Vad jag har gemensamt med män som näthatar kvinnor

Jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna på tunnelbanan hem till Hökarängen. Jag har precis sett ett youtubeklipp om Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor. Jag förstår att klippet kan väcka både rädsla och ilska, men jag känner mest sorg. Sorg över att kvinnor ska behöva stå ut med att läsa hur de ska misshandlas, våldtas och dödas. Och både sorg och skam över att tillhöra samma kön som dessa män.

Jag kan nog aldrig helt sätta mig in i vad dessa kvinnor måste leva med varje dag. Jag tror att deras upplevelse ligger på en helt annan nivå än den jag själv skulle uppleva om jag fick liknande hot. Jag hoppas de får allt stöd de behöver från familj och vänner och jag skulle önska att stödet från olika företag och myndigheter skulle vara betydligt större än det är idag. Jag skulle också vilja se en massiv rörelse av män som i många olika sammanhang står upp för jämlikhet, rättvisa och solidaritet. 

Jag vill ändå försöka förstå männen som skriver dessa hot om sexuella övergrepp, mord och förnedring. Jag vill inte hamna i deras värld av hat och förakt. Jag vill inte använda deras språk och fördöma det jag inte förstår. Jag vill hitta det som förenar oss alla som människor snarare än att bygga murarna ännu högre genom att reducera dem till omänskliga monster.

Den kvinnosyn som uttrycks i dessa mäns ord är inte en isolerad företeelse. Det är en logisk konsekvens av den ställning kvinnor har, som genomsyrar hela vår kultur, i Sverige och på de flesta andra platser i världen. Som killar får vi lära oss att tjejer är mindre värda. Detta upprepas genom hela våra liv; i media, i reklam, i skolan och på arbetsplatser bekräftas bilden av kvinnan som underdånig mannen gång på gång. Så när männens ilska och frustration väcks finns det både en måltavla och ett språkbruk till hands.

Det är det ganska lätt för mig att känna igen ilskan som dessa män uttrycker, inte innehållet, men väl ilskan i sig. Den kan väckas mot människor med andra åsikter, åsikter som hotar det jag värdesätter i livet. Jag kan också bli arg när jag ser människor som begår handlingar jag inte gillar. Och att uttrycka ilskan i ord, mer eller mindre anonymt, är ett ganska tryggt sätt att få ur sig sin frustration.

Vad jag vet känner jag ingen som skriver inlägg av typen vi hör i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad som rör sig i dessa män, vad de känner och vad de brinner för när de sitter vid tangentborden. Men det jag tror är att vi har förmåga att uppleva likartade känslor och att vi alla strävar efter att försöka tillgodose våra behov. Jag tror också att det finns oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Med denna utgångspunkt gissar jag att många som uttrycker så kallat näthat upplever en gemenskap med dem med liknande åsikter. Det är en lättnad att se att man inte är ensam och att det finns en acceptans och respekt för ens tankar. Det finns nog en stark längtan efter betydelsefullhet och mening, att ens tankar och åsikter har en effekt och påverkan på andra människor. Jag tror också det finns inslag av kreativitet, hur orden kan användas för att skapa starka bilder och stämningar.

Allt oavstående är behov jag själv värdesätter oerhört starkt. Frågan är hur vi kan tillgodose dessa behov utan att andra människors trygghet, säkerhet och respekt hotas.