onsdag 13 april 2011

Brott och straff

Jag läste en krönika i dagens DN av Mårten Schultz. I krönikan anser Schultz att brottslingar förtjänar att straffas. Schultz hävdar att dagens rättssystem inte utgår från denna tanke, utan snarare ser straffet som vård av brottslingen och avskräckande för övriga.

Jag känner inte till hur tongångarna hos rättssystemets representanter går, men hela vårt samhällssystem bygger på att människor ska bestraffas (och belönas, men det tar vi en annan gång). När människor har gjort något som anses fel eller galet, oavsett om det är brottsligt eller inte, förtjänar de att straffas. Straffet kan se ut på många olika sätt; böter, utskällning, indragen veckopeng och att inte uppmärksammas i sociala sammanhang är bara några exempel.

I ett samhällssystem som bygger på tankar om vad som är rätt och vad som är fel, vem som är dålig och vem som är bra, vad som är normalt och onormalt, är det inte konstigt att bestraffning ses som en rättvis metod att använda sig av. Vi är uppfostrade med detta tankesystem och har svårt att se andra sätt att lösa brott på.

Straff skapar lätt fientlighet och kan också stärka det beteende vi vill motverka. Om den straffade däremot lyder och låter bli att utföra liknande handlingar kan det se ut som om straff är en verkningsfull metod. Fokus hos den lydige riktas istället mot att undvika konsekvenserna av ett visst beteende, snarare än att skapa insikt om hur beteendet påverkar andra människor.

Marshall Rosenberg ställer två frågor som visar straffets begränsningar: 1. Vad vill jag att personen ska göra annorlunda? och 2. Vad vill jag att personens motiv ska vara för att göra det jag vill? Mitt svar på den andra frågan är att jag vill att människor i min omgivning gör det jag ber om för att de vill bidra till mig och mina behov. Jag vill inte att de gör det jag ber om om de känner skuld eller skam, är rädda för bestraffning eller för att de vill ha mitt gillande.

När jag först läste krönikan kände jag mig lite sorgsen och nedstämd, ja även uppgiven. Nu när jag skrivit känner jag mig däremot glad och upprymd. Jag längtar efter att jag fullt ut ska införliva tanken: Om du inte njuter av att göra det jag ber om så låt hellre bli!

2 kommentarer:

  1. Jag tror att du blandar ihop två saker: Å ena sidan sociala beteenden som som resulterar i sociala sanktioner, exempelvis utskällningar eller utfrysning, och där det kan vara relevant att kritisera vissa sociala sammanhang för att vara klart intoleranta. Och å andra sidan handlingar som till sin karaktär uttrycker en absolut provokation mot hela idén med ett samhälle - exempelvis våldtäkt eller mord.

    Jag tror personligen att idén med straff som något grundat på rehabilitering och prevention är felaktig. Grunden för en institutionaliserad bestraffning är undvikandet av blodshämnd, varav följer att ett straffs hårdhet måste vara sådant att människor kan tänka sig att avstå från att hämnas. Skälet är att blodshämnd lätt slår sönder hela samhällen, något som hela t.ex. sicialianska byar på 1800-talet bestående av endast änkor och småbarn vittnar om. Alla kända lagkoder sätter gränser för hämnden, kändast kanske Lex Talonis - Öga för Öga tand för tand. Som alltså primärt sökte sätta ett tak för hämnden för samhällen där ett mord ofta hämnades med att att en hel familj eller by och alla deras husdjur slogs ihjäl och deras åkrar brändes och ströddes med salt.

    Det innebär självfallet inte att man ska låta bli att rehabilitera brottslingar. Tyvärr är det inte mycket bevänt med den hanteringen.

    SvaraRadera
  2. Jag gissar att du månar om en grundläggande trygghet och ett skydd för speciellt närstående till brottslingar? Att om inte människor upplevde att (i det här fallet) staten utdelar tillräckligt hårda straff kommer offrets anhöriga att hämnas på förövare och närbesläktade personer?

    Min ambition med inlägget är att lyfta frågan från att straffsystemet är en avgränsad del av vår samhällsstruktur till att det är en konsekvens av den rådande människosynen. En syn på människan som en egoistisk varelse som måste kontrolleras och styras med hjälp av straff och belöningar.

    Vi lever i en kultur där vi uppfostras att tänka i termer av moraliska bedömningar av andra människor. Vi lär oss att placera in människor i olika fack; vem är korkad och vem är smart, vem är god och vem är ond, vem är bra och vem är dålig. Vem förtjänar att belönas och vem förtjänar att straffas. Vi tror att människor vill bidra enbart om de får belöningar eller för att undvika bestraffningar.

    I ett samhälle med denna syn blir straff en naturlig konsekvens när människor handlar i konflikt med andras intressen. Jag tror att om vi tränades i en annan anda, där vi ser att allt människor gör är att försöka tillgodose sina behov och att vi vill bidra till andra människor om det sker frivilligt, att i ett sådant samhälle skulle vår syn på straff se helt annorlunda ut.

    Vad tänker du om detta?

    SvaraRadera