Det efterlängtade motståndet och den uppkomna tröttheten

Jag har det senaste dryga halvåret träffat fem olika grupper sammanlagt ett tiotal gånger för presentation och träning i Nonviolent Communication (NVC). Alla träffar har förflutit friktionsfritt och deltagarna har till övervägande del varit mycket positiva och entusiastiska. Själv har jag till största del njutit i fulla drag och fyllts av hopp av att kunna bidra till en värld där människor kan mötas utan att känna rädsla för varandra. Det hela har gått nästan löjligt lätt och jag har längtat efter utmaningar och att röra mig på osäkert vatten så jag skulle kunna få tillfälle att träna på NVC i skarpa lägen.

I går fick jag smaka på det jag bett om. Jag träffade en grupp jag mött tidigare ett par gånger för att träna lite grundläggande NVC; att uttrycka känslor och behov. Det uppstod både motsättningar i gruppen och relativt högljudda diskussioner om deras arbetsförhållanden. Ett tag satt jag ganska rådvill och tog passivt in scenen. Det krävdes en paus och en smula andrum för att samla tankarna och börja tänka på hur jag skulle kunna hantera situationen.

Efter pausen föreslog jag att de skulle uttrycka sig enligt de fyra komponenterna i NVC (läs mer här) och slogs av vilket fantastiskt verktyg det är. När de använde processen "på riktigt" förstod de poängen och de såg likheterna mellan deras egna och andras behov och värderingar. Själv lärde jag mig att det är tryggt att luta sig mot NVC-stammen när det blåser, det gäller bara att komma ihåg det.

Jag lärde mig också att utmaningar och lärdomar kan vara energikrävande. Jag kände mig dränerad på kraft och var väldigt trött, så trött jag i princip aldrig är annars, i ungefär ett dygn efteråt. Det är först nu under kvällen dagen efter som jag känner mig någorlunda pigg igen. Snart är det dags att sova och ta nya tag inför lördagens presentation på releasefesten för min hemsida.