Släpp kraven

På senare år har jag försökt att omvandla alla tankar kring att jag måste eller att jag borde göra olika saker till att jag vill utföra dem. Den sista tiden har jag också försökt att överföra detta tänkande till mina barn. Förutsättningen är tron på att alla människor vill bidra till andra om det sker på frivillig basis. Så istället för att säga "Nu måste du duka bordet" eller "Städa upp i ditt rum, annars får du inte..." frågar jag om de vill duka bordet eller något i stil med "Det skulle vara jätteskönt för mig om du vill plocka upp kläder och tidningar i ditt rum innan NN kommer och hälsar på".

När jag berättade det här för barnen för några månader sedan gnuggade de händerna av förtjusning. Jag sa att jag inte vill tvinga dem att göra någonting, utan att jag tror att de vill hjälpa till om de kan välja själva. De svarade: "Så vi slipper om vi inte vill?" och jag svarade ja.

Nu är det svårt att svara på varför de i princip utför samma uppgifter som förut, men jag försöker att fråga utan att kräva eller skuldbelägga om de inte gör som jag vill. Kanske utför de sakerna av gammal vana eller kanske förmedlar jag något som föräldrauktoritet utan att jag är medveten om det? Jag inbillar mig i alla fall att jag inte hör stönanden och suckanden längre och bara det är ett lyft. Jag vill inte ses som någon som ställer krav utan hellre ses som någon som det kan vara roligt att hjälpa då och då i ett förhållande som bygger på ömsesidig respekt.