Jag har en hel del järn i elden för tillfället och känner mig lite överväldigad. Vet inte riktigt var jag ska börja, så jag kom på den utmärkta idén att skriva några blogginlägg. Det första skrev jag här.
Jag har märkt att jag går omkring och hoppas på att saker ska hända, att möjligheter ska uppstå och att problem ska lösa sig. Jag tappar lätt fokus när jag har många alternativ att välja på, saker som egentligen tar ganska kort tid att göra ligger och skvalpar i bakhuvudet och stjäl massa energi. I går kväll tog jag tag i ett par saker som har legat och grott i mitt medvetande flera veckor. Det tog kanske 20 minuter och jag känner mig genast lättare till sinnes.
Jag är övertygad om att om jag vill att saker ska hända som ligger utanför min kontroll ökar sannolikheten för det om jag fokuserar mina tankar i den riktningen. Jag tror inte att det är något magiskt, utan att det handlar om att mitt medvetande är mer öppet för möjligheter och att jag blir mer uppmärksam på de tillfällen som erbjuds. Jag vet av personlig erfarenhet att det är troligare att jag får det jag vill - till exempel att människor ska utföra vissa handlingar - om jag ställer önskemål istället för att gå omkring och hoppas på att mina önskningar ska gå i uppfyllelse.
Så nu vill jag be om din hjälp. Jag ger dig möjligheten att bidra till mig och mina behov av meningsfullhet, hopp och min lust att bidra till en härligare värld där alla människors behov kan bli tillgodosedda. Jag vill att du tänker efter om det finns någon person i din närhet som skulle gilla att lära sig mer om NVC. Som tack för hjälpen får du en bok för varje person som börjar min kurs i Kontaktskapande Kommunikation. Läs mer här.
Tack!
Visar inlägg med etikett meningsfull. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett meningsfull. Visa alla inlägg
lördag 22 september 2012
lördag 23 juni 2012
Varför jag inte måste städa på midsommarafton
Midsommaraftons morgon. Resten av familjen är bortrest och själv håller jag på att göra mig i ordning för ett helgpass på jobbet. Det är lite stökigt hemma, men jag tänker att jag åtminstone ska göra snyggt i köket och badrummet innan jag cyklar iväg. Jag skulle egentligen redan ha velat vara på väg och känner mig lite stressad. Dessutom är jag en smula låg vid tanken på ett samtal jag haft dagen innan där jag inte nådde fram på ett sätt jag önskat.
Jag märker hur det förrädiska ordet måste börjar ta över mina tankar: "Jag måste bli klar så jag kan ge mig iväg". Tillsammans med måste dyker det upp lite andra tankar: "Varför kan jag aldrig förbereda mig i tid". Jag stannar upp i mina tankar. Om jag måste göra något har jag inget val. Tillsammans med ord som borde och tvungen indikeras att jag inte är ansvarig för mina handlingar. Men jag har ju faktiskt valt helt själv att fixa i ordning innan jag cyklar till jobbet. Jag har valt det för att jag vet hur uppskattat det är (speciellt av en person) och hur extra kul det är när det inte förväntas av mig.
Jag tittar upp och möter min blick i badrumsspegeln; ansiktet är prytt av ett brett leende och pigga livfulla ögon. Jag städar klart med en helt annan energi i kroppen. Det är fascinerande: jag utför samma arbetsmoment, samma rörelser, men när ordet måste är borta ur medvetandet blir arbetsuppgiften med ens mycket roligare och mer meningsfull.
Senare när jag kommer fram till jobbet undrar jag varför det gått så snabbt att cykla; c:a 4 km snabbare per timme än jag någonsin cyklat förut. Nu när jag sitter och skriver det här på midsommardagens kväll tror jag att jag vet en del av svaret.
Jag märker hur det förrädiska ordet måste börjar ta över mina tankar: "Jag måste bli klar så jag kan ge mig iväg". Tillsammans med måste dyker det upp lite andra tankar: "Varför kan jag aldrig förbereda mig i tid". Jag stannar upp i mina tankar. Om jag måste göra något har jag inget val. Tillsammans med ord som borde och tvungen indikeras att jag inte är ansvarig för mina handlingar. Men jag har ju faktiskt valt helt själv att fixa i ordning innan jag cyklar till jobbet. Jag har valt det för att jag vet hur uppskattat det är (speciellt av en person) och hur extra kul det är när det inte förväntas av mig.
Jag tittar upp och möter min blick i badrumsspegeln; ansiktet är prytt av ett brett leende och pigga livfulla ögon. Jag städar klart med en helt annan energi i kroppen. Det är fascinerande: jag utför samma arbetsmoment, samma rörelser, men när ordet måste är borta ur medvetandet blir arbetsuppgiften med ens mycket roligare och mer meningsfull.
Senare när jag kommer fram till jobbet undrar jag varför det gått så snabbt att cykla; c:a 4 km snabbare per timme än jag någonsin cyklat förut. Nu när jag sitter och skriver det här på midsommardagens kväll tror jag att jag vet en del av svaret.
måndag 4 juni 2012
Ta skammen vid hornen
För några veckor sedan tog jag på mig ett översättningsuppdrag. Jag skulle översätta ett häfte och mejla de delar jag översatt allteftersom de var klara. Min uppdragsgivare åkte på semester och jag tänkte att jag hade gott om tid. Veckorna gick och plötsligt var hon hemma igen och jag som inte gjort någonting!
Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.
Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.
Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.
Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.
Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.
Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.
tisdag 26 april 2011
Minskad frånvaro av närvaro i tillvaron?
Under många, många år har jag lyssnat på ljudböcker när jag ägnat mig åt aktiviteter som går på rutin, t.ex. diskning, bilkörning och annat. Först var det kassetter, efter det cd-skivor och nu för tiden är det mp3 eller ljudbiblioteket via nätet. Det har strömmat förbi många deckare, klassiker och faktaböcker genom otaliga hörlurar.
Trots denna fantastiska möjlighet att kunna ta del av litteratur när det annars skulle vara svårt att läsa har jag ofta känt mig stressad. Det finns ju så mycket att läsa och lyssna på! Hur ska jag hinna med att ta del av allt jag vill? Så ibland har betat av bok på bok ganska mekaniskt, gärna med små projekt, av böcker man borde läsa.
De senaste månaderna har jag dock haft luckor på flera dagar då jag inte lyssnat på något. Min nuvarande lucka sträcker sig över en dryg vecka. Det är inget medvetet beslut, utan det är bara så att jag inte lyssnar på något. Kanske beror det på att det senaste jag lyssnade på var Gamla testamentet, på engelska, och långa utläggningar kring hur prästernas dräkter ska vara dekorerade. Men jag tror snarare det beror på att jag försöker öka min närvaro i nuet.
Genom Nonviolent Communication, NVC, har jag blivit mer medveten om vilka känslor min kropp förmedlar. Genom att lyssna på mina känslor kan jag lättare ta reda på vad det är jag vill. Och även om jag inte agerar för att tillgodose mina behov har jag mer koll på läget och dömer inte mig själv lika hårt som förut.
Samtidigt är det ganska jobbigt att vara medveten om känslor hela tiden. Vi är ju alla fostrade i ett system där vi fått lära oss att stänga av. Så istället för ljudböcker är tendensen nu att jag sitter vid datorn och spelar spel. Bara en gång till säger jag till mig själv efter varje omgång, och så plötsligt har det gått ett par timmar...
Jag längtar efter ett tillstånd där jag upplever mening och kreativitet, där det också finns plats för saker jag tycker är underhållande och avslappnande, utan att jag tvångsmässigt upprepar mig och fastnar i gamla spår.
Trots denna fantastiska möjlighet att kunna ta del av litteratur när det annars skulle vara svårt att läsa har jag ofta känt mig stressad. Det finns ju så mycket att läsa och lyssna på! Hur ska jag hinna med att ta del av allt jag vill? Så ibland har betat av bok på bok ganska mekaniskt, gärna med små projekt, av böcker man borde läsa.
De senaste månaderna har jag dock haft luckor på flera dagar då jag inte lyssnat på något. Min nuvarande lucka sträcker sig över en dryg vecka. Det är inget medvetet beslut, utan det är bara så att jag inte lyssnar på något. Kanske beror det på att det senaste jag lyssnade på var Gamla testamentet, på engelska, och långa utläggningar kring hur prästernas dräkter ska vara dekorerade. Men jag tror snarare det beror på att jag försöker öka min närvaro i nuet.
Genom Nonviolent Communication, NVC, har jag blivit mer medveten om vilka känslor min kropp förmedlar. Genom att lyssna på mina känslor kan jag lättare ta reda på vad det är jag vill. Och även om jag inte agerar för att tillgodose mina behov har jag mer koll på läget och dömer inte mig själv lika hårt som förut.
Samtidigt är det ganska jobbigt att vara medveten om känslor hela tiden. Vi är ju alla fostrade i ett system där vi fått lära oss att stänga av. Så istället för ljudböcker är tendensen nu att jag sitter vid datorn och spelar spel. Bara en gång till säger jag till mig själv efter varje omgång, och så plötsligt har det gått ett par timmar...
Jag längtar efter ett tillstånd där jag upplever mening och kreativitet, där det också finns plats för saker jag tycker är underhållande och avslappnande, utan att jag tvångsmässigt upprepar mig och fastnar i gamla spår.
måndag 28 februari 2011
Vanans makt och tacksamhetsskulden
I helgen var jag assistent på en introduktionskurs i Nonviolent Communication (NVC). Jag kände mig hedrad att ha blivit tillfrågad och njöt av att umgås och träna NVC med både deltagarna och kursledaren. Jag blev inspirerad av övningarna vi gjorde, kände entusiasm över deltagarnas engagemang och upplevde hopp om det meningsfulla i att fler och fler lär sig och tillämpar kunskaperna i NVC-processen.
På en sådan här kurs anstränger sig alla att träna på ett nytt sätt att kommunicera och förhålla sig till varandra. Efter två dagars träning med fokus på kontakt, ömsesidighet, empati och ärlighet ser man ofta klarare på ens vanliga sätt att kommunicera med andra. Det blir helt enkelt extra tydligt när vanemässiga sätt att handla och tänka uppenbarar sig.
I bilen på väg in till stan frågade kursledaren om han fick bjuda mig på middag på Centralen. Jag sa något i stil med att det kändes svårt att ta emot ytterligare något efter allt jag fått under helgen. Han kontrade blixtsnabbt men lugnt med att om det kändes bättre kunde jag betala maten själv. Det gjorde mig snabbt uppmärksam på gamla idéer om att stå i skuld och att hålla någon slags balans på skuldkontot. Lika snabbt släppte jag tanken och tackade ja till erbjudandet.
Det känns tråkigt att inte bara kunna ta emot och uppskatta det jag får. Samtidigt är det skönt att på ett så direkt sätt bli uppmärksammad på den tendensen. Jag tror att det i fortsättningen blir lättare att tacka ja utan att jag först "ursäktar" mig och spelar svårflörtad. På samma gång ger jag också givaren möjlighet att fullt ut kunna glädja sig åt sitt sätt att bidra.
På en sådan här kurs anstränger sig alla att träna på ett nytt sätt att kommunicera och förhålla sig till varandra. Efter två dagars träning med fokus på kontakt, ömsesidighet, empati och ärlighet ser man ofta klarare på ens vanliga sätt att kommunicera med andra. Det blir helt enkelt extra tydligt när vanemässiga sätt att handla och tänka uppenbarar sig.
I bilen på väg in till stan frågade kursledaren om han fick bjuda mig på middag på Centralen. Jag sa något i stil med att det kändes svårt att ta emot ytterligare något efter allt jag fått under helgen. Han kontrade blixtsnabbt men lugnt med att om det kändes bättre kunde jag betala maten själv. Det gjorde mig snabbt uppmärksam på gamla idéer om att stå i skuld och att hålla någon slags balans på skuldkontot. Lika snabbt släppte jag tanken och tackade ja till erbjudandet.
Det känns tråkigt att inte bara kunna ta emot och uppskatta det jag får. Samtidigt är det skönt att på ett så direkt sätt bli uppmärksammad på den tendensen. Jag tror att det i fortsättningen blir lättare att tacka ja utan att jag först "ursäktar" mig och spelar svårflörtad. På samma gång ger jag också givaren möjlighet att fullt ut kunna glädja sig åt sitt sätt att bidra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)