tisdag 24 januari 2012

Men dö!

"Men dö!" Frustrerad stirrade jag på mobilen som osäkert flackade med skärmen och vägrade lyda mina kommandon. Jag ville iväg och åka skidor och tänkte bara utföra ett ärende innan jag stack. Och nu ville fanskapet inte spela på mina villkor. Det var verkligen mordiska känslor som vällde upp inom mig.

Många känner säkerligen igen sig i att krånglande teknik väcker starka känslor. Vi har lite olika strategier att bemöta dessa känslor på. Vissa skickar till slut mobilen i golvet och har därmed en ursäkt att köpa en ny. En del lägger efter den första mordiska impulsen band på sina känslor och låter sig inte ryckas med i känslosvallet: "Jag menar, det är ju bara en pryl. Inte ska den få rubba mitt sinnestillstånd." Andra härjar en stund: "Man har ju rätt att bli förbannad!" Några suckar och stönar och tänker "Typiskt! Att det här ska hända just nu..." Det finns otaliga varianter av reaktioner att välja på.

Idag när jag pratade med en vän återkom ovanstående episod. Det började med att jag ville beskriva hur härligt det var att det äntligen snöat så pass mycket att det gick att åka längdskidor. Plötsligt förstod jag mina känslor. Utan att gå in på detaljer förstod jag att min frustration bottnade i att jag längtade efter acceptans (och möjligen kärlek). Jag vill inte att min skidåkning innebär att jag tillbringar tid utanför hemmet när barnen kommit hem från skolan.

Istället för att avfärda våra dagliga frustrationer och känsloutbrott som irrelevanta störningar kan vi dra nytta av dem. Vi kan använda dem som skattkartor till vårt inre. Skattkartor som kan leda oss till våra behov, som visar vad vi drömmer och längtar efter. Vilket i sin tur leder till att vi lättare kan fatta mer tillfredsställande beslut i våra liv. Så nästa gång jag säger eller tänker "Men dö!" vet jag att det bottnar i en längtan efter något.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar