Myten om oberoendet

I vår del av världen kan det vara lätt att tro att vi klarar oss själva. Vi tjänar våra egna pengar och är inte beroende av bidrag eller andras omsorger. Det ser ut som om viljan att vara oberoende har blivit en livsfilosofi för många människor. Många av oss har svårt att be andra om hjälp och tycks avsky tanken att stå i beroendeställning till andra.

Det här kanske inte är så konstigt när mycket av vårt mellanmänskliga samspel beror bland annat på tankar om att vi måste, borde och har en skyldighet att ställa upp för varandra. Dessa moraliska krav kan vara en börda och som motreaktion tycks uttrycket"What's in it for me" ha blivit ett av vår tids stora motton. Vissa hjälper andra med baktanken om att de då är skyldiga dem en tjänst i gengäld. Andra människor för en mentala räkenskapsbok över tjänster och gentjänster och ser till att de aldrig hamnar på minus.

Faktum är att de flesta av oss inte skulle överleva många dagar om vi inte fick hjälp av andra människor. Ett både lokalt och globalt finmaskigt nät förser oss med det vi behöver för att klara oss. Vatten, mat, uppvärmning, transporter och kläder är bara några av de saker och tjänster som de flesta av oss inte producerar själva.

Dessa tankar dök upp hos mig när jag pratade med en vän på telefon i går kväll. Anledningen var att jag tänkte på mitt jobb och att jag i samband med många av mina arbetspass ber andra om bilskjuts. Ofta har jag tänkt att jag gör det för att jag är snål. Och visst, en anledning är att jag vill spara pengar, men en större anledning är nog att jag vill spara på resurser och om en bil ändå ska ta sig en viss sträcka kan jag lika gärna åka med och dessutom få lite sällskap på vägen.

Den nya tanken som dök upp igår var dock konceptet av beroendet som livsstil. Att medvetet visa mitt beroende av andra människor. Att föra in en komponent av tacksamhet över att andra människor bidrar till mina behov. Och samtidigt erbjuda andra människor att tillgodose deras behov av att bidra till (i det här fallet) mig.

Med dessa nya tankar kan jag fråga andra med en större medvetenhet om vad jag vill. Samtidigt kan jag förmedla det viktiga för mig att det sker frivilligt från deras sida, att de vill bidra och inte att de borde. Jag ser redan fram emot nästa gång jag vill be någon om hjälp!