I helgen var jag assistent på en introduktionskurs i Nonviolent Communication (NVC). Jag kände mig hedrad att ha blivit tillfrågad och njöt av att umgås och träna NVC med både deltagarna och kursledaren. Jag blev inspirerad av övningarna vi gjorde, kände entusiasm över deltagarnas engagemang och upplevde hopp om det meningsfulla i att fler och fler lär sig och tillämpar kunskaperna i NVC-processen.
På en sådan här kurs anstränger sig alla att träna på ett nytt sätt att kommunicera och förhålla sig till varandra. Efter två dagars träning med fokus på kontakt, ömsesidighet, empati och ärlighet ser man ofta klarare på ens vanliga sätt att kommunicera med andra. Det blir helt enkelt extra tydligt när vanemässiga sätt att handla och tänka uppenbarar sig.
I bilen på väg in till stan frågade kursledaren om han fick bjuda mig på middag på Centralen. Jag sa något i stil med att det kändes svårt att ta emot ytterligare något efter allt jag fått under helgen. Han kontrade blixtsnabbt men lugnt med att om det kändes bättre kunde jag betala maten själv. Det gjorde mig snabbt uppmärksam på gamla idéer om att stå i skuld och att hålla någon slags balans på skuldkontot. Lika snabbt släppte jag tanken och tackade ja till erbjudandet.
Det känns tråkigt att inte bara kunna ta emot och uppskatta det jag får. Samtidigt är det skönt att på ett så direkt sätt bli uppmärksammad på den tendensen. Jag tror att det i fortsättningen blir lättare att tacka ja utan att jag först "ursäktar" mig och spelar svårflörtad. På samma gång ger jag också givaren möjlighet att fullt ut kunna glädja sig åt sitt sätt att bidra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar