Vördnad inför livet som en förändrande kraft

Jag satt tidigare idag och tittade in i mitt veckogamla barnbarns ansikte. Hon låg och blundade med sina små ögon och rörde sakta på händerna. Hon andades stötvis och ansiktet drog ihop sig och slätades ut medan minuterna passerade. Det kändes som om jag kunde sitta där hur länge som helst. Jag var helt uppslukad av nuet och allt utom detta ögonblick och min närvaro med det nya livet i min famn saknade betydelse.

Jag har varit med om flera liknande starka närvaroupplevelser. En del människor skulle kanske kalla det för en andlig upplevelse. Själv har jag lite svårt för ordet andlighet, men i sådana här stunder tror jag att jag förstår vad människor som pratar om andlighet menar. Ett ord som ligger närmare mig är vördnad. En vördnad för livet och vår plats i universum. En insikt om att vi existerar på grund av en ändlös rad av mutationer genom att DNA har kopierat sig själv på ett ofullkomligt sätt; att vi tack vare evolutionens gång har hamnat på den plats vi befinner oss idag. Sannolikheten att just jag existerar sett utifrån årmiljoners utveckling av livet är så liten att den är försumbar.

När jag i detta sinnestillstånd betraktar världen känns alla dess konflikter och intressemotsättningar med ens både futtiga och sorgliga. Futtiga i jämförelse med den enorma tidsrymd och det oändliga universum som omger oss. Sorgliga utifrån den smärta och förstörelse som vi åsamkar varandra och omgivningen. Vi människor är ju fantastiska varelser med en oerhörd förmåga att skapa vadhelst vi önskar. När vi är kreativa och nyskapande kan vi njuta av livet och ta för oss av dess möjligheter utan att samtidigt orsaka lidande och förödelse.

I detta perspektiv känns tanken att berika mig själv på bekostnad av människor, djur och natur både tom och meningslös. Att istället bejaka livet och sträva efter ett samhälle som tar hänsyn till alla människors behov oavsett härkomst eller förutsättningar och samtidigt inte förbruka jordens resurser i snabbare takt än de kan återbildas ter sig däremot både som ett nödvändigt och lustfyllt projekt.