onsdag 28 november 2012

Att se smärtan som inspiration

I helgen var jag norrut och firade mitt äldsta barnbarns födelsedag. Det var härligt att se hans oförställda glädje när han öppnade sina presenter. Oavsett om det var kläder eller leksaker, teknologiska prylar eller träbilar verkade han lika glad. Som att det var gåvan i sig och inte innehållet som var det viktiga. Klart inspirerande!

Något annat som var inspirerande var att se mitt yngsta barnbarns maktfulla vilja till gemenskap, kontakt och närhet. Hon passade verkligen på att utnyttja möjligheten till uppmärksamhet när det fanns flera vuxna än vanligt tillgängliga. Så fort någon skulle laga mat eller göra något annat sprang hon till nästa person och sträckte ut armarna för att bli upplockad.

Väl i famnen hos någon var hon ivrig, sökte hela tiden ögonkontakt, pratade på med sina treordsmeningar och verkade njuta av tillvaron i största allmänhet. Jag njöt också av att vara nära henne och få ta del av hennes självklara, reservationslösa och livsbejakande uppenbarelse.

Det var också en smärtsam upplevelse att vara nära någon som var så totalt närvarande i nuet. Det var som om hennes blick forskande avslöjade om jag var med henne eller inte. Jag kunde ibland märka hur mina tankar vandrade iväg, hur jag fick impulser av att ta upp mobilen och att jag ibland dröjde mig kvar någonstans utom synhåll från andra.

Jag tror att hennes intensiva närvaro väckte smärtsamma känslor av ensamhet och obestämda minnen av isolering, och frånvaro av gemenskap och kontakt. Jag har mina tankar om vad det är som gör att många av oss förvandlas från sprudlande energiknippen till avstängda och orkeslösa vuxna. Men mest av allt vill jag ta vara på mina smärtsamma känslor och omvandla dem till en längtan och ett sökande efter mer närhet och värme i mitt liv och en större närvaro i det som sker för stunden. Vad vill du?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar