Myten om oberoendet

I vår del av världen kan det vara lätt att tro att vi klarar oss själva. Vi tjänar våra egna pengar och är inte beroende av bidrag eller andras omsorger. Det ser ut som om viljan att vara oberoende har blivit en livsfilosofi för många människor. Många av oss har svårt att be andra om hjälp och tycks avsky tanken att stå i beroendeställning till andra.

Det här kanske inte är så konstigt när mycket av vårt mellanmänskliga samspel beror bland annat på tankar om att vi måste, borde och har en skyldighet att ställa upp för varandra. Dessa moraliska krav kan vara en börda och som motreaktion tycks uttrycket"What's in it for me" ha blivit ett av vår tids stora motton. Vissa hjälper andra med baktanken om att de då är skyldiga dem en tjänst i gengäld. Andra människor för en mentala räkenskapsbok över tjänster och gentjänster och ser till att de aldrig hamnar på minus.

Faktum är att de flesta av oss inte skulle överleva många dagar om vi inte fick hjälp av andra människor. Ett både lokalt och globalt finmaskigt nät förser oss med det vi behöver för att klara oss. Vatten, mat, uppvärmning, transporter och kläder är bara några av de saker och tjänster som de flesta av oss inte producerar själva.

Dessa tankar dök upp hos mig när jag pratade med en vän på telefon i går kväll. Anledningen var att jag tänkte på mitt jobb och att jag i samband med många av mina arbetspass ber andra om bilskjuts. Ofta har jag tänkt att jag gör det för att jag är snål. Och visst, en anledning är att jag vill spara pengar, men en större anledning är nog att jag vill spara på resurser och om en bil ändå ska ta sig en viss sträcka kan jag lika gärna åka med och dessutom få lite sällskap på vägen.

Den nya tanken som dök upp igår var dock konceptet av beroendet som livsstil. Att medvetet visa mitt beroende av andra människor. Att föra in en komponent av tacksamhet över att andra människor bidrar till mina behov. Och samtidigt erbjuda andra människor att tillgodose deras behov av att bidra till (i det här fallet) mig.

Med dessa nya tankar kan jag fråga andra med en större medvetenhet om vad jag vill. Samtidigt kan jag förmedla det viktiga för mig att det sker frivilligt från deras sida, att de vill bidra och inte att de borde. Jag ser redan fram emot nästa gång jag vill be någon om hjälp!

Nonviolent Communication is in the air, del två

"Vad är en människa" är en samtalsserie från 2008 som nu under sommaren går i repris på SVT. Jag såg det tredje avsnittet igår där Fredrik Lindström pratade om känslor tillsammans med psykologen Åsa Nilsonne. Som jag skrev i mitt senaste blogginlägg upptäcker jag fler och fler NVC-referenser i min omgivning; det är som jag är med barn och ser gravida kvinnor överallt.

44 minuter in i programmet får vi en lektion i att gräla. Nilsonne tar här upp hur dömanden, kategoriseringar och etiketter på andra inte förmedlar vad det är som gör oss irriterade eller arga. Hon föreslår istället att vi till exempel kan säga: "Jag blir så fantastisk arg när jag kommer hem och hittar alla frukostgrejer framme... och det får mig att bli rasande!" I programmet blir Nilsonne avbruten av Lindström och hon kanske inte hinner utveckla dialogen i den riktning hon önskar, men det är ett par saker jag skulle vilja lägga till för att öka chansen till kontakt med den andre personen och samtidigt minska risken att den andre uppfattar det jag säger som en attack.

I ovanstående mening saknar jag behoven, att de känslor som uppstår har sin grund i behov som inte är tillgodosedda. Om jag kopplar min ilska till mina behov - det skulle kunna vara ordning, samarbete, respekt eller något annat - och inte till vad den andra personen gjort eller inte gjort, visar jag att jag tar ansvar för mina känslor. Jag lägger inte skulden på den andre, att det är han eller hon som orsakat min ilska. Samtidigt blir det lättare för den andre att känna empati med mig, eftersom han eller hon också har dessa behov. Om vi fokuserar på brödsmulor kan vi kanske bråka hur länge som helst eftersom våra strategier kring brödsmulor kan skilja sig åt (den ene kanske vill att de torkas bort direkt medan den andre inte har några problem med att vänta till middagen). Om vi däremot hänvisar till våra behov, kan vi tillgodose dem med en mängd olika strategier och samtidigt ta bådas behov i beaktande när vi försöker komma till en gemensam lösning.

För att slutföra den tänkta dialogen, utan att våra känslor och behov blir hängande i luften och att det vi säger riskerar att uppfattas som gnäll, kan vi ställa ett tydligt önskemål. Ett exempel på ett otydligt önskemål är: "Jag vill att du fixar ordning efter frukosten." Om du vill att mottagaren ska gör det du vill är det tydligare med "Jag vill att du ställer in maten, stoppar in disken i diskmaskinen och torkar bordet direkt efter frukosten, är det ok?" Glöm heller inte bort den andres behov i din iver att komma fram till en lösning. Vad är det den personen försöker tillgodose genom att inte plocka undan efter sig, kanske lugn och ro eller frihet och autonomi? Tillsammans kanske ni kommer på andra strategier att tillmötesgå dessa behov som inte inkräktar på dina behov...

Nonviolent Communication is in the air

Att läsa böcker har de senaste åren blivit allt lättare. Jag lyssnar på en del ljudböcker via internet (du kan själv hitta något att lyssna på här) och slås allt oftare av att jag hittar referenser till Nonviolent Communication, NVC, i de böcker jag lyssnar på. För tillfället lyssnar jag på "Konsten att få mentala superkrafter" av Henrik Fexeus och blev glatt överraskad av innehållet i boken.

Jag har inte läst någon av Fexeus tidigare böcker, men har tittat på hans tv-program Hjärnstorm och sett honom på scen ett par gånger. Jag förknippar Fexeus mest med kluriga tankeövningar och tankeläsning  Den här boken påminner däremot mycket om den självhjälpslitteratur som ständigt växer i omfång. Fexeus både använder sig av forskningsmaterial och är källkritisk. För att nämna ett exempel kan vi ta forskningen om lycka. Två av de parametrar som lyfts fram inom lyckoforskningen och som sägs öka vår lyckonivå är fasta parförhållanden och religiös gemenskap. Fexeus nämner här att det blir spännande att se vad som händer med lyckoforskningen nu när de ekonomiska medlen från den största bidragsgivaren, som är en kristen organisation, snart tar slut. Många bidragsgivare till forskning vill gärna ha forskningsresultat som går i linje med deras egna intressen och det ligger onekligen nära till hands att tro att en kristen organisation vill trycka på fasta parförhållanden och religion som en väg till lycka.

Nästan halvvägs in i boken (närmare bestämt 10:19:40) nämner Fexeus kommunikationspsykologen Haim Ginott och hans XYZ-formel. Den citeras så här: "När du gjorde x, fick det mig att känna y och jag skulle hellre vilja att du gjorde z istället." Hur det kan låta ges i detta exempel: "När du lagade mat bara till dig själv fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha."

Istället för att en person är tyst i ovanstående situation och några timmar senare anförtror sig till en vän med att "Han/hon är en egoistisk jävla idiot" föreslås att använda XYZ-formeln som ett alternativ. Genom att använda formeln hävdas att ingen förebrås och problemet uttrycks sakligt utan möjlighet till påhopp eller affekt. Budskapet sägs därför bli lätt att ta till sig utan att det känns för personligt eller jobbigt.

Fexeus fortsätter vidare med att säga att man behöver överlära sitt nya sätt att agera. Att träna i lugna situationer på en produktiv kommunikationsteknik för att möta konflikter, så att det blir ett automatiskt beteende även i situationer när det krisar. Om vi använder oss av de här teknikerna (han nämner även andra kommunikationstekniker) dagligen kommer de bli en del av vårt beteende och samtidigt kommer vi ha lättare att förstå andra oavsett vad och hur de säger saker.

Utifrån ett NVC-perspektiv skulle vi i ovanstående exempel tagit ansvar för våra egna känslor, uttryckt våra behov och förtydligat att det vi vill är ett önskemål som mottagaren är fri att svara ja eller nej på. Meningen "...fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig" väcker lätt försvar och är snarare ett uttryck för vad vi tror om den andras tankar än vad vi själva känner. Att uttrycka våra behov gör det lättare för den andra att förstå oss och känna igen sig, eftersom vi alla delar samma behov. En öppen fråga som mottagaren fritt kan svara ja eller nej på väcker lättare lusten att bidra än vad en fråga som kan uppfattas som ett krav gör.

Ovanstående mening skulle då kunna låta så här: "När du lagade mat bara till dig själv kände jag mig ledsen för jag behöver omtanke. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha, skulle du vilja det?"

Att träna på det här sättet att uttrycka oss kan vi göra tillsammans med andra som är intresserade. Du kan läsa mer på min hemsida och få reda på nästa gång vi träffas och övar att både lyssna och prata med varandra.

Varför är det ingen som säger prosit?

För ett antal år sedan stod jag i badrummet och borstade tänderna. En av mina då ettåriga tvillingar stod och höll mig i byxbenet medan sjuåringen sysslade med något i hallen. Vår verbala kommunikationsförmåga var med tanke på omständigheterna högst begränsad. Utanför badrumsdörren hörde jag plötsligt en nysning och några sekunder senare muttrade sjuåringen tyst för sig själv: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Ovanstående historia har jag haft nöjet att berättat åtskilliga gånger, men det var först häromdagen jag insåg det filosofiska djupet. Vi har alla behov av gemenskap och söker ständigt tillhörighet och njuter när vi blir mottagna av andra. Om vi ofrivilligt lever utan sammanhang en längre tid mår vi dåligt, känner oss ledsna och kan till och med bli deprimerade. Därför söker vi bekräftelse på att vi bidrar till andra människor, att vi är en del av deras liv. Vi vill dela gemensamma upplevelser. Vi behöver bli lyssnade på. Vi klarar oss inte själva utan är beroende av alla människor som omger oss.

Så frågan är högst relevant och nuförtiden undrar jag varför inte fler ställer den: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Omvandla bördor till gåvor

I går var jag på kurs i konflikthantering. Där blev jag påmind om att vi får lära oss att betrakta våra behov som oviktiga och att vi nästan ber om ursäkt när vi ber andra om hjälp att tillgodose våra behov. Istället för att be någon att till exempel se efter våra barn med en attityd av att vi överlämnar en börda kan vi byta perspektiv. Vi kommer med en gåva, en present. Ett fantastiskt erbjudande till en annan människa och som ger den personen en möjlighet att bidra till vårt välbefinnande. Något av det lyxigaste som finns är ju vår förmåga att göra skillnad i en persons liv. Det finns knappast något mer tillfredsställande än att se hur vi kan påverka andras liv till det bättre.

Jag har funderat på hur jag ska förändra min egen inställning när jag ber om hjälp. Jag vill ju inte känna mig besvärlig (vilket snarare är en tanke om mig själv en en känsla), utan tvärtom känna nyfikenhet om jag faktiskt bidrar till den andre genom mitt önskemål. Jag vill också att andra hjälper mig för att de själva vill och inte utifrån tankar om att de borde eller måste ställa upp.

Ett sätt skulle kunna vara att tillverka ett kort jag kan be andra läsa innan de svarar på det jag ber om. På kortet kan det stå något i stil med "Innan du gör det jag ber om, var snäll och kolla med dig själv att du inte gör det utifrån plikt eller skyldighet. Att du inte känner skuld eller skam om du låter bli. Att du inte gör det för att undvika något slags straff eller för att få någon belöning. Eller att du tror att jag kommer tycka bättre om dig om du gör det. Jag vill bara att du gör det jag ber dig om, om du kan göra det utifrån en inre tillfredsställelse av att bidra."

Kortet skulle vara både en påminnelse till mig själv med vilken intention jag ber om hjälp och en tankeställare till andra om deras motiv att hjälpa till. Vi får se först om jag tar mod till mig att tillverka kortet, och sedan i vilka situationer jag tar mod till mig att be andra läsa det. Livet är en spännande resa!

Slagordsparlör à la Nonviolent Communication

Idag var jag på 1:a majdemonstration för första gången på flera år. När man, som jag, har börjat tänka på det här med Nonviolent Communication (NVC), bedömningar och kategoriseringar, att skapa kontakt istället för motstånd, kan det vara en utmaning att både lyssna på och skrika med i alla de slagord som hörs i leden. Därför presenterar jag här en liten NVC-översättningsguide så att ni alla har en större möjlighet att höra skönheten bakom slagorden. Jag nöjer mig med att översätta fyra stycken. Jag skriver i vi-form väl medveten om att känslor uppstår i oss själva som individer, men eftersom slagord ofta är en kollektiv uttrycksform utgår jag från det i översättningen. För er som inte är bekanta med NVC kan ni läsa lite grundinformation här. Var fria att själva översätta andra slagord i kommentarsfältet.

Var ska vi bo? Där ska vi bo! Ockupera slottet, 800 rum! (Detta slagord hörs när tåget går förbi slottet i Gamla Stan.)
När vi ser att många människor har svårt att hitta ett boende, att en stor del av människors inkomster går till att finansiera sina boendekostnader och att det samtidigt finns gott om utrymme i till exempel det kungliga slottet blir vi frustrerade och upprörda. Vi har behov av respekt, fysiskt skydd och värme samt acceptans och tillhörighet. Hur tänker ni om fördelningen av bostadsyta mellan människorna här i Stockholm?

Reinfeldt vi kommer för att slåss! Ta från de rika och ge till oss! (Detta måste vara ett relativt nytt slagord, jag har aldrig hört det förut.)
När vi ser hur vår regering bedriver en politik som bland annat leder till att att det är dyrare att gå med i A-kassan, att fler människor som är sjukskrivna blir utförsäkrade och att skillnaden i inkomst för de som jobbar och de som inte jobbar ökar känner vi oss arga och maktlösa. Vi vill att alla människors behov ska tillgodoses och våra behov av trygghet och omtanke blir inte mötta av den nuvarande politiken. Skulle ni kunna tänka er att till exempel höja skatten för de som tjänar mer än 30 000 kronor per månad och fördela de pengarna bland de som har lägst inkomst?

Inget jävla sossetjafs! Arbetarklass mot överklass! (En gammal klassiker.)
När vi som arbetar organiserar oss och strävar efter att förändra våra arbetsförhållanden, ser och läser om att många LO-förbund driver ett fackföreningsarbete som, i vårt tycke, inte strävar efter att ändra grunderna för det rådande samhället känner vi oss besvikna, nedstämda och förbannade. Våra behov av meningsfullhet, förtroende och ärlighet blir inte tillgodosedda av denna situation. Hur känns det för er att höra detta?

Tre timmars arbetsdag, två dar i veckan! (En variant på "Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!")
Nu när vi har gått och demonstrerat och skrikigt slagord och lyssnat på tal med allvarliga budskap under mer än en timme känner vi oss lite utmattade och trötta. Vi behöver känna oss uppmuntrade och vill samtidigt ha lite bus och skoj och därför blir vi både glada och roade när vi skriker detta slagord. Nu skulle vi vilja veta om ni tyckte det var roligt att lyssna på oss.

Minskad frånvaro av närvaro i tillvaron?

Under många, många år har jag lyssnat på ljudböcker när jag ägnat mig åt aktiviteter som går på rutin, t.ex. diskning, bilkörning och annat. Först var det kassetter, efter det cd-skivor och nu för tiden är det mp3 eller ljudbiblioteket via nätet. Det har strömmat förbi många deckare, klassiker och faktaböcker genom otaliga hörlurar.

Trots denna fantastiska möjlighet att kunna ta del av litteratur när det annars skulle vara svårt att läsa har jag ofta känt mig stressad. Det finns ju så mycket att läsa och lyssna på! Hur ska jag hinna med att ta del av allt jag vill? Så ibland har betat av bok på bok ganska mekaniskt, gärna med små projekt, av böcker man borde läsa.

De senaste månaderna har jag dock haft luckor på flera dagar då jag inte lyssnat på något. Min nuvarande lucka sträcker sig över en dryg vecka. Det är inget medvetet beslut, utan det är bara så att jag inte lyssnar på något. Kanske beror det på att det senaste jag lyssnade på var Gamla testamentet, på engelska, och långa utläggningar kring hur prästernas dräkter ska vara dekorerade. Men jag tror snarare det beror på att jag försöker öka min närvaro i nuet.

Genom Nonviolent Communication, NVC, har jag blivit mer medveten om vilka känslor min kropp förmedlar. Genom att lyssna på mina känslor kan jag lättare ta reda på vad det är jag vill. Och även om jag inte agerar för att tillgodose mina behov har jag mer koll på läget och dömer inte mig själv lika hårt som förut.

Samtidigt är det ganska jobbigt att vara medveten om känslor hela tiden. Vi är ju alla fostrade i ett system där vi fått lära oss att stänga av. Så istället för ljudböcker är tendensen nu att jag sitter vid datorn och spelar spel. Bara en gång till säger jag till mig själv efter varje omgång, och så plötsligt har det gått ett par timmar...

Jag längtar efter ett tillstånd där jag upplever mening och kreativitet, där det också finns plats för saker jag tycker är underhållande och avslappnande, utan att jag tvångsmässigt upprepar mig och fastnar i gamla spår.