För ett antal år sedan stod jag i badrummet och borstade tänderna. En av mina då ettåriga tvillingar stod och höll mig i byxbenet medan sjuåringen sysslade med något i hallen. Vår verbala kommunikationsförmåga var med tanke på omständigheterna högst begränsad. Utanför badrumsdörren hörde jag plötsligt en nysning och några sekunder senare muttrade sjuåringen tyst för sig själv: "Varför är det ingen som säger prosit?"
Ovanstående historia har jag haft nöjet att berättat åtskilliga gånger, men det var först häromdagen jag insåg det filosofiska djupet. Vi har alla behov av gemenskap och söker ständigt tillhörighet och njuter när vi blir mottagna av andra. Om vi ofrivilligt lever utan sammanhang en längre tid mår vi dåligt, känner oss ledsna och kan till och med bli deprimerade. Därför söker vi bekräftelse på att vi bidrar till andra människor, att vi är en del av deras liv. Vi vill dela gemensamma upplevelser. Vi behöver bli lyssnade på. Vi klarar oss inte själva utan är beroende av alla människor som omger oss.
Så frågan är högst relevant och nuförtiden undrar jag varför inte fler ställer den: "Varför är det ingen som säger prosit?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar