Jag har länge eftersträvat ett ideal. Ett ideal där jag är oberoende av andra människor, eller snarare ett ideal där mitt egenvärde inte är beroende av omgivningens reaktion.
Säg att jag utför en identisk handling inför två olika grupper vid två olika tillfällen. Den ena gruppen reagerar positivt och den andra gruppen reagerar negativt. Mitt ideal innebär att eftersom jag utfört samma prestation kan jag känna mig lika nöjd oavsett hur andra värderar det. Jag menar, andra ska väl inte ha något inflytande på hur jag ser på mig själv?
Den senaste tiden har jag dock börjat misstänka att jag blandat ihop mina känslor och mitt egenvärde. Jag tror att ett av våra starkaste behov är att bidra till andra människor. Det kan vara att hjälpa grannen att bära upp matkassen, att läsa för sina barn, att köpa mat från den lokala bonden eller sjunga på en fest. Vi njuter när vi ser att våra handlingar har en positiv påverkan på människor i vår närhet.
De lustfyllda känslor som fyller oss när vi agerar på ett sätt som bidrar till andra, är en omedelbar respons som bekräftar att våra behov är tillgodosedda. Om jag märker att människor blir glada, inspirerade eller belåtna av det jag gör kommer jag såklart att känna mig mer nöjd än om de blir ledsna, besvikna eller irriterade. Jag kommer alltså inte att känna mig lika nöjd när människor reagerar på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar