Från rasist till någon med omsorg om andra

Äntligen! Efter alla dessa år av mothugg lyckades jag äntligen bemöta någon utan att försöka bevisa att jag har rätt och den andra fel. Tidigare har jag alltid huggit reptilsnabbt när jag hört uttalanden jag uppfattar som rasistiska. I vanliga fall har jag sagt att det jag hört var rasistiskt och mött en försvarsinställd person som förnekat att den var rasist. Och så har vi argumenterat utan att riktig lyssna på varandra. Jag har inte hört vad som legat bakom den andras ord och har antagligen inte själv lyckats förmedla vad jag vill ha sagt. Nu skedde något annat.

I förbifarten hörde jag en ny bekant - vi kan kalla hen för Kim - uttrycka något i stil med att "nu måste vi stoppa invandringen" i ett samtal med några vänner. Jag lät det passera utan att säga någonting (de andra i sällskapet känner väl till min hållning i dessa frågor, så jag behövde inte bevisa något för någon annan). Några timmar senare tog jag upp saken med Kim. Jag sa att jag hört vad hen sagt och att jag var nyfiken på att höra mer. Kim berättade att hen jobbade med utsatta familjer och att det finns så dåligt med stöd och resurser att ta om hand om dem. Att då ta in fler människor skulle leda till ett ännu sämre omhändertagande tyckte Kim.

Jag frågade om det var så att Kim ville vara säker på att alla som behöver stöd får det och att hen var mån om att skydda våra gemensamma resurser. Kim svarade jakande och jag ställde några mer frågor som hen bekräftade. Då Kim inte såg ut att vara försvarsinställd undrade jag om hen ville höra hur jag reagerat på det jag hört.

Jag sa att jag lätt uppfattar uttalanden som "att stoppa invandringen" som rasistiska, speciellt om invandringen är det enda alternativ som tas upp på hur vi kan spara pengar. Jag nämnde andra strategier, till exempel att skära ner på försvaret som skulle kunna tillgodose samma behov. Vi hade sedan ett samtal om hur vi kan skapa resurser som kommer alla till del och skildes på ett vänskapligt sätt.

För mig var det ett skönt sätt att tackla ämnet på då jag tidigare stångat pannan blodig och min bild av andra som rasister cementerats. Nu kunde jag lyssna på Kim och förstå vilka behov som låg bakom. Jag såg en människa - som delar samma behov som jag - och inte en rasist som jag inte kan förstå. Jag tror också att jag mycket lättare lyckades förmedla min oro kring vad såna uttalanden väcker för bilder om andra hos mig. Eftersom Kim inte behövde försvara sig mot mina etiketter tror jag att hen kunde ta in det jag sa.