DN har i dagarna en artikelserie om att driva barn till framgång: "Piska eller morot". I huvudartiklarna berättar musikern Alexander Rybak och hockeymålvakten Robin Lehner att deras föräldrar använde både hot och belöningar för att få sin vilja igenom.
Jag blir både beklämd och ledsen när jag läser om deras uppväxt. Jag har inga problem med att barn (och vuxna) utsätts för utmaningar och får testa gränserna för sin förmåga. Och jag kan absolut förstå njutningen av att behärska något efter många timmars träning och finslipning av teknik. Det jag värjer mig emot är att föräldrarna sätter sina egna behov före barnens.
Det är kanske lätt att vara tacksam gentemot sina föräldrar om man lyckats inom ett område. Men vad händer med alla barn som pressas till gränsen och förbi gränsen till sin förmåga utan att nå den framgång de strävar efter? Hur präglas barn som ständigt blir bedömda efter sina prestationer och alltid får höra att de kan prestera lite bättre?
I ett samhälle som bygger på konkurrens och framgång är det inte svårt att förstå att vissa föräldrar drillar sina barn för att det ska nå eliten inom sitt område. Det jag är lite nyfiken på är hur det skulle se ut inom till exempel musiken och idrotten om vi alla växte upp i ett samhälle där vi får lära oss att lyssna efter våra egna och andras behov. Ett samhälle där utövandet av musik och idrott bygger på lust att bidra med sin talang istället för att sträva efter framgång och tjäna pengar i konkurrens med andra. Skulle vi kunna njuta av lika skickliga musiker och idrottare? Om inte, är dagens strävan och jakt på framgång värt priset vi alla betalar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar