Visar inlägg med etikett förtjäna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förtjäna. Visa alla inlägg

onsdag 13 april 2011

Brott och straff

Jag läste en krönika i dagens DN av Mårten Schultz. I krönikan anser Schultz att brottslingar förtjänar att straffas. Schultz hävdar att dagens rättssystem inte utgår från denna tanke, utan snarare ser straffet som vård av brottslingen och avskräckande för övriga.

Jag känner inte till hur tongångarna hos rättssystemets representanter går, men hela vårt samhällssystem bygger på att människor ska bestraffas (och belönas, men det tar vi en annan gång). När människor har gjort något som anses fel eller galet, oavsett om det är brottsligt eller inte, förtjänar de att straffas. Straffet kan se ut på många olika sätt; böter, utskällning, indragen veckopeng och att inte uppmärksammas i sociala sammanhang är bara några exempel.

I ett samhällssystem som bygger på tankar om vad som är rätt och vad som är fel, vem som är dålig och vem som är bra, vad som är normalt och onormalt, är det inte konstigt att bestraffning ses som en rättvis metod att använda sig av. Vi är uppfostrade med detta tankesystem och har svårt att se andra sätt att lösa brott på.

Straff skapar lätt fientlighet och kan också stärka det beteende vi vill motverka. Om den straffade däremot lyder och låter bli att utföra liknande handlingar kan det se ut som om straff är en verkningsfull metod. Fokus hos den lydige riktas istället mot att undvika konsekvenserna av ett visst beteende, snarare än att skapa insikt om hur beteendet påverkar andra människor.

Marshall Rosenberg ställer två frågor som visar straffets begränsningar: 1. Vad vill jag att personen ska göra annorlunda? och 2. Vad vill jag att personens motiv ska vara för att göra det jag vill? Mitt svar på den andra frågan är att jag vill att människor i min omgivning gör det jag ber om för att de vill bidra till mig och mina behov. Jag vill inte att de gör det jag ber om om de känner skuld eller skam, är rädda för bestraffning eller för att de vill ha mitt gillande.

När jag först läste krönikan kände jag mig lite sorgsen och nedstämd, ja även uppgiven. Nu när jag skrivit känner jag mig däremot glad och upprymd. Jag längtar efter att jag fullt ut ska införliva tanken: Om du inte njuter av att göra det jag ber om så låt hellre bli!