Precis innan jag svänger runt hörnet till porten ser jag en glödande cig landa på marken nedanför balkongerna. Jag tittar ilsket upp men ser inte en själ. Det finns tretton balkonger så jag har ingen aning om vem det var som kastade. Jag är inte typen som ringer på dörrar för att klaga, men i det här fallet skulle det vara nära ögat.
Nästa tanke som kommer över mig är "men hur kan jag bli upprörd över en sån småsak?". Jag menar människor bombas sönder och samman i Aleppo, det dör tusentals barn varje dag av svält och flera tusen dör av alkohol varje år i Sverige. För att bara välja några exempel. Så hur kan jag bli upprörd av en fimp som slängs på marken?
Jag kommer att tänka på ett radioprogram jag hörde på P1 häromdagen. Det handlar om att det dödliga våldet har minskat i Sverige sedan 90-talet. Men det jag kommer ihåg från programmet är hur normer, värderingar, kultur och lagstiftning påverkar allas våra beteenden och hur detta med tiden leder till stora systemeffekter.
Jag blir uppmärksammad på att jag lever i ett samhälle där jag har möjlighet att bli ilsken på att vissa slänger fimpar runtomkring sig. Jag skulle vilja hävda att det är ett tecken på framsteg snarare än ett i-landsproblem. Jag är glad att jag lever i ett samhälle där de flesta av oss inte använder fysiskt våld för att lösa våra konflikter. Nästa steg är kanske att det inte är ok att skälla på och snacka skit om varandra?
Visar inlägg med etikett värderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett värderingar. Visa alla inlägg
måndag 19 december 2016
söndag 4 september 2016
Jimmie Åkesson och sex, drugs and rock'n'roll
I morse fladdrade något förbi mig i ögonvrån. Jimmie Åkesson som rockstjärna (se 10:40 in i detta klipp)*? Reflexmässigt dök det upp hånfulla tankar och bedömningar i mitt huvud. Det har såklart att göra med Sverigedemokraternas politik; ett etnocentriskt politiskt parti som vill främja det svenska (vad nu det är) och hindra inflytande från det mångkulturella (vad nu det är). Det här tar sig olika uttryck där svenska värderingar och svensk kultur framställs som överlägsna och samtidigt hotade av främmande värderingar och kulturer.
Efter de första tankarna - som att det är patetiskt att han försöker vara rockstjärna - kommer några andra tankar. Det hela är såklart en del av en marknadsföring av Sverigedemokraterna och jag har ingen aning om Åkesson även drivs av rent personliga motiv. Jag slås ändå av hur människan bakom partiledaren får ta plats. Han vill kanske också stå på scen och leva ut en rock'n'roll-dröm som så många av oss andra. Han vill säkert släppa loss och inte vara så kontrollerad och korrekt (om än inte politiskt) hela tiden.
Det är skönt att för tillfället slippa vara domare och att med moralisk överlägsenhet döma ut honom som ondskefull, trångsynt och fördomsfull. På något sätt är det befriande att se Jimmie som en människa av kött och blod med drömmar, längtan och passion och inte bara som en propagandamaskin. Han kanske bär på en längtan att lämna Sverigedemokraterna, släppa alla krav och helt ägna sig åt sex, droger och rock'n'roll? Det kanske skulle kunna vara hans största bidrag till Sverige?
* För övrigt kommer Eva Dahlgren skänka STIM-pengarna hon får av Jimmies cover "Ung och stolt" till stöd för ett mångkulturellt samhälle.
Efter de första tankarna - som att det är patetiskt att han försöker vara rockstjärna - kommer några andra tankar. Det hela är såklart en del av en marknadsföring av Sverigedemokraterna och jag har ingen aning om Åkesson även drivs av rent personliga motiv. Jag slås ändå av hur människan bakom partiledaren får ta plats. Han vill kanske också stå på scen och leva ut en rock'n'roll-dröm som så många av oss andra. Han vill säkert släppa loss och inte vara så kontrollerad och korrekt (om än inte politiskt) hela tiden.
Det är skönt att för tillfället slippa vara domare och att med moralisk överlägsenhet döma ut honom som ondskefull, trångsynt och fördomsfull. På något sätt är det befriande att se Jimmie som en människa av kött och blod med drömmar, längtan och passion och inte bara som en propagandamaskin. Han kanske bär på en längtan att lämna Sverigedemokraterna, släppa alla krav och helt ägna sig åt sex, droger och rock'n'roll? Det kanske skulle kunna vara hans största bidrag till Sverige?
* För övrigt kommer Eva Dahlgren skänka STIM-pengarna hon får av Jimmies cover "Ung och stolt" till stöd för ett mångkulturellt samhälle.
tisdag 29 mars 2016
Vad gör du med dina bedömningar om andra?
Någon kör ut precis framför dig i trafiken och blixtsnabbt poppar tanken "Jävla idiot!" upp. Din arbetskamrat uttrycker en åsikt du absolut inte håller med om och i ditt huvud far det förbi "Hur kan hen vara så himla oempatisk!?". Ditt barn berättar vad en klasskompis gjorde tidigare under dagen och orden "Så korkat gjort!" dyker upp i hjärnan.
För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).
I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.
Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.
Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:
Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.
Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.
När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).
I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.
För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).
I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.
Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.
Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:
Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.
Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.
När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).
I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.
lördag 7 juni 2014
Är du rasist eller...?
Jag funderar på det här med rasism och rasister. De flesta människor verkar gilla att hänga med folk som de delar något med. Det spelar ingen roll om det är punkare, marathonlöpare eller schackspelare. Det är kul att umgås med likasinnade, att nörda ner sig, att veta att det man gillar och brinner för tas emot med intresse och entusiasm. Att bli accepterad och få tillhöra en grupp. Att bli förstådd.
Om jag inte blir bemött med acceptans försöker jag anpassa mig. Om priset för anpassning blir för högt försöker jag söka upp en annan grupp där fler av mina behov blir tillgodosedda till en lägre kostnad. Att försöka övertyga andra om att de har fel verkar sällan hjälpa. Hur många gånger har du lyssnat på en debatt där den ena parten säger "Oj! Nu har du övertygat mig. Jag hade visst fel."? Jag tror att det här gäller även för personer vi kallar rasister.
Om vi vinner en debatt eller en argumentation kan vi få ryggdunkar från de som redan håller med oss. Vi kan kanske också omvända en eller annan som av någon anledning gillar eller respekterar oss. Jag tror att det är betydligt ovanligare att vi ändrar åsikt när någon vi inte tycker om slår sina argument i huvudet på oss. Om någon ser ner på oss kommer vi med största säkerhet varken byta åsikt eller söka dennes sällskap, snarare tvärt om.
Jag tror inte på klyschan att den enda jag kan ändra på är mig själv. Däremot tror jag att min inställning till andra är avgörande om jag ska ha någon inverkan på dem. Om jag ska ha någon påverkan på en person som jag tänker är rasist, tror jag att jag behöver gilla hen. Eller åtminstone hitta områden där vi kan mötas. Jag tror jag behöver röra mig bort från tanken att jag ska övertyga den andra personen om hur fel det är med rasism Jag tror också att jag behöver göra mig av med min föreställning att den andra är rasist (eller i alla fall vara medveten om att jag kan skilja på person och min bedömning av personen). Om jag vill visa hur mycket jag längtar efter tolerans och öppenhet tror jag inte att jag visar det med förakt eller kritik. Jag tror tvärtom att jag behöver lyssna med medkänsla. Visa att jag delar samma känslor och samma behov. Men - och det är viktigt - även visa min rädsla för vad som kan hända när vi delar upp varandra i "vi och dom".
Det samhälle och den värld jag drömmer om baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är en plats där människors potential kan utvecklas och blomstra. Där vi oavsett bakgrund får möjlighet och stöd i att växa som människor. Jag tror vi kan börja skapa den världen här och nu genom att börja leva efter de värderingar vi värdesätter - hemma, i skolan, på jobbet och i mötet med alla vi träffar.
Om jag inte blir bemött med acceptans försöker jag anpassa mig. Om priset för anpassning blir för högt försöker jag söka upp en annan grupp där fler av mina behov blir tillgodosedda till en lägre kostnad. Att försöka övertyga andra om att de har fel verkar sällan hjälpa. Hur många gånger har du lyssnat på en debatt där den ena parten säger "Oj! Nu har du övertygat mig. Jag hade visst fel."? Jag tror att det här gäller även för personer vi kallar rasister.
Om vi vinner en debatt eller en argumentation kan vi få ryggdunkar från de som redan håller med oss. Vi kan kanske också omvända en eller annan som av någon anledning gillar eller respekterar oss. Jag tror att det är betydligt ovanligare att vi ändrar åsikt när någon vi inte tycker om slår sina argument i huvudet på oss. Om någon ser ner på oss kommer vi med största säkerhet varken byta åsikt eller söka dennes sällskap, snarare tvärt om.
Jag tror inte på klyschan att den enda jag kan ändra på är mig själv. Däremot tror jag att min inställning till andra är avgörande om jag ska ha någon inverkan på dem. Om jag ska ha någon påverkan på en person som jag tänker är rasist, tror jag att jag behöver gilla hen. Eller åtminstone hitta områden där vi kan mötas. Jag tror jag behöver röra mig bort från tanken att jag ska övertyga den andra personen om hur fel det är med rasism Jag tror också att jag behöver göra mig av med min föreställning att den andra är rasist (eller i alla fall vara medveten om att jag kan skilja på person och min bedömning av personen). Om jag vill visa hur mycket jag längtar efter tolerans och öppenhet tror jag inte att jag visar det med förakt eller kritik. Jag tror tvärtom att jag behöver lyssna med medkänsla. Visa att jag delar samma känslor och samma behov. Men - och det är viktigt - även visa min rädsla för vad som kan hända när vi delar upp varandra i "vi och dom".
Det samhälle och den värld jag drömmer om baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är en plats där människors potential kan utvecklas och blomstra. Där vi oavsett bakgrund får möjlighet och stöd i att växa som människor. Jag tror vi kan börja skapa den världen här och nu genom att börja leva efter de värderingar vi värdesätter - hemma, i skolan, på jobbet och i mötet med alla vi träffar.
torsdag 28 mars 2013
Det är viktigt att barn gör som vuxna säger
För några veckor sedan var jag på föräldramöte i de yngstas klass. Bland mycket annat kom det upp att vissa av eleverna inte vill gå ut på rasterna. Kommentarer från några föräldrar var bland annat att "Det är viktigt att barnen lär sig följa regler" och "Barnen måste göra som de vuxna säger". Dessa uttalanden blev oemotsagda och det var lätt att få uppfattningen att det rådde konsensus i frågan. Själv satt jag tyst och sa inte ett knyst.
Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.
Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.
Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.
Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter
Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.
Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.
Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.
Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter
fredag 8 mars 2013
Min kontraproduktiva feministiska strategi
Så här den 8:e mars på internationella kvinnodagen skulle jag vilja passa på att lägga fokus på mig själv en liten stund.
Jag har under många år ansett mig vara en feministiskt medveten man. Jag förstår hur jag som man fostrats i att vara en del av de kvinnoförtryckande strukturer som omger oss och som vi alla - både kvinnor och män - bekräftar och befäster genom våra handlingar och attityder. Dessa handlingar och attityder är oftast omedvetna och något vi många gånger inte medvetet har valt själva. Jag som man får på grund av kvinnoförtrycket många fördelar på bekostnad av mina medsystrar; bland annat när det gäller ekonomi, status och trygghet. Samtidigt får jag under min uppväxt lära mig att inte visa känslor, vilket leder till att jag bland mycket annat inte får tillgång till hela min mänskliga potential. Det rådande system missgynnar helt enkelt både män och kvinnor.
Jag har inte tvekat att i många situationer och sammanhang framföra mina värderingar angående feminism och kvinnoförtryck. Ofta har jag försökt övertyga både män och kvinnor om det förträffliga i mina åsikter. Det lustiga är att jag med detta beteende agerar precis i linje med mina invanda mönster av manlig dominans.
Jag, den kloke mannen, ska förklara för den okunniga kvinnan hur det ligger till. Medan jag teoretiskt motsätter mig den rådande strukturen så vidmakthåller jag den i praktiken. Och jag gör detta fullt medveten om att det inte bidrar till kontakt och att jag istället för att övertyga snarare får etiketten besserwisser och mindre förståelse för mina tankar.
Istället skulle jag vilja bidra till mer nyfikenhet i mina relationer. Att lyssna på andras erfarenheter och känna igen det som förenar oss bakom våra attityder. Och att samtidigt uttrycka det som är viktigt för mig. Då tror jag att chansen är mycket större att jag får gehör för mina värderingar och till på köpet skulle jag antagligen få fler spännande och roligare möten med andra.
Jag har under många år ansett mig vara en feministiskt medveten man. Jag förstår hur jag som man fostrats i att vara en del av de kvinnoförtryckande strukturer som omger oss och som vi alla - både kvinnor och män - bekräftar och befäster genom våra handlingar och attityder. Dessa handlingar och attityder är oftast omedvetna och något vi många gånger inte medvetet har valt själva. Jag som man får på grund av kvinnoförtrycket många fördelar på bekostnad av mina medsystrar; bland annat när det gäller ekonomi, status och trygghet. Samtidigt får jag under min uppväxt lära mig att inte visa känslor, vilket leder till att jag bland mycket annat inte får tillgång till hela min mänskliga potential. Det rådande system missgynnar helt enkelt både män och kvinnor.
Jag har inte tvekat att i många situationer och sammanhang framföra mina värderingar angående feminism och kvinnoförtryck. Ofta har jag försökt övertyga både män och kvinnor om det förträffliga i mina åsikter. Det lustiga är att jag med detta beteende agerar precis i linje med mina invanda mönster av manlig dominans.
Jag, den kloke mannen, ska förklara för den okunniga kvinnan hur det ligger till. Medan jag teoretiskt motsätter mig den rådande strukturen så vidmakthåller jag den i praktiken. Och jag gör detta fullt medveten om att det inte bidrar till kontakt och att jag istället för att övertyga snarare får etiketten besserwisser och mindre förståelse för mina tankar.
Istället skulle jag vilja bidra till mer nyfikenhet i mina relationer. Att lyssna på andras erfarenheter och känna igen det som förenar oss bakom våra attityder. Och att samtidigt uttrycka det som är viktigt för mig. Då tror jag att chansen är mycket större att jag får gehör för mina värderingar och till på köpet skulle jag antagligen få fler spännande och roligare möten med andra.
söndag 20 februari 2011
Värderingar vs fördömanden
I dagens DN Söndag läste jag om Jon Olsson, extremskidåkaren som lever jetsetliv. Jag berättade vid köksbordet att jag hade lite svårt att förhålla mig till honom och efter att ha fått frågan varför funderade jag ett bra tag. Jag kom på att om jag läst om Jon för några år sedan skulle jag inte haft några problem att förhålla mig till honom. Jag skulle ha förkastat honom rakt av som en ytlig, nyrik lyxlirare med alltför många bilar.
Med dagens läsning upptäckte jag att det inte dök upp några fiendebilder. Därav min upplevda svårighet att förhålla mig till honom. Jag kände en viss saknad efter att hänga upp mina intryck vid olika etiketter, jag skulle kunna lägga till en hel del utöver dem ovan. Visst, jag noterade att hans smak för snabba sportbilar och att bränna tio tusentals kronor på krogen, inte överensstämmer med mina värderingar. Samtidigt läste jag om en målmedveten kille med en bakgrund långt från glamorös.
Jag måste säga att det är väldigt skönt att slippa döma människor bara för att jag inte håller med om allt de gör. Det är också skönt att kunna hålla fast vid de värderingar som är viktiga för mig. Med denna kombination kan det ibland uppstå förvirring när jag inte får upp samma tankar och fördömanden som förr.
Med dagens läsning upptäckte jag att det inte dök upp några fiendebilder. Därav min upplevda svårighet att förhålla mig till honom. Jag kände en viss saknad efter att hänga upp mina intryck vid olika etiketter, jag skulle kunna lägga till en hel del utöver dem ovan. Visst, jag noterade att hans smak för snabba sportbilar och att bränna tio tusentals kronor på krogen, inte överensstämmer med mina värderingar. Samtidigt läste jag om en målmedveten kille med en bakgrund långt från glamorös.
Jag måste säga att det är väldigt skönt att slippa döma människor bara för att jag inte håller med om allt de gör. Det är också skönt att kunna hålla fast vid de värderingar som är viktiga för mig. Med denna kombination kan det ibland uppstå förvirring när jag inte får upp samma tankar och fördömanden som förr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)