Sekunderna efter att jag svarat nej hörde jag en harang svordomar och sedan såg jag ryggtavlan försvinna ut ur rummet. Det hela gick så fort att jag inte hängde med. Lite omtumlad och förvirrad satt jag kvar och först efter en stund tror jag att jag förstod vad som hade hänt och hur jag var en del av det.
För ett par veckor sedan frågade en vän om jag kunde hjälpa hen med en tjänst. Jag tror hen var ensam med barnen och hen verkade lite stressad. Själv satt jag och åt, senare skulle jag till tvättstugan och jag hade dessutom en del annat att fixa med innan jag skulle försöka komma i säng något sånär tidigt, eftersom jag skulle upp vid femtiden för att åka till jobbet några dagar. Jag svarade därför nej och fick ovanstående reaktion.
Det jag tror att hen behövde var stöd och hjälp. Förmodligen också förståelse för hur tuff vardagen som förälder kan vara ibland. Men det fick hen inte, utan bara mitt nej. Men, kanske ni tänker, det är väl inte mitt ansvar. Hen har väl ingen rätt att bete sig så där och jag har väl all rätt att säga nej. Eller hur!
Nu är det så att jag inte är så intresserad av att ha rätt (även om mina ryggmärgsreflexer ofta försöker överbevisa mig). Jag är intresserad av kontakt med andra människor och hur vi kan samarbeta och lösa konflikter tillsammans. Så hur kunde jag ha gjort istället?
Jag tror att situationen hade sett annorlunda ut om jag först tagit emot förfrågan som en gåva (ja, ja det låter lite religiöst, men man vänjer sig). Jag fick ju faktiskt möjligheten att berika en annan människas liv, något av det roligaste jag vet; en möjlighet att utföra handlingar som bidrar till andras välbefinnande. Samtidigt kunde jag ha uttryckt mina behov som jag just då inte ville ge avkall på: lugn och ro, effektivitet, vila, autonomi och säkert några till. Efter det hade jag kunnat föreslå något sätt så att vi båda kunde få som vi ville; det kanske fanns någon annan som kunde hjälpa till?
Vi har inte lyckats få till något snack efter händelsen, men jag ser fram emot ett givande samtal, kanske med några genanta skratt från bägge parter. Jag skulle bli glad att höra om du som läser det här har några tankar på hur vi kan bemöta andra när vi just då inte vill göra det de ber om.
Hen kanske dessutom såg det som ett maktmanifestation av " min tid är viktigare än din" eftersom hen inte fått någon respons på sms med förfrågan kvällen innan, och bara mutter om att ha sett en" blänkare" till svar heller vid den andra förfrågan och först vid tredje frågan få ett nej med massa ursäkter/ förklaringar till varför det var så omöjligt att tillmötesgå med en tjänst som skulle ta högst fem minuter i anspråk. Visst du har rätt att säga nej allt vad du orkar men när du ändå analyserar dina behov kanske du ser något annat som gömmer sig bakom din "tidspress"förklaring. Att se även dessa mindre attraktiva (makt) sidor hos sig själv och våga erkänna dem är också viktigt i självutveckling. Ville du verkligen tillmötesgå hens behov hade du haft ett dygn på dig att mäta upp ett kilo bönor och ett kilo soyafärs. Du kanske ska tydliggöra hur / när du vill sälja mat? Sen förtjänar väl både du och andra närvarande en ursäkt för svordomar till middan. Hungrig, efter full arbetsdag med pms och med två barn som tjurat hela vägen hem efter att ha blivit hämtade efter 10 timmar på dagis, en som fortfarande grätgnällde hemma, ( och matlagsmat som jag visste att mina barn INTE skulle äta) så var jag mentalt slut med en självbehärskning som lämnar mycket att önska, vilket naturligtvis inte är en ursäkt. Men här kommer den offentliga ursäkten till dig och andra närvarande; jag ber om ursäkt att jag serverade en massa svordomar vid ditt nej! Jag blir ofta förbannad istället för att gråta när jag blir ledsen.
SvaraRaderaMaria
Det låter som du är besviken och verkligen skulle velat haft hjälp i en tuff situation? Nu har jag suttit en bra stund vid tangentbordet, men känner mig osäker på hur jag ska hitta de rätta orden. Kan vi inte ta ett snack mellan fyra ögon istället? Jag skickar ett sms i morgon.
SvaraRaderaJocke