Jag såg en dokumentär på SVT Play igår, Människans första krig (Vetenskapen värld). Tittaren presenteras först för duvornas syn på människan som samarbetsvillig och empatisk. Sedan tar hökarna vid med en syn på människan som aggressiv och krigisk. Den dominerande synen har varit att vi är en mördarapa vars våldsamma natur endast hålls på plats av kulturen och lagarna. Denna syn kan belysas med två citat från två statsmän:
"Den mänskliga rasens historia är krig. Förutom korta och ovissa mellanrum har det aldrig rått fred i världen, och långt innan historien började var striden på liv och död universell." (Winston Churchill) "Krig i någon form uppstod samtidigt som människan. I historiens gryning var krig ett faktum - som torka och sjukdomar. Det var så stammar och civilisationer stärkte sin makt och löste tvister." (Barack Obama)
I dokumentären får vi ta del av fakta och argument från bägge sidor. Är vi inte själva forskare kan det vara svårt att avgöra vad som verkar stämma bäst överens med verkligheten (forskarna är ju inte heller direkt överens). Jag tror att det avgörande är vår egen inställning. Oavsett vad vetenskapen kommer fram till har jag min inställning klar.
Jag tror att vi människor gillar att samarbeta med varandra. Jag tror att vi gillar att bidra till varandra. Jag tror vi är mer tillfreds med oss själva och vår omgivning när vi ser att andra människor njuter av det vi gör snarare än om de lider av våra handlingar.
Jag tror också att min inställning formar mina handlingar. Om jag tror att människan är våldsam och aggressiv till naturen påverkar det hur jag tar mig an konflikter. Om jag däremot tror att människor är empatiska och samarbetsvilliga är jag övertygad om att jag är mer benägen att lösa konflikter utan våld.
Vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar