixtsnabbt av skam. Jag tolkar blickarna och tankarna bakom som "Suck, nu sätter han igång igen", "Tagga ner!" och "Så jävla kul är det väl inte?" Det var då så skönt att möta en av mina arbetskamraters ögon som log bekräftande och uppskattande. Jag kunde då ta mig ut ur skammens förlamande grepp och fortsätta att vara entusiastisk (om än något mindre) när vi pratade om testet vi skulle genomföra.
Senare uppskattade jag med min arbetskamrat för hens bemötande och min arbetskamrat berättade att hen sett min reaktion och tänkt "Nu är det viktigt att Joachim får känna sig okej".
Skam är en social känsla och en viktig signal för när en individ hotar gruppen genom att avvika från dess normer. Förr kunde ett avvikande beteende handla om liv och död och hota hela gruppens överlevnad. Idag lever de flesta av oss under tryggare och säkrare omständigheter och ett avvikande beteende har ofta inte en lika direkt påverkan på gruppens överlevnad. Våra signaler av skam finns däremot kvar och påminner oss om vikten av att passa in och tillhöra en grupp.
När jag är medveten om hur skam påverkar mig kan jag välja hur jag vill agera. Jag behöver varken låta mig förlamas av skammens grepp eller revoltera med tanken "Jag skiter väl i dem och gör vad jag vill!" Jag kan se vad skammen vill förmedla; "Tänk på att du är del av en grupp och att det är viktigt med gemenskap och tillhörighet", samtidigt som jag kan välja att vara sårbar och visa vad som rör sig inom mig.
Vill du veta mer rekommenderar jag att titta närmare på Brené Brown - till exempel den här videon från Ted - och boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson.
När jag får höra att vi ska genomföra detta test bryter jag spontant ut i ett "Åh, vad kul!" och känner mig väldigt entusiastisk. När jag möter flera av mina arbetskamraters blickar översköljs jag blixtsnabbt av skam. Jag tolkar blickarna och tankarna bakom som "Suck, nu sätter han igång igen", "Tagga ner!" och "Så jävla kul är det väl inte?" Det var då så skönt att möta en av mina arbetskamraters ögon som log bekräftande och uppskattande. Jag kunde då ta mig ut ur skammens förlamande grepp och fortsätta att vara entusiastisk (om än något mindre) när vi pratade om testet vi skulle genomföra.
Senare uppskattade jag med min arbetskamrat för hens bemötande och min arbetskamrat berättade att hen sett min reaktion och tänkt "Nu är det viktigt att Joachim får känna sig okej".
Skam är en social känsla och en viktig signal för när en individ hotar gruppen genom att avvika från dess normer. Förr kunde ett avvikande beteende handla om liv och död och hota hela gruppens överlevnad. Idag lever de flesta av oss under tryggare och säkrare omständigheter och ett avvikande beteende har ofta inte en lika direkt påverkan på gruppens överlevnad. Våra signaler av skam finns däremot kvar och påminner oss om vikten av att passa in och tillhöra en grupp.
När jag är medveten om hur skam påverkar mig kan jag välja hur jag vill agera. Jag behöver varken låta mig förlamas av skammens grepp eller revoltera med tanken "Jag skiter väl i dem och gör vad jag vill!" Jag kan se vad skammen vill förmedla; "Tänk på att du är del av en grupp och att det är viktigt med gemenskap och tillhörighet", samtidigt som jag kan välja att vara sårbar och visa vad som rör sig inom mig.
Vill du veta mer rekommenderar jag att titta närmare på Brené Brown - till exempel den här videon från Ted - och boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson.
måndag 17 november 2014
Gör inget för att undvika skam
I förmiddags träffades vi, tre andra och jag, för att träna på kommunikation. Vi uttryckte våra känslor och våra behov och vi reflekterade över vad de andra tagit upp. Något som var gemensamt för flera av oss var svårigheten att se våra egna behov som värdefulla, något vi glatt och stolt presenterar för andra människor. Själv sa jag att jag skulle försöka använda våra träffar till att träna på just det.
Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."
Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.
Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."
Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.
tisdag 23 september 2014
Jag skapar den värld jag vill leva i
I brist på vänner och kontaktförsök med andra (se en annan av mina bloggar) som säger sig rösta på Sverigedemokraterna får jag försöka fånga dem i vardagen. Igår när jag åkte hem från jobbet hörde jag två äldre män prata med varandra. Det var något om att rösta på Sverigedemokraterna och klassikern "Jag är inte rasist, men..." Jag ställde mig lite närmare så att jag kunde höra bättre vad de sa till varandra och precis som sist (se ett tidigare blogginlägg) blev jag nervös och väntade alltför länge med att börja prata. Det som fick mig att öppna munnen var tanken på hur jag skulle ångra mig efteråt om jag inte tog chansen.
Jag började med "Jag kunde inte låta bli att höra vad ni pratade om", varpå den ena (enligt min tolkning) sjönk ihop och vände bort huvudet, medan den andra tittade upp och svarade "Ja?" Vi hade ett kort samtal där han berättade att han blivit rånad två gånger av "invandrare". Jag gissade att det var viktigt för honom med trygghet (kanske inte så svårt att lista ut) vilket han bekräftade med eftertryck.
Jag hade gärna velat lyssna mer, men då jag snart skulle gå av ville jag uttrycka min oro. Jag sa att jag tror att andra kan uppfatta det han säger som rasistiskt om han drar alla i en grupp (eller i det här fallet många olika grupper) över en kam. Jag märkte att han blev försvarsinställd då han sa något i stil med "Kalla mig gärna rasist..." Det hade varit skönt om jag kunnat stanna kvar, men jag lyckades i alla fall få ur mig "Jag förstår att du vill känna dig trygg" medan jag gick av pendeln.
När jag klev på bussen några minuter senare fick jag sällskap av massor av barn som skulle till Bandhagen. Två av dem (som mannen i bussen skulle klassificerat som invandrare, fast de med stor säkerhet är födda i Sverige) tog kontakt med mig och frågade vad jag hade för spel på mobilen. Jag visade några och de ville genast spela och frågade om de fick och jag svarade såklart ja.
De två händelserna var en sådant skönt mikrokosmos av den värld jag vill se. En värld där det finns utrymme för människor i smärta att kunna bli lyssnade på med empati och samtidigt kan få feedback på hur deras ord påverkar omgivningen. Och en värld där vi kan bli bemötta med värdighet och respekt trots yttre olikheter som hudfärg och ålder.
Jag började med "Jag kunde inte låta bli att höra vad ni pratade om", varpå den ena (enligt min tolkning) sjönk ihop och vände bort huvudet, medan den andra tittade upp och svarade "Ja?" Vi hade ett kort samtal där han berättade att han blivit rånad två gånger av "invandrare". Jag gissade att det var viktigt för honom med trygghet (kanske inte så svårt att lista ut) vilket han bekräftade med eftertryck.
Jag hade gärna velat lyssna mer, men då jag snart skulle gå av ville jag uttrycka min oro. Jag sa att jag tror att andra kan uppfatta det han säger som rasistiskt om han drar alla i en grupp (eller i det här fallet många olika grupper) över en kam. Jag märkte att han blev försvarsinställd då han sa något i stil med "Kalla mig gärna rasist..." Det hade varit skönt om jag kunnat stanna kvar, men jag lyckades i alla fall få ur mig "Jag förstår att du vill känna dig trygg" medan jag gick av pendeln.
När jag klev på bussen några minuter senare fick jag sällskap av massor av barn som skulle till Bandhagen. Två av dem (som mannen i bussen skulle klassificerat som invandrare, fast de med stor säkerhet är födda i Sverige) tog kontakt med mig och frågade vad jag hade för spel på mobilen. Jag visade några och de ville genast spela och frågade om de fick och jag svarade såklart ja.
De två händelserna var en sådant skönt mikrokosmos av den värld jag vill se. En värld där det finns utrymme för människor i smärta att kunna bli lyssnade på med empati och samtidigt kan få feedback på hur deras ord påverkar omgivningen. Och en värld där vi kan bli bemötta med värdighet och respekt trots yttre olikheter som hudfärg och ålder.
torsdag 28 augusti 2014
Smörgåstårta och skam
Igår var det avtackning för en av mina chefer på jobbet. 70 personer var bjudna och det serverades både smörgåstårta och jordgubbstårta. Medan vi stod och förberedde det hela kom min kollega på att hen glömt att beställa veganmat till mig. Jag såg att skammen kom farande som ett brev på posten och min ryggmärgsreflex var att säga "det gör inget" för att mildra effekten av min arbetskamrats skamkänslor.
Istället lyckades jag hejda mig och sa något i stil med att skammen ville påminna om något viktigt, att hen ville bidra och att hen missat det. Jag försökte varken få hen att känna mer eller mindre skam, utan försökte bara uppmärksamma vad skammen stod för.
Det blev en påminnelse för mig hur snabba vi är på att försöka undvika skamkänslor, både när vi själva och andra översköljs av den. Om vi så fort som möjligt försöker släta över eller undvika skammen missar vi budskapet våra kroppar försöker förmedla. Istället kan vi stanna kvar och undersöka vad det är vi missat. På så sätt kan vårt skampåslag lära oss vad som är viktigt för oss utan att vi behöver slå på oss själva med bedömande tankar som att vi är tanklösa, hopplösa, dåliga eller vad än som dyker upp i våra huvuden.
Om någon undrar vad jag fick mig till livs så gjorde jag mig en fruktsallad, antagligen mycket godare än något veganalternativ till smörgåstårtan.
Istället lyckades jag hejda mig och sa något i stil med att skammen ville påminna om något viktigt, att hen ville bidra och att hen missat det. Jag försökte varken få hen att känna mer eller mindre skam, utan försökte bara uppmärksamma vad skammen stod för.
Det blev en påminnelse för mig hur snabba vi är på att försöka undvika skamkänslor, både när vi själva och andra översköljs av den. Om vi så fort som möjligt försöker släta över eller undvika skammen missar vi budskapet våra kroppar försöker förmedla. Istället kan vi stanna kvar och undersöka vad det är vi missat. På så sätt kan vårt skampåslag lära oss vad som är viktigt för oss utan att vi behöver slå på oss själva med bedömande tankar som att vi är tanklösa, hopplösa, dåliga eller vad än som dyker upp i våra huvuden.
Om någon undrar vad jag fick mig till livs så gjorde jag mig en fruktsallad, antagligen mycket godare än något veganalternativ till smörgåstårtan.
onsdag 12 mars 2014
Okej okej, okej okej
Jag fascineras av förhållandet mellan teoretisk kunskap och kroppslig medvetenhet. I förrgår hade jag ett samtal med en vän och slogs av någonting jag haft faktakunskapar om i flera år. Det är som att viss fakta sakta behöver sippra ner från hjärnan till resten av kroppen innan jag kan ta till mig innehållet fullt ut (om det någonsin är möjligt).
Det som kom till mig var något som Kay Rung sa för några år sedan på en kurs. Jag kommer inte riktigt ihåg sammanhanget med orden var "okej okej, okej okej". Dessa ord dök nu upp i huvudet på mig medan jag pratade med min vän.
Det hela handlade om tankar som jag brottats med ett par månader. Med dessa tankar har det följt olika bedömningar om mig själv: "Jag är ofokuserad, lat, oföretagsam..." Jag jämför också mig själv med andra som har uppnått saker jag längtar efter; de kanske skriver framgångsrika böcker eller kan leva på att hålla kurser. Och såklart dyker det upp bedömningar om andra och jämförelser med människor där jag tycker att jag lyckats bättre.
Det jag kommer skriva nu har jag som sagt känt till under lång tid, men hela mitt inre lättar och sinnet känns riktigt befriat: Alla mina tankar är okej. Jag behöver inte tränga undan tankar som "Fy fan vilken tråkig jävel, skaffa dig ett liv" eller "Han verkar ju ha en psykisk störning". Jag behöver inte heller underkasta mig tankar som "Så där borde jag inte tänka" och "Det där var ju jävligt klantigt sagt av mig". Jag kan antingen (lite smått roat) betrakta mina tankar och släppa dem eller om jag märker att tankarna påverkar mig på något sätt - jag kanske tror på dem eller så dröjer det sig kvar någon mindre angenäm känsla - kan jag undersöka vad de står för.
Jag behöver inte tro på mina tankar, men jag tror att de berättar något viktigt för mig. Mina tankar gör mig uppmärksam på mina värderingar, hur jag vill att jag och andra ska behandla varandra och leva våra liv. Mina tankar berättar om mina behov och vad jag värdesätter.
Men det viktiga är att jag aldrig behöver känna mig dålig för de tankar, bedömningar och jämförelser som uppstår i mitt huvud. Det är okej okej, okej okej.
Det som kom till mig var något som Kay Rung sa för några år sedan på en kurs. Jag kommer inte riktigt ihåg sammanhanget med orden var "okej okej, okej okej". Dessa ord dök nu upp i huvudet på mig medan jag pratade med min vän.
Det hela handlade om tankar som jag brottats med ett par månader. Med dessa tankar har det följt olika bedömningar om mig själv: "Jag är ofokuserad, lat, oföretagsam..." Jag jämför också mig själv med andra som har uppnått saker jag längtar efter; de kanske skriver framgångsrika böcker eller kan leva på att hålla kurser. Och såklart dyker det upp bedömningar om andra och jämförelser med människor där jag tycker att jag lyckats bättre.
Det jag kommer skriva nu har jag som sagt känt till under lång tid, men hela mitt inre lättar och sinnet känns riktigt befriat: Alla mina tankar är okej. Jag behöver inte tränga undan tankar som "Fy fan vilken tråkig jävel, skaffa dig ett liv" eller "Han verkar ju ha en psykisk störning". Jag behöver inte heller underkasta mig tankar som "Så där borde jag inte tänka" och "Det där var ju jävligt klantigt sagt av mig". Jag kan antingen (lite smått roat) betrakta mina tankar och släppa dem eller om jag märker att tankarna påverkar mig på något sätt - jag kanske tror på dem eller så dröjer det sig kvar någon mindre angenäm känsla - kan jag undersöka vad de står för.
Jag behöver inte tro på mina tankar, men jag tror att de berättar något viktigt för mig. Mina tankar gör mig uppmärksam på mina värderingar, hur jag vill att jag och andra ska behandla varandra och leva våra liv. Mina tankar berättar om mina behov och vad jag värdesätter.
Men det viktiga är att jag aldrig behöver känna mig dålig för de tankar, bedömningar och jämförelser som uppstår i mitt huvud. Det är okej okej, okej okej.
lördag 7 september 2013
Min rädsla för andras tankar
Jag hade stålsatt mig och var beredd på att få höra gliringar och beska kommentarer. Jag hade till och med formulerat tänkbara repliker som "Om missunnsamheten har ett ansikte är det du", repliker jag inte tänkt säga men som likafullt dök upp i mitt huvud. (Och jag märker nu hur skammen gör sig påmind: "ska jag verkligen publicera det här? Vad ska andra tänka om mig?")
Anledningen till mina farhågor är att jag precis i dagarna fått en ny tjänst som webbredaktör hos min arbetsgivare. En tjänst som innebär helt nya arbetsuppgifter och ett nytt arbetsschema. Spännande, utmanande och roligt! Jag firade med att baka kanelbullar till mina grannar. Jag fick lyckönskningar från vänner och familj. Och så fanns det en liten oro att en viss person inte fullt ut skulle dela min glädje.
Tvärtemot mina förutfattade meningar får jag bara höra helhjärtade lyckönskningar och en genuin glädje från personen i fråga. Jag märkte hur glad jag blev när mina fördomar inte besannades. Jag lyckades till och med tacka honom för att han petat hål på mina fördomar.
Jag tänker på hur pass ofta mina tankar om hur andra kanske tänker om mig formar mina handlingar och vad jag väljer att göra. Och jag tänker att jag ger andra makten att påverka mitt välbefinnande utan att det ens finns någon grund för det. Hur skulle mitt liv gestalta sig om jag inte fantiserade så mycket på vad andra kanske tycker om mig? Vad skulle jag välja att göra om jag inte var rädd för andras eventuella åsikter?
Anledningen till mina farhågor är att jag precis i dagarna fått en ny tjänst som webbredaktör hos min arbetsgivare. En tjänst som innebär helt nya arbetsuppgifter och ett nytt arbetsschema. Spännande, utmanande och roligt! Jag firade med att baka kanelbullar till mina grannar. Jag fick lyckönskningar från vänner och familj. Och så fanns det en liten oro att en viss person inte fullt ut skulle dela min glädje.
Tvärtemot mina förutfattade meningar får jag bara höra helhjärtade lyckönskningar och en genuin glädje från personen i fråga. Jag märkte hur glad jag blev när mina fördomar inte besannades. Jag lyckades till och med tacka honom för att han petat hål på mina fördomar.
Jag tänker på hur pass ofta mina tankar om hur andra kanske tänker om mig formar mina handlingar och vad jag väljer att göra. Och jag tänker att jag ger andra makten att påverka mitt välbefinnande utan att det ens finns någon grund för det. Hur skulle mitt liv gestalta sig om jag inte fantiserade så mycket på vad andra kanske tycker om mig? Vad skulle jag välja att göra om jag inte var rädd för andras eventuella åsikter?
måndag 25 mars 2013
Snuvad på konfekten
Förra helgen hade ett av mina barn fest i kollektivhuset där jag bor. Jag fick reda på det samma kväll och fick höra att överenskommelse att låna lokalen gjorts tidigare med en annan vuxen. Då festen inte utannonserats och jag inte deltog i partajet var det flera grannar som undrade om det fanns någon ansvarig vuxen i närheten. Det uppstod också en diskussion på vår mejllista om händelsen.
Jag tänkte att det här var ett utmärkt tillfälle att öva. Jag var ju "oskyldig" så nu kunde jag träna i att inte gå in i försvar, undanflykter eller bortförklaringar. Storsint skrev jag ett mejl där jag bad om ursäkt för att jag inte meddelat innan att lokalen var bokad för fest.
Flera dagar efteråt fick jag höra att överenskommelsen att låna lokal inte alls gjorts. Det är spännande att se hur denna information påverkade mig. Innehållet i mitt mejl hade säkert inte sett annorlunda ut, men känslan inombords var helt annorlunda. Istället för någon slags mild ödmjukhet (där jag kunde gnugga mig mot min egen förträfflighet) blev jag nu snuvad på konfekten. Här hade jag ansträngt mig att vara generös och tolerant och så fick jag inte njuta av det!
Denna händelse tror jag kan hjälpa mig att vara mer uppmärksam på min intention och mina motiv till att göra saker. Det finns nog mer under ytan än jag vanligtvis ser. Den insikten vill jag också kunna bära utan att kritisera mig själv.
(Att jag senare fick reda på att överenskommelsen visst hade gjorts ändrar ju inte det hela.)
Jag tänkte att det här var ett utmärkt tillfälle att öva. Jag var ju "oskyldig" så nu kunde jag träna i att inte gå in i försvar, undanflykter eller bortförklaringar. Storsint skrev jag ett mejl där jag bad om ursäkt för att jag inte meddelat innan att lokalen var bokad för fest.
Flera dagar efteråt fick jag höra att överenskommelsen att låna lokal inte alls gjorts. Det är spännande att se hur denna information påverkade mig. Innehållet i mitt mejl hade säkert inte sett annorlunda ut, men känslan inombords var helt annorlunda. Istället för någon slags mild ödmjukhet (där jag kunde gnugga mig mot min egen förträfflighet) blev jag nu snuvad på konfekten. Här hade jag ansträngt mig att vara generös och tolerant och så fick jag inte njuta av det!
Denna händelse tror jag kan hjälpa mig att vara mer uppmärksam på min intention och mina motiv till att göra saker. Det finns nog mer under ytan än jag vanligtvis ser. Den insikten vill jag också kunna bära utan att kritisera mig själv.
(Att jag senare fick reda på att överenskommelsen visst hade gjorts ändrar ju inte det hela.)
onsdag 6 mars 2013
Att göra misstag är inte fel
Igår blev jag påmind om något som var aktuellt för mig i söndags. Jag höll i en dag med praktisk träning i Nonviolent Communication. I en av övningarna nådde jag inte riktigt dit jag ville. Jag kände mig besviken och tog upp det med gruppen. Jag pratade om mina tankar, känslor och behov och deltagarna lyssnade på mig med omsorg och förståelse.
Istället för att skaka av mig obehagliga känslor och spela en roll som kompetent kursledare fick jag möjlighet till kontakt med andra där jag kunde visa min sårbarhet. I det efterföljande samtalet kom det fram saker som jag kan bära med mig som erfarenhet till framtida möten med andra.
Det som hände igår påminde mig om detta. Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne - psykiater, professor och författare - och tog chansen att vara med i ett rollspel med henne framför ett hundratal personer. Hon gav mig instruktioner om vilken roll jag skulle spela och började sedan rollspelet. Jag blev förvirrad eftersom hon tog min roll vilket jag påpekade för henne.
Hon använde misstaget som ett pedagogiskt exempel och berättade hur skönt det kan vara för patienter och klienter att se ett misslyckande. Att se att den professionelle också kan göra fel och hur hen hanterar detta. Att det inte är hela världen om man gör fel och att man kan komma igen. Det blir helt enkelt inte så dramatiskt. Vi behöver inte eftersträva att göra misstag men när det väl sker kan vi visa hur vi hanterar och tar ansvar för situationen.
(Att vara med i rollspelet var för övrigt riktigt roligt. Jag fick chansen att spela ut delar av mitt exhibitionistiska register och publiken vred sig av skratt. Synd att det inte blev filmat.)
Istället för att skaka av mig obehagliga känslor och spela en roll som kompetent kursledare fick jag möjlighet till kontakt med andra där jag kunde visa min sårbarhet. I det efterföljande samtalet kom det fram saker som jag kan bära med mig som erfarenhet till framtida möten med andra.
Det som hände igår påminde mig om detta. Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne - psykiater, professor och författare - och tog chansen att vara med i ett rollspel med henne framför ett hundratal personer. Hon gav mig instruktioner om vilken roll jag skulle spela och började sedan rollspelet. Jag blev förvirrad eftersom hon tog min roll vilket jag påpekade för henne.
Hon använde misstaget som ett pedagogiskt exempel och berättade hur skönt det kan vara för patienter och klienter att se ett misslyckande. Att se att den professionelle också kan göra fel och hur hen hanterar detta. Att det inte är hela världen om man gör fel och att man kan komma igen. Det blir helt enkelt inte så dramatiskt. Vi behöver inte eftersträva att göra misstag men när det väl sker kan vi visa hur vi hanterar och tar ansvar för situationen.
(Att vara med i rollspelet var för övrigt riktigt roligt. Jag fick chansen att spela ut delar av mitt exhibitionistiska register och publiken vred sig av skratt. Synd att det inte blev filmat.)
lördag 9 februari 2013
Vad jag har gemensamt med män som näthatar kvinnor
Jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna på tunnelbanan hem till Hökarängen. Jag har precis sett ett youtubeklipp om Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor. Jag förstår att klippet kan väcka både rädsla och ilska, men jag känner mest sorg. Sorg över att kvinnor ska behöva stå ut med att läsa hur de ska misshandlas, våldtas och dödas. Och både sorg och skam över att tillhöra samma kön som dessa män.
Jag kan nog aldrig helt sätta mig in i vad dessa kvinnor måste leva med varje dag. Jag tror att deras upplevelse ligger på en helt annan nivå än den jag själv skulle uppleva om jag fick liknande hot. Jag hoppas de får allt stöd de behöver från familj och vänner och jag skulle önska att stödet från olika företag och myndigheter skulle vara betydligt större än det är idag. Jag skulle också vilja se en massiv rörelse av män som i många olika sammanhang står upp för jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
Jag vill ändå försöka förstå männen som skriver dessa hot om sexuella övergrepp, mord och förnedring. Jag vill inte hamna i deras värld av hat och förakt. Jag vill inte använda deras språk och fördöma det jag inte förstår. Jag vill hitta det som förenar oss alla som människor snarare än att bygga murarna ännu högre genom att reducera dem till omänskliga monster.
Den kvinnosyn som uttrycks i dessa mäns ord är inte en isolerad företeelse. Det är en logisk konsekvens av den ställning kvinnor har, som genomsyrar hela vår kultur, i Sverige och på de flesta andra platser i världen. Som killar får vi lära oss att tjejer är mindre värda. Detta upprepas genom hela våra liv; i media, i reklam, i skolan och på arbetsplatser bekräftas bilden av kvinnan som underdånig mannen gång på gång. Så när männens ilska och frustration väcks finns det både en måltavla och ett språkbruk till hands.
Det är det ganska lätt för mig att känna igen ilskan som dessa män uttrycker, inte innehållet, men väl ilskan i sig. Den kan väckas mot människor med andra åsikter, åsikter som hotar det jag värdesätter i livet. Jag kan också bli arg när jag ser människor som begår handlingar jag inte gillar. Och att uttrycka ilskan i ord, mer eller mindre anonymt, är ett ganska tryggt sätt att få ur sig sin frustration.
Vad jag vet känner jag ingen som skriver inlägg av typen vi hör i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad som rör sig i dessa män, vad de känner och vad de brinner för när de sitter vid tangentborden. Men det jag tror är att vi har förmåga att uppleva likartade känslor och att vi alla strävar efter att försöka tillgodose våra behov. Jag tror också att det finns oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.
Med denna utgångspunkt gissar jag att många som uttrycker så kallat näthat upplever en gemenskap med dem med liknande åsikter. Det är en lättnad att se att man inte är ensam och att det finns en acceptans och respekt för ens tankar. Det finns nog en stark längtan efter betydelsefullhet och mening, att ens tankar och åsikter har en effekt och påverkan på andra människor. Jag tror också det finns inslag av kreativitet, hur orden kan användas för att skapa starka bilder och stämningar.
Allt oavstående är behov jag själv värdesätter oerhört starkt. Frågan är hur vi kan tillgodose dessa behov utan att andra människors trygghet, säkerhet och respekt hotas.
onsdag 28 november 2012
Att se smärtan som inspiration
I helgen var jag norrut och firade mitt äldsta barnbarns födelsedag. Det var härligt att se hans oförställda glädje när han öppnade sina presenter. Oavsett om det var kläder eller leksaker, teknologiska prylar eller träbilar verkade han lika glad. Som att det var gåvan i sig och inte innehållet som var det viktiga. Klart inspirerande!
Något annat som var inspirerande var att se mitt yngsta barnbarns maktfulla vilja till gemenskap, kontakt och närhet. Hon passade verkligen på att utnyttja möjligheten till uppmärksamhet när det fanns flera vuxna än vanligt tillgängliga. Så fort någon skulle laga mat eller göra något annat sprang hon till nästa person och sträckte ut armarna för att bli upplockad.
Väl i famnen hos någon var hon ivrig, sökte hela tiden ögonkontakt, pratade på med sina treordsmeningar och verkade njuta av tillvaron i största allmänhet. Jag njöt också av att vara nära henne och få ta del av hennes självklara, reservationslösa och livsbejakande uppenbarelse.
Det var också en smärtsam upplevelse att vara nära någon som var så totalt närvarande i nuet. Det var som om hennes blick forskande avslöjade om jag var med henne eller inte. Jag kunde ibland märka hur mina tankar vandrade iväg, hur jag fick impulser av att ta upp mobilen och att jag ibland dröjde mig kvar någonstans utom synhåll från andra.
Jag tror att hennes intensiva närvaro väckte smärtsamma känslor av ensamhet och obestämda minnen av isolering, och frånvaro av gemenskap och kontakt. Jag har mina tankar om vad det är som gör att många av oss förvandlas från sprudlande energiknippen till avstängda och orkeslösa vuxna. Men mest av allt vill jag ta vara på mina smärtsamma känslor och omvandla dem till en längtan och ett sökande efter mer närhet och värme i mitt liv och en större närvaro i det som sker för stunden. Vad vill du?
Något annat som var inspirerande var att se mitt yngsta barnbarns maktfulla vilja till gemenskap, kontakt och närhet. Hon passade verkligen på att utnyttja möjligheten till uppmärksamhet när det fanns flera vuxna än vanligt tillgängliga. Så fort någon skulle laga mat eller göra något annat sprang hon till nästa person och sträckte ut armarna för att bli upplockad.
Väl i famnen hos någon var hon ivrig, sökte hela tiden ögonkontakt, pratade på med sina treordsmeningar och verkade njuta av tillvaron i största allmänhet. Jag njöt också av att vara nära henne och få ta del av hennes självklara, reservationslösa och livsbejakande uppenbarelse.
Det var också en smärtsam upplevelse att vara nära någon som var så totalt närvarande i nuet. Det var som om hennes blick forskande avslöjade om jag var med henne eller inte. Jag kunde ibland märka hur mina tankar vandrade iväg, hur jag fick impulser av att ta upp mobilen och att jag ibland dröjde mig kvar någonstans utom synhåll från andra.
Jag tror att hennes intensiva närvaro väckte smärtsamma känslor av ensamhet och obestämda minnen av isolering, och frånvaro av gemenskap och kontakt. Jag har mina tankar om vad det är som gör att många av oss förvandlas från sprudlande energiknippen till avstängda och orkeslösa vuxna. Men mest av allt vill jag ta vara på mina smärtsamma känslor och omvandla dem till en längtan och ett sökande efter mer närhet och värme i mitt liv och en större närvaro i det som sker för stunden. Vad vill du?
måndag 26 november 2012
Är du med i kärleksgerillan?
När jag jobbar åker jag ibland och handlar. Med mig har jag ofta pantflaskor och pantburkar. För pantburkarna köper jag något gott till oss som jobbar. Det brukar bli ekologiska nötter och Mums-Mums. För det mesta är det bara PET-flaskor, men då och då har jag med mig en och annan pantburk. Jag brukar inte tycka det är värt att dra ut ett kvitto om jag bara har ett par burkar, utan pantar dem och låter nästa kund få glädje av den lilla summan (pantautomaten har ingen biståndsknapp, annars hade det varit ett alternativ). Denna lilla handling skänker mig betydligt mer glädje än de kronor jag går miste om.
Jag kom att tänka på det här på hemväg från Norrland när jag lyssnade på söndagens upplaga av Verkligheten i P3. Jag är tydligen med i en subversiv grupp med mål att omvandla samhället. En gerilla med tentakler ut i hela världen. En rörelse med potential att förändra ditt och mitt sätt att betrakta världen.
I programmet intervjuas skaparen av en blogg med namnet Fredsuppdraget, som går ut på att vara en inspiration till små handlingar med syfte att förändra världen. En hemsida med tusentals inspirerande historier med namnet the random acts of kindness foundation nämns också.
Jag blev väldigt glad och upprymd när jag lyssnade på programmet. Jag blev påmind om den makt vi har att påverka människor i vår omgivning. Att vi faktiskt genom både små och stora handlingar förändrar världen omkring oss. Nu ska bara fundera ut vad jag själv ska göra för min ovetande medmänniska...
Jag kom att tänka på det här på hemväg från Norrland när jag lyssnade på söndagens upplaga av Verkligheten i P3. Jag är tydligen med i en subversiv grupp med mål att omvandla samhället. En gerilla med tentakler ut i hela världen. En rörelse med potential att förändra ditt och mitt sätt att betrakta världen.
I programmet intervjuas skaparen av en blogg med namnet Fredsuppdraget, som går ut på att vara en inspiration till små handlingar med syfte att förändra världen. En hemsida med tusentals inspirerande historier med namnet the random acts of kindness foundation nämns också.
Jag blev väldigt glad och upprymd när jag lyssnade på programmet. Jag blev påmind om den makt vi har att påverka människor i vår omgivning. Att vi faktiskt genom både små och stora handlingar förändrar världen omkring oss. Nu ska bara fundera ut vad jag själv ska göra för min ovetande medmänniska...
onsdag 21 november 2012
Att gnälla eller inte gnälla...
Mmm... vilken god mat! Härligt att komma hem efter ett träningspass och slippa tänka på matlagning. Men jag saknade proteiner i tillräcklig mängd för att min kropp ska må så bra som möjligt. Jag tackade matlagaren för den goda maten och påminde att nästa gång vill jag gärna ha hoummus eller en bönsallad eller något annat med mycket proteiner i.
Hemma i mitt kollektivhus lagar vi mat till varandra. För att maten ska bli fullvärdig har vi vissa kriterier; det ska finnas sallad, frukt, mjukt bröd när det är soppa etc. Förr när någon lagat något jag inte var helt nöjd med kanske jag sa det till någon annan än matlagaren, eller så behöll jag det tyst för mig själv. Någon enstaka gång tog jag sats och berättade det för den som lagat maten, samtidigt som jag kände mig lite dum.
Igår kväll när jag pratade i telefonen slog det mig plötsligt att jag har ändrat beteende. Nu för tiden verkar jag säga till hur jag vill ha det. Det kanske inte sker helt utan ansats, men jag berättar utan större vånda vad jag önskar. Jag tror att det bottnar i hur jag ser på mina medmänniskor. Istället för att göra moraliska bedömningar börjar jag mer och mer tänka på att det människor gör är deras sätt att försöka tillgodose sina behov.
Det är inte längre en slarvig typ som struntat i att koka fullkornspasta utan det är bara en person som inte kokat fullkornspasta, kanske p.g.a. att hen har glömt det. Jag tror att det är nyckeln. Om jag har bedömningar om att folk är slarviga, tanklösa, snåla eller något annat blir det jobbigt att be dem om något. Det är då lätt hänt att jag förmedlar mina bedömningar om dem mellan raderna även om jag lindar in orden i en "snäll" förpackning. Säger jag till människor utifrån såna bedömningar är det lätt att jag uppfattar mig själv som gnällig och för det mesta är jag istället tyst eller "gnäller" för andra. Tar jag istället ansvar för mina egna behov och ställer önskemål, "Jag vill ha fullkornspasta", är chansen betydligt större att jag får som jag vill nästa gång personen har matlag.
Tänk vad skönt att istället för att uppfatta mina egna önskemål som gnäll kan jag se dem som presenter. När jag ber om något ger jag ju den andra personen chansen att bidra till mig. Jag slipper också axla den tröttsamma rollen som rättfärdig domaren.
Hemma i mitt kollektivhus lagar vi mat till varandra. För att maten ska bli fullvärdig har vi vissa kriterier; det ska finnas sallad, frukt, mjukt bröd när det är soppa etc. Förr när någon lagat något jag inte var helt nöjd med kanske jag sa det till någon annan än matlagaren, eller så behöll jag det tyst för mig själv. Någon enstaka gång tog jag sats och berättade det för den som lagat maten, samtidigt som jag kände mig lite dum.
Igår kväll när jag pratade i telefonen slog det mig plötsligt att jag har ändrat beteende. Nu för tiden verkar jag säga till hur jag vill ha det. Det kanske inte sker helt utan ansats, men jag berättar utan större vånda vad jag önskar. Jag tror att det bottnar i hur jag ser på mina medmänniskor. Istället för att göra moraliska bedömningar börjar jag mer och mer tänka på att det människor gör är deras sätt att försöka tillgodose sina behov.
Det är inte längre en slarvig typ som struntat i att koka fullkornspasta utan det är bara en person som inte kokat fullkornspasta, kanske p.g.a. att hen har glömt det. Jag tror att det är nyckeln. Om jag har bedömningar om att folk är slarviga, tanklösa, snåla eller något annat blir det jobbigt att be dem om något. Det är då lätt hänt att jag förmedlar mina bedömningar om dem mellan raderna även om jag lindar in orden i en "snäll" förpackning. Säger jag till människor utifrån såna bedömningar är det lätt att jag uppfattar mig själv som gnällig och för det mesta är jag istället tyst eller "gnäller" för andra. Tar jag istället ansvar för mina egna behov och ställer önskemål, "Jag vill ha fullkornspasta", är chansen betydligt större att jag får som jag vill nästa gång personen har matlag.
Tänk vad skönt att istället för att uppfatta mina egna önskemål som gnäll kan jag se dem som presenter. När jag ber om något ger jag ju den andra personen chansen att bidra till mig. Jag slipper också axla den tröttsamma rollen som rättfärdig domaren.
måndag 15 oktober 2012
Världen är vad vi gör den till
Efter spännande diskussioner om människans natur både på jobbet och nere på matlaget slås jag av tanken att det kanske inte spelar någon roll vad forskningen kommer fram till om vår natur. Uppenbarligen är människan i stånd att åstadkomma det mesta från altruism till folkmord. Om vetenskapen av någon anledning skulle komma fram till att människan är en våldsbenägen egoistisk varelse utan empatisk förmåga skulle jag ju inte ändra min inställning till mig själv och mina medmänniskor bara för det. Att forskningen tyder på att vi blev människor på grund av vår förmåga till empati och samarbete blir ändå ett stort plus i kanten.
Jag är övertygad om att vi återskapar vår värld varje dag i kontakt med andra. Tror jag att alla bara tänker på sitt eget bästa och försöker att skaffa sig egna fördelar, är det lättare att jag själv agerar utifrån detta. Jag tolkar andras beteende och funderar på vad de har för baktankar med vad de tar sig för. Då blir världen lite mer trång och jag börjar använda mina armbågar lite mer. Tror jag däremot att människor vill samarbeta och att alla gör så gott de kan, ser jag lättare vad de vill trots att jag kanske inte gillar vad de gör. Världen blir en smula hoppfullare och jag blir lite mer nyfiken på andra människor.
Våra tankar och handlingar blir som självuppfyllande profetior. Vill jag se mer våld i världen och brukar våld är det vad jag kommer att få. Gillar jag att köpa ekologisk mat kommer det att odlas mer mat utan konstgödsel. Vill jag att mina barn ska samarbeta behöver jag lyssna på vad de vill. Tror jag att det är kört för mänskligheten så... jag tror ni förstår min poäng.
Vi har teknik, kunskap och resurser att skapa en värld där vi kan tillgodose alla människors behov (kanske inte på de sätt som många av oss hitintills gjort det på), en värld som inte bygger på att vissa människors välstånd bygger på andra människors misär. Så vilken värld vill du leva i?
Jag avslutar med en favoritreplik från Jodie Foster i filmen Contact (så ni ser att jag även har Hollywood med på min sida): Funny, I've always believed that the world is what we make of it.
Jag är övertygad om att vi återskapar vår värld varje dag i kontakt med andra. Tror jag att alla bara tänker på sitt eget bästa och försöker att skaffa sig egna fördelar, är det lättare att jag själv agerar utifrån detta. Jag tolkar andras beteende och funderar på vad de har för baktankar med vad de tar sig för. Då blir världen lite mer trång och jag börjar använda mina armbågar lite mer. Tror jag däremot att människor vill samarbeta och att alla gör så gott de kan, ser jag lättare vad de vill trots att jag kanske inte gillar vad de gör. Världen blir en smula hoppfullare och jag blir lite mer nyfiken på andra människor.
Våra tankar och handlingar blir som självuppfyllande profetior. Vill jag se mer våld i världen och brukar våld är det vad jag kommer att få. Gillar jag att köpa ekologisk mat kommer det att odlas mer mat utan konstgödsel. Vill jag att mina barn ska samarbeta behöver jag lyssna på vad de vill. Tror jag att det är kört för mänskligheten så... jag tror ni förstår min poäng.
Vi har teknik, kunskap och resurser att skapa en värld där vi kan tillgodose alla människors behov (kanske inte på de sätt som många av oss hitintills gjort det på), en värld som inte bygger på att vissa människors välstånd bygger på andra människors misär. Så vilken värld vill du leva i?
Jag avslutar med en favoritreplik från Jodie Foster i filmen Contact (så ni ser att jag även har Hollywood med på min sida): Funny, I've always believed that the world is what we make of it.
måndag 8 oktober 2012
En busvissling säger mer än tusen ord
Jag har i helgen varit assistent på Friare Livs ettårsprogram. Det var oerhört roligt att träffa alla deltagare och få vara med under tre dagars intensiv kommunikationsträning. Jag fick perspektiv på mitt eget lärande under de tre år som gått sedan jag själv var deltagare på samma program; att jag tillägnat mig kunskap där jag kan se att vi med annat än våra ord kan förmedla viktig information och be om det vi vill.
Under söndagen stod jag och pratade med en kursdeltagare och rasten drog ut på tiden. Eftersom jag var ivrig att sätta igång busvisslade jag och resten av gänget kom in så vi kunde börja. Jag insåg då att jag genom busvisslingen uttryckt de fyra komponenter NVC består av:
Under söndagen stod jag och pratade med en kursdeltagare och rasten drog ut på tiden. Eftersom jag var ivrig att sätta igång busvisslade jag och resten av gänget kom in så vi kunde börja. Jag insåg då att jag genom busvisslingen uttryckt de fyra komponenter NVC består av:
- Observation: Rasten var slut och det var bara jag och en annan kursdeltagare i lokalen.
- Känsla: Jag kände mig otålig och ivrig.
- Behov: Jag ville att vi skulle hålla tiden eftersom jag längtade efter mening och lärande.
- Önskemål: Bussvisslingen innehöll en önskan om att alla skulle komma så vi kunde fortsätta.
Jag kan på liknande sätt höra andras behov och vad de vill oavsett om de uttrycker det med ord eller inte. Och oavsett vilka ord de använder kan jag välja att höra vad de behöver.
lördag 22 september 2012
Jag ger dig en möjlighet att bidra
Jag har en hel del järn i elden för tillfället och känner mig lite överväldigad. Vet inte riktigt var jag ska börja, så jag kom på den utmärkta idén att skriva några blogginlägg. Det första skrev jag här.
Jag har märkt att jag går omkring och hoppas på att saker ska hända, att möjligheter ska uppstå och att problem ska lösa sig. Jag tappar lätt fokus när jag har många alternativ att välja på, saker som egentligen tar ganska kort tid att göra ligger och skvalpar i bakhuvudet och stjäl massa energi. I går kväll tog jag tag i ett par saker som har legat och grott i mitt medvetande flera veckor. Det tog kanske 20 minuter och jag känner mig genast lättare till sinnes.
Jag är övertygad om att om jag vill att saker ska hända som ligger utanför min kontroll ökar sannolikheten för det om jag fokuserar mina tankar i den riktningen. Jag tror inte att det är något magiskt, utan att det handlar om att mitt medvetande är mer öppet för möjligheter och att jag blir mer uppmärksam på de tillfällen som erbjuds. Jag vet av personlig erfarenhet att det är troligare att jag får det jag vill - till exempel att människor ska utföra vissa handlingar - om jag ställer önskemål istället för att gå omkring och hoppas på att mina önskningar ska gå i uppfyllelse.
Så nu vill jag be om din hjälp. Jag ger dig möjligheten att bidra till mig och mina behov av meningsfullhet, hopp och min lust att bidra till en härligare värld där alla människors behov kan bli tillgodosedda. Jag vill att du tänker efter om det finns någon person i din närhet som skulle gilla att lära sig mer om NVC. Som tack för hjälpen får du en bok för varje person som börjar min kurs i Kontaktskapande Kommunikation. Läs mer här.
Tack!
Jag har märkt att jag går omkring och hoppas på att saker ska hända, att möjligheter ska uppstå och att problem ska lösa sig. Jag tappar lätt fokus när jag har många alternativ att välja på, saker som egentligen tar ganska kort tid att göra ligger och skvalpar i bakhuvudet och stjäl massa energi. I går kväll tog jag tag i ett par saker som har legat och grott i mitt medvetande flera veckor. Det tog kanske 20 minuter och jag känner mig genast lättare till sinnes.
Jag är övertygad om att om jag vill att saker ska hända som ligger utanför min kontroll ökar sannolikheten för det om jag fokuserar mina tankar i den riktningen. Jag tror inte att det är något magiskt, utan att det handlar om att mitt medvetande är mer öppet för möjligheter och att jag blir mer uppmärksam på de tillfällen som erbjuds. Jag vet av personlig erfarenhet att det är troligare att jag får det jag vill - till exempel att människor ska utföra vissa handlingar - om jag ställer önskemål istället för att gå omkring och hoppas på att mina önskningar ska gå i uppfyllelse.
Så nu vill jag be om din hjälp. Jag ger dig möjligheten att bidra till mig och mina behov av meningsfullhet, hopp och min lust att bidra till en härligare värld där alla människors behov kan bli tillgodosedda. Jag vill att du tänker efter om det finns någon person i din närhet som skulle gilla att lära sig mer om NVC. Som tack för hjälpen får du en bok för varje person som börjar min kurs i Kontaktskapande Kommunikation. Läs mer här.
Tack!
lördag 25 augusti 2012
Kan vi förändra andra genom vår inställning till dem?
Jag hade satt klockan en halvtimme tidigare än vad jag brukar gå upp. Det var dags att baka ut degen jag satt på jäsning kvällen innan. Senare när barnen kommit upp och duschat fick de rykande färskt fullkornsbröd till frukost. Gissa om jag känner mig nöjd när jag tar mig tid att baka bröd så att min familj kan få en bra start på skoldagen!
Men det är speciellt en familjemedlem som har tröttnat på mitt bröd och ständigt frågar efter butiksbröd. Jag såg hur hon gjorde i ordning mjölk och banan i en skål. Då hon emellanåt inte äter så mycket till frukost undrade jag om hon skulle ta mysli till. Hon sneglade på mig under lugg och sa eftertryckligt "Ja!" med en ton som jag tolkade som irritation.
Nu ställdes jag inför några val. Jag skulle kunna göra det som jag har många decenniers erfarenhet av, något som de flesta av oss har tränats i att göra. Jag skulle kunna tänka "Här har jag gått upp på morgonen och bakat bröd och är det här tacken? Och jag ställde ju bara en fråga! Både otacksam och sur på samma gång. Det här var ju en trevlig morgon..." eller "Aj då, det där var ju ovanligt dumt och korkat av mig. Nu har jag sabbat frukoststämningen den här morgonen också...".
Istället valde jag att fokusera på både hennes och mina behov. Jag gissade (för mig själv) att hon ville ha respekt för sina egna val och att hon själv kan avgöra vad hon vill äta på morgonen. Samtidigt såg jag min omsorg i att hon får en näringsrik frukost så hon står sig fram till lunch. Så när hon kom till bords hade jag detta i tankarna snarare än bilden av en besvärlig unge.
Vi satt sedan och pratade några minuter om skolan och hur det skulle vara att börja i en ny klass där man inte hade sin invanda roll. Hur det skulle vara att börja om på nytt utan sina egna och andras förutbestämda förväntningar på ens beteende. Ett samtal som jag är övertygad om inte skulle utspelats om jag hade haft bilden av besvärlig unge i huvudet.
Men det är speciellt en familjemedlem som har tröttnat på mitt bröd och ständigt frågar efter butiksbröd. Jag såg hur hon gjorde i ordning mjölk och banan i en skål. Då hon emellanåt inte äter så mycket till frukost undrade jag om hon skulle ta mysli till. Hon sneglade på mig under lugg och sa eftertryckligt "Ja!" med en ton som jag tolkade som irritation.
Nu ställdes jag inför några val. Jag skulle kunna göra det som jag har många decenniers erfarenhet av, något som de flesta av oss har tränats i att göra. Jag skulle kunna tänka "Här har jag gått upp på morgonen och bakat bröd och är det här tacken? Och jag ställde ju bara en fråga! Både otacksam och sur på samma gång. Det här var ju en trevlig morgon..." eller "Aj då, det där var ju ovanligt dumt och korkat av mig. Nu har jag sabbat frukoststämningen den här morgonen också...".
Istället valde jag att fokusera på både hennes och mina behov. Jag gissade (för mig själv) att hon ville ha respekt för sina egna val och att hon själv kan avgöra vad hon vill äta på morgonen. Samtidigt såg jag min omsorg i att hon får en näringsrik frukost så hon står sig fram till lunch. Så när hon kom till bords hade jag detta i tankarna snarare än bilden av en besvärlig unge.
Vi satt sedan och pratade några minuter om skolan och hur det skulle vara att börja i en ny klass där man inte hade sin invanda roll. Hur det skulle vara att börja om på nytt utan sina egna och andras förutbestämda förväntningar på ens beteende. Ett samtal som jag är övertygad om inte skulle utspelats om jag hade haft bilden av besvärlig unge i huvudet.
måndag 20 augusti 2012
Njut mer av livet
Det händer ständigt och jämt att människor i min omgivning gör saker jag gillar. Det kan vara att de gör mig en tjänst jag bett om eller att de gör något för mig utan att jag frågat om det. Jag gillar också att se när de gör saker av omtanke för någon annan eller sådant som bidrar till större sammanhang (som samhället i stort eller miljön). Ofta uttrycker jag inte mitt gillande, jag kanske bara noterar det flyktigt eller så nöjer jag mig med att säga tack.
De senaste två veckorna när jag börjat skriva tacksamhetsdagbok stannar jag upp och tar in det mer än jag brukar göra. Jag försöker att varje morgon skriva en sak som jag gillar att jag gjort under gårdagen - antingen för mig själv eller för någon annan - och skriva hur det känns och vilka behov jag tillgodosåg genom mitt handlande. Jag tänker också på vad jag uppskattar att någon annan har gjort som i sin tur bidragit till mig.
Jag kommer ofta på mig själv när jag skriver att jag inte uppmärksammar det andra gör i den utsträckning jag skulle vilja. Jag märker hur jag går miste om något genom att inte säga något eller att till exempel bara säga tack, när det jag upplever är så mycket större än mitt "tack".
Nu tänker jag speciellt på en händelse i lördags. Jag slutade mitt arbetspass ganska tidigt på morgonen och för att inte komma iväg alltför sent bad jag min kollega att utföra de nödvändiga arbetsuppgifterna på morgonen så att jag kunde packa ihop mina grejer och göra mig i ordning. När jag åkte därifrån kom jag på att jag bara tackat för vårt arbetspass. Först tänkte jag att när jag ser henne nästa gång ska jag uttrycka min tacksamhet och hur skönt det var att hon självklart tackade ja till det jag bad om. Ganska snart tänkte jag dock om och ringde till jobbet och berättade det för henne direkt.
Det är väldigt härligt att uppmärksamma den påverkan vi har på varandra och vilka möjligheter jag själv har att med små medel - som att skriva ett par minuter per dag eller att ringa ett telefonsamtal - njuta mer intensivt av livet som pågår i mig själv och hos andra. Jag är också övertygad om att jag lättare i stunden kommer kunna uttrycka min uppskattning till mig själv och andra. På så sätt kommer jag kunna njuta mer av livet som pågår i detta nu och samtidigt få mer kraft och energi att ändra på det jag inte njuter av.
De senaste två veckorna när jag börjat skriva tacksamhetsdagbok stannar jag upp och tar in det mer än jag brukar göra. Jag försöker att varje morgon skriva en sak som jag gillar att jag gjort under gårdagen - antingen för mig själv eller för någon annan - och skriva hur det känns och vilka behov jag tillgodosåg genom mitt handlande. Jag tänker också på vad jag uppskattar att någon annan har gjort som i sin tur bidragit till mig.
Jag kommer ofta på mig själv när jag skriver att jag inte uppmärksammar det andra gör i den utsträckning jag skulle vilja. Jag märker hur jag går miste om något genom att inte säga något eller att till exempel bara säga tack, när det jag upplever är så mycket större än mitt "tack".
Nu tänker jag speciellt på en händelse i lördags. Jag slutade mitt arbetspass ganska tidigt på morgonen och för att inte komma iväg alltför sent bad jag min kollega att utföra de nödvändiga arbetsuppgifterna på morgonen så att jag kunde packa ihop mina grejer och göra mig i ordning. När jag åkte därifrån kom jag på att jag bara tackat för vårt arbetspass. Först tänkte jag att när jag ser henne nästa gång ska jag uttrycka min tacksamhet och hur skönt det var att hon självklart tackade ja till det jag bad om. Ganska snart tänkte jag dock om och ringde till jobbet och berättade det för henne direkt.
Det är väldigt härligt att uppmärksamma den påverkan vi har på varandra och vilka möjligheter jag själv har att med små medel - som att skriva ett par minuter per dag eller att ringa ett telefonsamtal - njuta mer intensivt av livet som pågår i mig själv och hos andra. Jag är också övertygad om att jag lättare i stunden kommer kunna uttrycka min uppskattning till mig själv och andra. På så sätt kommer jag kunna njuta mer av livet som pågår i detta nu och samtidigt få mer kraft och energi att ändra på det jag inte njuter av.
söndag 5 augusti 2012
Nöjd och tacksam
Jag har i olika sammanhang läst om att skriva tacksamhetsdagbok och tänkt att det verkar vara en god idé, något jag ska göra någon gång. Beslutet har däremot inte fattats utan jag har av obestämda skäl skjutit det på framtiden. Nu på morgonen märkte jag en iver i mig att verkligen sätta igång, likt en fullmogen frukt var jag redo att plockas.
Jag letade fram en oskriven anteckningsbok och gick sedan ut och plockade bär - röda krusbär och svarta och röda vinbär - till min frukost. Och när jag satte mig för att äta - sojayoghurt, mysli, banan och bär - stannade jag upp ett ögonblick och tog in allt det arbete och omsorg som lagts ner i den mat jag hade framför mig på bordet; alla de människor som varit med och bidragit, odlare, transportarbetare, lagerarbetare, kontorspersonal... Efter frukosten satt jag en stund och smälte både maten och de intryck jag tagit del av.
Jag uppskattar den omsorg och omtanke jag lägger på mig själv i de val av föda jag gör och vad det i sin tur bidrar till min omvärld i form av respekt om djur, miljö och andra människor. Jag känner mig nöjd, glad och belåten och både nu när jag skriver dess rader och när jag skrev i min tacksamhetsdagbok - när jag verkligen tar mig tid till att ta in vilken påverkan jag och andra har - förstärks känslan av tacksamhet och ett leende verkar inte vilja lämna mina läppar.
Jag letade fram en oskriven anteckningsbok och gick sedan ut och plockade bär - röda krusbär och svarta och röda vinbär - till min frukost. Och när jag satte mig för att äta - sojayoghurt, mysli, banan och bär - stannade jag upp ett ögonblick och tog in allt det arbete och omsorg som lagts ner i den mat jag hade framför mig på bordet; alla de människor som varit med och bidragit, odlare, transportarbetare, lagerarbetare, kontorspersonal... Efter frukosten satt jag en stund och smälte både maten och de intryck jag tagit del av.
Jag uppskattar den omsorg och omtanke jag lägger på mig själv i de val av föda jag gör och vad det i sin tur bidrar till min omvärld i form av respekt om djur, miljö och andra människor. Jag känner mig nöjd, glad och belåten och både nu när jag skriver dess rader och när jag skrev i min tacksamhetsdagbok - när jag verkligen tar mig tid till att ta in vilken påverkan jag och andra har - förstärks känslan av tacksamhet och ett leende verkar inte vilja lämna mina läppar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)