Varför jag inte måste städa på midsommarafton

Midsommaraftons morgon. Resten av familjen är bortrest och själv håller jag på att göra mig i ordning för ett helgpass på jobbet. Det är lite stökigt hemma, men jag tänker att jag åtminstone ska göra snyggt i köket och badrummet innan jag cyklar iväg. Jag skulle egentligen redan ha velat vara på väg och känner mig lite stressad. Dessutom är jag en smula låg vid tanken på ett samtal jag haft dagen innan där jag inte nådde fram på ett sätt jag önskat.

Jag märker hur det förrädiska ordet måste börjar ta över mina tankar: "Jag måste bli klar så jag kan ge mig iväg". Tillsammans med måste dyker det upp lite andra tankar: "Varför kan jag aldrig förbereda mig i tid". Jag stannar upp i mina tankar. Om jag måste göra något har jag inget val. Tillsammans med ord som borde och tvungen indikeras att jag inte är ansvarig för mina handlingar. Men jag har ju faktiskt valt helt själv att fixa i ordning innan jag cyklar till jobbet. Jag har valt det för att jag vet hur uppskattat det är (speciellt av en person) och hur extra kul det är när det inte förväntas av mig.

Jag tittar upp och möter min blick i badrumsspegeln; ansiktet är prytt av ett brett leende och pigga livfulla ögon. Jag städar klart med en helt annan energi i kroppen. Det är fascinerande: jag utför samma arbetsmoment, samma rörelser, men när ordet måste är borta ur medvetandet blir arbetsuppgiften med ens mycket roligare och mer meningsfull.

Senare när jag kommer fram till jobbet undrar jag varför det gått så snabbt att cykla; c:a 4 km snabbare per timme än jag någonsin cyklat förut. Nu när jag sitter och skriver det här på midsommardagens kväll tror jag att jag vet en del av svaret.