Igår var det avtackning för en av mina chefer på jobbet. 70 personer var bjudna och det serverades både smörgåstårta och jordgubbstårta. Medan vi stod och förberedde det hela kom min kollega på att hen glömt att beställa veganmat till mig. Jag såg att skammen kom farande som ett brev på posten och min ryggmärgsreflex var att säga "det gör inget" för att mildra effekten av min arbetskamrats skamkänslor.
Istället lyckades jag hejda mig och sa något i stil med att skammen ville påminna om något viktigt, att hen ville bidra och att hen missat det. Jag försökte varken få hen att känna mer eller mindre skam, utan försökte bara uppmärksamma vad skammen stod för.
Det blev en påminnelse för mig hur snabba vi är på att försöka undvika skamkänslor, både när vi själva och andra översköljs av den. Om vi så fort som möjligt försöker släta över eller undvika skammen missar vi budskapet våra kroppar försöker förmedla. Istället kan vi stanna kvar och undersöka vad det är vi missat. På så sätt kan vårt skampåslag lära oss vad som är viktigt för oss utan att vi behöver slå på oss själva med bedömande tankar som att vi är tanklösa, hopplösa, dåliga eller vad än som dyker upp i våra huvuden.
Om någon undrar vad jag fick mig till livs så gjorde jag mig en fruktsallad, antagligen mycket godare än något veganalternativ till smörgåstårtan.
Ja, det där är det mest utmanande vi kan göra. Att stå kvar i den jobbiga känslan. Och särskilt skammen, som är den mest obehagliga av känslor. Men vi har så mycket att lära av att våga stanna kvar i känslan. Det ger en ovärderlig chans till kontakt. Tack för att du delade upplevelsen. Inspirerande!
SvaraRaderaTack! Ja, det är lätt att själv vilja slippa känslan av skam när andra känner skam, så vi försöker få den andra att snabbt komma över känslan så vi själva inte behöver känna den. Kul att kunna inspirera!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera