"Vad är en människa" är en samtalsserie från 2008 som nu under sommaren går i repris på SVT. Jag såg det tredje avsnittet igår där Fredrik Lindström pratade om känslor tillsammans med psykologen Åsa Nilsonne. Som jag skrev i mitt senaste blogginlägg upptäcker jag fler och fler NVC-referenser i min omgivning; det är som jag är med barn och ser gravida kvinnor överallt.
44 minuter in i programmet får vi en lektion i att gräla. Nilsonne tar här upp hur dömanden, kategoriseringar och etiketter på andra inte förmedlar vad det är som gör oss irriterade eller arga. Hon föreslår istället att vi till exempel kan säga: "Jag blir så fantastisk arg när jag kommer hem och hittar alla frukostgrejer framme... och det får mig att bli rasande!" I programmet blir Nilsonne avbruten av Lindström och hon kanske inte hinner utveckla dialogen i den riktning hon önskar, men det är ett par saker jag skulle vilja lägga till för att öka chansen till kontakt med den andre personen och samtidigt minska risken att den andre uppfattar det jag säger som en attack.
I ovanstående mening saknar jag behoven, att de känslor som uppstår har sin grund i behov som inte är tillgodosedda. Om jag kopplar min ilska till mina behov - det skulle kunna vara ordning, samarbete, respekt eller något annat - och inte till vad den andra personen gjort eller inte gjort, visar jag att jag tar ansvar för mina känslor. Jag lägger inte skulden på den andre, att det är han eller hon som orsakat min ilska. Samtidigt blir det lättare för den andre att känna empati med mig, eftersom han eller hon också har dessa behov. Om vi fokuserar på brödsmulor kan vi kanske bråka hur länge som helst eftersom våra strategier kring brödsmulor kan skilja sig åt (den ene kanske vill att de torkas bort direkt medan den andre inte har några problem med att vänta till middagen). Om vi däremot hänvisar till våra behov, kan vi tillgodose dem med en mängd olika strategier och samtidigt ta bådas behov i beaktande när vi försöker komma till en gemensam lösning.
För att slutföra den tänkta dialogen, utan att våra känslor och behov blir hängande i luften och att det vi säger riskerar att uppfattas som gnäll, kan vi ställa ett tydligt önskemål. Ett exempel på ett otydligt önskemål är: "Jag vill att du fixar ordning efter frukosten." Om du vill att mottagaren ska gör det du vill är det tydligare med "Jag vill att du ställer in maten, stoppar in disken i diskmaskinen och torkar bordet direkt efter frukosten, är det ok?" Glöm heller inte bort den andres behov i din iver att komma fram till en lösning. Vad är det den personen försöker tillgodose genom att inte plocka undan efter sig, kanske lugn och ro eller frihet och autonomi? Tillsammans kanske ni kommer på andra strategier att tillmötesgå dessa behov som inte inkräktar på dina behov...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar