Här följer ett blogginlägg som legat och mognat inom mig under några månader.
I början av hösten var jag på kurs med Towe Widstrand, NVC-tränare. Under en av övningarna kom jag i kontakt med en del föreställningar om mig själv som jag tycks tro på. Jag vet inte riktigt ursprunget till dessa föreställningar eller det exakta budskapet, men jag tror att det finns åtminstone ett gott uppsåt; att skydda mig själv från upplevelsen av skam.
Jag kan ta ett exempel: Jag befinner mig i ett socialt sammanhang och ser en person jag är osäker på om jag träffat förut. Ofta blir jag då lite tillbakadragen och undviker personen. Jag tror att jag främst gör detta för att skydda mig själv ("Tänk om jag hälsar och person säger att vi mötts tidigare, pinsamt!"). Men detta skydd sker ju på bekostnad av kontakt och spontanitet.
Ett annat exempel är om jag träffar en person som jag är bekant med, men inte känner så väl. Vi kanske hälsar på varandra utan större ömhetsbetygelser och sedan möter vi någon som jag känner mycket bättre. I vanliga fall skulle jag då kasta mig om halsen på min vän, men eftersom min bekant är i närheten hälsar jag inte så översvallande. Här försöker jag nog skydda både mig själv och min bekant, men med samma kostnad som det första exemplet.
En slutsats av ovanstående exempel är att jag låter mitt agerande styras av mina fantasier om vad andra kan tänka om mig. Utan att kolla av med verkligheten (till exempel genom att fråga vad andra tänker) dödar jag livet inom mig och försöker vara omtänksam, artig eller något annat.
Under övningen kom jag i kontakt med min passion och hur jag vill leva. Utan att sluta tänka på andra vill jag låta livet inom mig komma till uttryck. Jag följa med i livets puls och ta mig själv och mina medmänniskor på allvar utifrån min inneboende glädje. Jag kommer antagligen begå fler misstag och uppleva mer skam, men det är det värt. Min passion är obegränsad!
Visar inlägg med etikett skam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skam. Visa alla inlägg
fredag 25 december 2015
lördag 7 mars 2015
Skam på jobbet
På jobbet har vi handledning varannan vecka. Nu i onsdags kunde inte handledaren komma så vi hade egen handledning. En uppgift vi fått av vår handledare var att genomföra ett KASAM-test (här kan du själv testa dig). Kasam står för Känsla Av SAMmanhang och bygger på en människas upplevelse av hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet i sitt liv.
När jag får höra att vi ska genomföra detta test bryter jag spontant ut i ett "Åh, vad kul!" och känner mig väldigt entusiastisk. När jag möter flera av mina arbetskamraters blickar översköljs jag blixtsnabbt av skam. Jag tolkar blickarna och tankarna bakom som "Suck, nu sätter han igång igen", "Tagga ner!" och "Så jävla kul är det väl inte?" Det var då så skönt att möta en av mina arbetskamraters ögon som log bekräftande och uppskattande. Jag kunde då ta mig ut ur skammens förlamande grepp och fortsätta att vara entusiastisk (om än något mindre) när vi pratade om testet vi skulle genomföra.
Senare uppskattade jag med min arbetskamrat för hens bemötande och min arbetskamrat berättade att hen sett min reaktion och tänkt "Nu är det viktigt att Joachim får känna sig okej".
Skam är en social känsla och en viktig signal för när en individ hotar gruppen genom att avvika från dess normer. Förr kunde ett avvikande beteende handla om liv och död och hota hela gruppens överlevnad. Idag lever de flesta av oss under tryggare och säkrare omständigheter och ett avvikande beteende har ofta inte en lika direkt påverkan på gruppens överlevnad. Våra signaler av skam finns däremot kvar och påminner oss om vikten av att passa in och tillhöra en grupp.
När jag är medveten om hur skam påverkar mig kan jag välja hur jag vill agera. Jag behöver varken låta mig förlamas av skammens grepp eller revoltera med tanken "Jag skiter väl i dem och gör vad jag vill!" Jag kan se vad skammen vill förmedla; "Tänk på att du är del av en grupp och att det är viktigt med gemenskap och tillhörighet", samtidigt som jag kan välja att vara sårbar och visa vad som rör sig inom mig.
Vill du veta mer rekommenderar jag att titta närmare på Brené Brown - till exempel den här videon från Ted - och boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson.
När jag får höra att vi ska genomföra detta test bryter jag spontant ut i ett "Åh, vad kul!" och känner mig väldigt entusiastisk. När jag möter flera av mina arbetskamraters blickar översköljs jag blixtsnabbt av skam. Jag tolkar blickarna och tankarna bakom som "Suck, nu sätter han igång igen", "Tagga ner!" och "Så jävla kul är det väl inte?" Det var då så skönt att möta en av mina arbetskamraters ögon som log bekräftande och uppskattande. Jag kunde då ta mig ut ur skammens förlamande grepp och fortsätta att vara entusiastisk (om än något mindre) när vi pratade om testet vi skulle genomföra.
Senare uppskattade jag med min arbetskamrat för hens bemötande och min arbetskamrat berättade att hen sett min reaktion och tänkt "Nu är det viktigt att Joachim får känna sig okej".
Skam är en social känsla och en viktig signal för när en individ hotar gruppen genom att avvika från dess normer. Förr kunde ett avvikande beteende handla om liv och död och hota hela gruppens överlevnad. Idag lever de flesta av oss under tryggare och säkrare omständigheter och ett avvikande beteende har ofta inte en lika direkt påverkan på gruppens överlevnad. Våra signaler av skam finns däremot kvar och påminner oss om vikten av att passa in och tillhöra en grupp.
När jag är medveten om hur skam påverkar mig kan jag välja hur jag vill agera. Jag behöver varken låta mig förlamas av skammens grepp eller revoltera med tanken "Jag skiter väl i dem och gör vad jag vill!" Jag kan se vad skammen vill förmedla; "Tänk på att du är del av en grupp och att det är viktigt med gemenskap och tillhörighet", samtidigt som jag kan välja att vara sårbar och visa vad som rör sig inom mig.
Vill du veta mer rekommenderar jag att titta närmare på Brené Brown - till exempel den här videon från Ted - och boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson.
måndag 17 november 2014
Gör inget för att undvika skam
I förmiddags träffades vi, tre andra och jag, för att träna på kommunikation. Vi uttryckte våra känslor och våra behov och vi reflekterade över vad de andra tagit upp. Något som var gemensamt för flera av oss var svårigheten att se våra egna behov som värdefulla, något vi glatt och stolt presenterar för andra människor. Själv sa jag att jag skulle försöka använda våra träffar till att träna på just det.
Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."
Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.
Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."
Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.
torsdag 28 augusti 2014
Smörgåstårta och skam
Igår var det avtackning för en av mina chefer på jobbet. 70 personer var bjudna och det serverades både smörgåstårta och jordgubbstårta. Medan vi stod och förberedde det hela kom min kollega på att hen glömt att beställa veganmat till mig. Jag såg att skammen kom farande som ett brev på posten och min ryggmärgsreflex var att säga "det gör inget" för att mildra effekten av min arbetskamrats skamkänslor.
Istället lyckades jag hejda mig och sa något i stil med att skammen ville påminna om något viktigt, att hen ville bidra och att hen missat det. Jag försökte varken få hen att känna mer eller mindre skam, utan försökte bara uppmärksamma vad skammen stod för.
Det blev en påminnelse för mig hur snabba vi är på att försöka undvika skamkänslor, både när vi själva och andra översköljs av den. Om vi så fort som möjligt försöker släta över eller undvika skammen missar vi budskapet våra kroppar försöker förmedla. Istället kan vi stanna kvar och undersöka vad det är vi missat. På så sätt kan vårt skampåslag lära oss vad som är viktigt för oss utan att vi behöver slå på oss själva med bedömande tankar som att vi är tanklösa, hopplösa, dåliga eller vad än som dyker upp i våra huvuden.
Om någon undrar vad jag fick mig till livs så gjorde jag mig en fruktsallad, antagligen mycket godare än något veganalternativ till smörgåstårtan.
Istället lyckades jag hejda mig och sa något i stil med att skammen ville påminna om något viktigt, att hen ville bidra och att hen missat det. Jag försökte varken få hen att känna mer eller mindre skam, utan försökte bara uppmärksamma vad skammen stod för.
Det blev en påminnelse för mig hur snabba vi är på att försöka undvika skamkänslor, både när vi själva och andra översköljs av den. Om vi så fort som möjligt försöker släta över eller undvika skammen missar vi budskapet våra kroppar försöker förmedla. Istället kan vi stanna kvar och undersöka vad det är vi missat. På så sätt kan vårt skampåslag lära oss vad som är viktigt för oss utan att vi behöver slå på oss själva med bedömande tankar som att vi är tanklösa, hopplösa, dåliga eller vad än som dyker upp i våra huvuden.
Om någon undrar vad jag fick mig till livs så gjorde jag mig en fruktsallad, antagligen mycket godare än något veganalternativ till smörgåstårtan.
lördag 7 september 2013
Min rädsla för andras tankar
Jag hade stålsatt mig och var beredd på att få höra gliringar och beska kommentarer. Jag hade till och med formulerat tänkbara repliker som "Om missunnsamheten har ett ansikte är det du", repliker jag inte tänkt säga men som likafullt dök upp i mitt huvud. (Och jag märker nu hur skammen gör sig påmind: "ska jag verkligen publicera det här? Vad ska andra tänka om mig?")
Anledningen till mina farhågor är att jag precis i dagarna fått en ny tjänst som webbredaktör hos min arbetsgivare. En tjänst som innebär helt nya arbetsuppgifter och ett nytt arbetsschema. Spännande, utmanande och roligt! Jag firade med att baka kanelbullar till mina grannar. Jag fick lyckönskningar från vänner och familj. Och så fanns det en liten oro att en viss person inte fullt ut skulle dela min glädje.
Tvärtemot mina förutfattade meningar får jag bara höra helhjärtade lyckönskningar och en genuin glädje från personen i fråga. Jag märkte hur glad jag blev när mina fördomar inte besannades. Jag lyckades till och med tacka honom för att han petat hål på mina fördomar.
Jag tänker på hur pass ofta mina tankar om hur andra kanske tänker om mig formar mina handlingar och vad jag väljer att göra. Och jag tänker att jag ger andra makten att påverka mitt välbefinnande utan att det ens finns någon grund för det. Hur skulle mitt liv gestalta sig om jag inte fantiserade så mycket på vad andra kanske tycker om mig? Vad skulle jag välja att göra om jag inte var rädd för andras eventuella åsikter?
Anledningen till mina farhågor är att jag precis i dagarna fått en ny tjänst som webbredaktör hos min arbetsgivare. En tjänst som innebär helt nya arbetsuppgifter och ett nytt arbetsschema. Spännande, utmanande och roligt! Jag firade med att baka kanelbullar till mina grannar. Jag fick lyckönskningar från vänner och familj. Och så fanns det en liten oro att en viss person inte fullt ut skulle dela min glädje.
Tvärtemot mina förutfattade meningar får jag bara höra helhjärtade lyckönskningar och en genuin glädje från personen i fråga. Jag märkte hur glad jag blev när mina fördomar inte besannades. Jag lyckades till och med tacka honom för att han petat hål på mina fördomar.
Jag tänker på hur pass ofta mina tankar om hur andra kanske tänker om mig formar mina handlingar och vad jag väljer att göra. Och jag tänker att jag ger andra makten att påverka mitt välbefinnande utan att det ens finns någon grund för det. Hur skulle mitt liv gestalta sig om jag inte fantiserade så mycket på vad andra kanske tycker om mig? Vad skulle jag välja att göra om jag inte var rädd för andras eventuella åsikter?
måndag 11 juni 2012
Punk, skam och hur jag vill leva mitt liv
Jag är gammal punkare. Jag var inte den hårdaste med skinnjacka och nitar, men hade ändå attityd. Det var vi mot dom. Det fanns människor som var laglydiga och gjorde vad som förväntades av dom och så var det vi som gjorde vad vi hade lust till oavsett omgivningens reaktioner. Det fanns dom som levde tråkiga jävla svenssonliv och så var det vi som utmanade normer och tog dagen som den kom. Det var dom som var lurade och vi som hade förstått vad det hela handlade om. Och så fanns det viss musik som var tuff och annan som var töntig.
Häromdagen satt jag vid datorn och lyssnade på en låt om och om igen. Efter ett gäng genomlyssningar kom tonårsdottern in och frågade hur många gånger jag egentligen lyssnat på låten. Helt oförberedd översköljdes jag av skamkänslor.
Låten jag lyssnade på påminner mig om hur jag vill leva mitt liv. Jag vill att mitt liv ska vara en hyllning till livet själv. Jag vill leva mitt liv med medvetenheten om att mina handlingar har betydelse. Att varje val jag gör påverkar människor i min omgivning och att den påverkan sprider sig oändligt in i framtiden. Det jag gör idag, oavsett hur betydelselöst det kan synas vara, leder till att livet för framtida generationer kommer se annorlunda ut.
I linje med detta vill jag visa visa att andra även påverkar mig. Jag vill vara tydlig och inte låtsas att jag inte blir påverkad av människor i min omgivning. Jag vill att det som kommer över mina läppar uttrycker samma budskap som resten av min kropp förmedlar. Det här är en ganska ovan plats för mig. En plats som jag sakta håller på att göra mig bekant med. Här finns en sårbarhet och en naken skörhet och en stor möjlighet att jag blir utsatt för attacker, förlöjliganden, hån och raljerande skämt.
När min dotter kom in tror jag att jag påmindes om min punktid i relation till hur jag vill leva mitt liv. Genom att inte tränga undan mina skamkänslor kom jag i kontakt med dessa tankar. Jag är oändligt tacksam för mina år som punkare och att jag har fått lära mig att lyssna på mina skamkänslor.
Här kan du lyssna på låten jag lyssnade på:
Häromdagen satt jag vid datorn och lyssnade på en låt om och om igen. Efter ett gäng genomlyssningar kom tonårsdottern in och frågade hur många gånger jag egentligen lyssnat på låten. Helt oförberedd översköljdes jag av skamkänslor.
Låten jag lyssnade på påminner mig om hur jag vill leva mitt liv. Jag vill att mitt liv ska vara en hyllning till livet själv. Jag vill leva mitt liv med medvetenheten om att mina handlingar har betydelse. Att varje val jag gör påverkar människor i min omgivning och att den påverkan sprider sig oändligt in i framtiden. Det jag gör idag, oavsett hur betydelselöst det kan synas vara, leder till att livet för framtida generationer kommer se annorlunda ut.
I linje med detta vill jag visa visa att andra även påverkar mig. Jag vill vara tydlig och inte låtsas att jag inte blir påverkad av människor i min omgivning. Jag vill att det som kommer över mina läppar uttrycker samma budskap som resten av min kropp förmedlar. Det här är en ganska ovan plats för mig. En plats som jag sakta håller på att göra mig bekant med. Här finns en sårbarhet och en naken skörhet och en stor möjlighet att jag blir utsatt för attacker, förlöjliganden, hån och raljerande skämt.
När min dotter kom in tror jag att jag påmindes om min punktid i relation till hur jag vill leva mitt liv. Genom att inte tränga undan mina skamkänslor kom jag i kontakt med dessa tankar. Jag är oändligt tacksam för mina år som punkare och att jag har fått lära mig att lyssna på mina skamkänslor.
Här kan du lyssna på låten jag lyssnade på:
måndag 4 juni 2012
Ta skammen vid hornen
För några veckor sedan tog jag på mig ett översättningsuppdrag. Jag skulle översätta ett häfte och mejla de delar jag översatt allteftersom de var klara. Min uppdragsgivare åkte på semester och jag tänkte att jag hade gott om tid. Veckorna gick och plötsligt var hon hemma igen och jag som inte gjort någonting!
Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.
Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.
Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.
Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.
Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.
Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.
onsdag 29 februari 2012
Äkta människor
Jag följer SVT:s serie Äkta människor med stort intresse. I det senaste avsnittet (del 7, går att se här fram till 17/4) utspelas en två minuters medlingsscen 48:30 in i programmet. Bakgrunden är att den ena killen överfallit en hubot (en människoliknande robot) med sina kompisar och blir påkomna av en av hubotens familjemedlemmar. Denne slår i sin tur ner den första killen vid ett senare tillfälle. Nu har killarna och deras föräldrar mötts för att be varandra om förlåtelse.
Det som är intressant är att den människosyn vi har spelar så stor roll när vi betraktar scenen. Utgår jag från den gängse synen - som vi alla mer eller mindre är benägna att göra - där människan ses som en varelse som måste kontrolleras med hjälp av straff och belöningar, kommer jag lätt till vissa slutsatser. Ett sätt är då att värdera killarna utifrån moraliska bedömningar. Vem är mest klandervärd? Vem har begått den värsta handlingen av de båda? Så här kan vi hålla på att mäta och väga för att kanske komma fram till ett resultat där vi dömer den ena hårdare än den andra. Vi kan också jämföra hur vi skulle döma de inblandade om det hade varit en människa som blev överfallen eller om han som blev nerslagen skulle ha skadats mer. Det hela utmynnar i att de inblandade ska känna skuld och skam för det som inträffat för att sedan be om förlåtelse. Scenen visar tydligt hur ett förlåt som inte bottnar hos de inblandade bara är ett ord som passerar läpparna och inte leder till den önskade försoningen.
Jag slogs av hur annorlunda jag betraktar de inblandade när jag väljer att utgå från en syn där allas våra handlingar utgår från viljan att tillgodose behov. Plötsligt blir det inte intressant att ta reda på vem av killarna som begått den värsta handlingen. Det som är intressant är däremot vilka behov de försökte tillgodose genom sitt agerande. Om de skulle få kontakt med sina egna och den andras behov skulle det vara lättare för dem att se hur deras handlingar också påverkat den andra. När vi kommer så pass långt är vi också mycket närmare ett förlåt som inte bara är läpparnas bekännelse. Vi har då också lättare att hitta andra strategier för att tillgodose våra behov som inte inkräktar på andra människors väl och ve.
Det som är intressant är att den människosyn vi har spelar så stor roll när vi betraktar scenen. Utgår jag från den gängse synen - som vi alla mer eller mindre är benägna att göra - där människan ses som en varelse som måste kontrolleras med hjälp av straff och belöningar, kommer jag lätt till vissa slutsatser. Ett sätt är då att värdera killarna utifrån moraliska bedömningar. Vem är mest klandervärd? Vem har begått den värsta handlingen av de båda? Så här kan vi hålla på att mäta och väga för att kanske komma fram till ett resultat där vi dömer den ena hårdare än den andra. Vi kan också jämföra hur vi skulle döma de inblandade om det hade varit en människa som blev överfallen eller om han som blev nerslagen skulle ha skadats mer. Det hela utmynnar i att de inblandade ska känna skuld och skam för det som inträffat för att sedan be om förlåtelse. Scenen visar tydligt hur ett förlåt som inte bottnar hos de inblandade bara är ett ord som passerar läpparna och inte leder till den önskade försoningen.
Jag slogs av hur annorlunda jag betraktar de inblandade när jag väljer att utgå från en syn där allas våra handlingar utgår från viljan att tillgodose behov. Plötsligt blir det inte intressant att ta reda på vem av killarna som begått den värsta handlingen. Det som är intressant är däremot vilka behov de försökte tillgodose genom sitt agerande. Om de skulle få kontakt med sina egna och den andras behov skulle det vara lättare för dem att se hur deras handlingar också påverkat den andra. När vi kommer så pass långt är vi också mycket närmare ett förlåt som inte bara är läpparnas bekännelse. Vi har då också lättare att hitta andra strategier för att tillgodose våra behov som inte inkräktar på andra människors väl och ve.
måndag 28 mars 2011
Bli vän med skammen
Jag är stockholmare. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och dess förorter. Jag har bott här i hela mitt liv utöver en exil i Amsterdam på några månader i min ungdom och några år i Järna, men det är ju ändå inom 08-området. Med andra ord: jag kan stan. Och ändå...
Tidigare idag skulle jag bege mig ut till Djurgården och genomföra ett test på ett idrottslab. Jag tog tunnelbanan till Karlaplan och begav mig gående mot Djurgårdsbron. Trodde jag. När jag gått en stund märkte jag att det var något som inte stämde och snart såg jag Radiohuset skymta i slutet av gatan. Jag hade gått fel. Jag hade vikt av en gata för tidigt.
Jag har den senaste tiden läst boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson och blev påmind om hur lätt skamkänslor kommer upp av de mest triviala anledningar, som att inte hitta vägen i Stockholm. Jag har haft svårt att förhålla mig till begreppet skam. Skuld har jag däremot haft relativt lätt att identifiera och förhålla mig till. Men idag på Karlavägen, med ett av bokens tips i bakhuvudet (gör aldrig något för att undvika att känna skam eller skuld), gick det upp för mig vad skam är, och hur ofta jag försöker undvika den känslan.
Utmaningen är att istället för att undvika skamkänslorna, stanna upp och undersöka vad de står för. Vad är det skammen försöker förmedla? I det här fallet gissar jag att det har något med kompetens, acceptans och tillhörighet att göra. Att jag hör hemma här och är en del av en större gemenskap. När jag tänker på det sättet behöver jag inte undvika skammen utan den kan istället smälta bort i strålarna från mina behov.
Och testet? Om du är intresserad kan du läsa mer här.
Tidigare idag skulle jag bege mig ut till Djurgården och genomföra ett test på ett idrottslab. Jag tog tunnelbanan till Karlaplan och begav mig gående mot Djurgårdsbron. Trodde jag. När jag gått en stund märkte jag att det var något som inte stämde och snart såg jag Radiohuset skymta i slutet av gatan. Jag hade gått fel. Jag hade vikt av en gata för tidigt.
Jag har den senaste tiden läst boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson och blev påmind om hur lätt skamkänslor kommer upp av de mest triviala anledningar, som att inte hitta vägen i Stockholm. Jag har haft svårt att förhålla mig till begreppet skam. Skuld har jag däremot haft relativt lätt att identifiera och förhålla mig till. Men idag på Karlavägen, med ett av bokens tips i bakhuvudet (gör aldrig något för att undvika att känna skam eller skuld), gick det upp för mig vad skam är, och hur ofta jag försöker undvika den känslan.
Utmaningen är att istället för att undvika skamkänslorna, stanna upp och undersöka vad de står för. Vad är det skammen försöker förmedla? I det här fallet gissar jag att det har något med kompetens, acceptans och tillhörighet att göra. Att jag hör hemma här och är en del av en större gemenskap. När jag tänker på det sättet behöver jag inte undvika skammen utan den kan istället smälta bort i strålarna från mina behov.
Och testet? Om du är intresserad kan du läsa mer här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)