Bloggen flyttar

Under en lång tid har jag varit ganska inaktiv på denna blogg. Jag har fortfarande många idéer och tankar jag vill få ner i skriven form och jag har har flera bloggar* med mer eller mindre överlappande teman. Jag har nu beslutat att flytta det mesta (om inte allt) mitt bloggskrivande till min hemsida.

I fortsättningen kommer du att hitta alla mina nya blogginlägg på denna sida.

Tack för denna tid och välkomna att besöka min hemsida!

* Mina andra bloggar med liknande innehåll:
Med känsla för feeling
Mitt förträffliga liv
Mitt liv som renässansmänniska

Vi kan bättre!

Vi tycks leva i en kaotisk och oförutsägbar tid. Trump vinner presidentvalet i USA, britterna röstar för brexit och är på väg att lämna EU, partier som vi kallar högerpopulistiska har tagit regeringsmakten i flera länder i Europa. Frågor jag hör i min omgivning och i sociala medier är ”Vad är det som händer?” och ”Vad är det för fel på folk?”

Jag vill hävda att det inte är obegripligt. Jag tror vi kan vara överens om att de flesta som röstar på till exempel Trump och Sverigedemokraterna delar en mer eller mindre etnocentrisk världsbild. En världsbild där vår egen grupp och våra värderingar är de viktigaste. Utifrån denna världsbild är omvärlden hotfull och vi behöver försvara vår kultur. Ett talande exempel är från Trumps installationstal: ”It’s going to be only America first!”

Innan vi människor – enskilt och i olika gruppsammanhang – agerar utifrån ett etnocentriskt perspektiv springer våra handlingar ur ett egocentriskt stadium. I detta stadium kan jag bara ta ett perspektiv: mitt eget. Allt som är bra för mig är bra, oavsett konsekvenserna för andra. Tidshorisonten är ganska kort och jag fattar många impulsiva beslut.

I det etnocentriska stadiet kan jag ta fler perspektiv; hur jag förhåller mig både till dig och till de grupper jag tillhör. Med fler perspektiv kan jag fatta beslut som omfattar fler människor. Det etnocentriska stadiet kräver en mer komplex förmåga och kommer att gynna fler människor än det egocentriska stadiet.

Vi känner alla igen det etnocentriska stadiet; vi håller på vårt fotbollslag, vi hänger med de som gillar samma musik som oss själva och vi umgås med som delar våra politiska åsikter. De andra – de som gillar Bajen, hårdrock eller röstar på Kristdemokraterna – är vi mer eller mindre misstänksamma emot. I vissa fall är vi beredda att ta till våld mot dem som inte tillhör vårt gäng, oavsett om gänget bor i ett annat kvarter eller i ett land på andra sidan jorden eller om deras värderingar skiljer sig från våra.

Och så har vi det pluralistiska stadiet, vi som gillar olika. Vi har förmågan att inte bara ta in mitt, ditt och vår grupps perspektiv, utan även andra gruppers. Vi kan förstå hur det är att leva utanför normen, att leva i ett land med väpnade konflikter eller att tillhöra en förtryckt grupp. Vi kan förstå hur det är att bli betraktad med misstänksamhet, att knappt ha resurser för att upprätthålla livet eller att riskera fängelse och tortyr för ens politiska åsikter. I det pluralistiska stadiet är världen inte svart eller vit, den är komplex. I en komplex värld är det en fördel att kunna ta fler perspektiv. Vår förmåga att kunna ta fler perspektiv är en förutsättning för en tryggare värld där vi värnar om alla människors lika värde, där vi löser konflikter utan våld och där vi tar hand om vår miljö både för jordens och för människans överlevnad.

Till skillnad mot de som har en etnocentrisk världsbild har alltifrån revolutionära vänstersocialister till marknadskramande liberaler en mer pluralistisk syn. Vi gillar samkönade äktenskap, antirasism och mångkultur. Vi vill vara toleranta, öppensinnade och vi är emot alla former av förtryck. Vi gillar inte när de med en etnocentrisk världsbild ser ner på andra grupper, när de tycks sakna empati och förståelse för andras situation. Vi gillar inte när det fattas beslut och genomförs handlingar som påverkar utsatta människor negativt.

Vi som har en pluralistisk världsbild, vi som gillar olika, har förmågan att höja vår blick. Vi kan ta fler perspektiv. Vi kan förstå hur det skulle vara att tillhöra en annan grupp.

Det är här det blir lite knepigt. Faktum är att när vi bär på en etnocentrisk världsbild ligger det i sakens natur att betrakta andra grupper med misstro och misstänksamhet. Fast vi med pluralistiska värderingar gör ju samma sak mot dem! När vi hör ståndpunkter vi betraktar som intoleranta och förtryckande förbyts vår tolerans i hån och förlöjligande. Vår förmåga att kunna ta andras perspektiv tycks som bortblåst. Jag förstår hur det kommer sig. Vi vill inte att redan utsatta människor ska förtryckas och behandlas illa. Vi vill väl, vi vill att de ska ändra sig eller att de åtminstone inte ska ha något inflytande på politiska beslut, men jag tror inte att det hjälper att kalla dem rasister, fascister eller andra tillmälen.

Jag tror att när vi som har förmågan att ta fler perspektiv hånar, utesluter och föraktar människor som inte tycker som oss, då är vi medskapare till det som händer i vår omvärld. När vi betraktar exempelvis EU-migranter, flyktingar och muslimer med tolerans, öppenhet och nyfikenhet samtidigt som vi betraktar dem vi kallar högerpopulistiska som korkade, bakåtsträvande och rasistiska tror jag att vi förstärker deras position. Jag vill att vi utökar vår tolerans, öppenhet och nyfikenhet. Vi ska inte tolerera handlingar och åsikter som skadar andra, men vi kan sluta demonisera människor som inte tycker som oss. Vill vi att de ska visa tolerans tror jag att vi behöver föregå med gott exempel.

Jag tror inte att människor med en etnocentrisk världsbild har blivit fler. Jag tror att med hjälp av internet och modern teknik har de haft en större möjlighet att göra sig hörda och att hitta likasinnade. I deras upplevelse av utanförskap, otrygghet och att inte bli hörda hittar de en gemenskap och har haft en möjlighet i att göra sig hörda på ett annat sätt än tidigare.

Om vi vill försöka skapa en annan utveckling än den som pågår runt om oss, tror jag att vi kan bättre.

Sentimentala tårar?

Ikväll var jag på bio med en vän. Vi såg sf-dramat Passengers, en underhållande film med klassisk dramaturgi på temat tillsammans är en mindre ensam. Men det är inte om denna film detta blogginlägg ska handla om.

Jag vill istället rikta ögonen mot reklamfilmerna. Jag vet inte om det är reklamen som har ändrat ton eller om det är jag som har blivit gammal och sentimental. Förut blev jag mest irriterad på reklamfilmerna, men idag blev jag rörd av var och varannan reklamsnutt. Det var oemotståndliga budskap som ett bättre samhälle, att vi ska ta hand om varandra och naturen, att kommunikation förenar oss och så vidare som strömmade mot mig från bioduken. Det var reklam från bland annat Hyresgästföreningen, BRIS, Telia och någon pensionssparfond. Och ja, jag är medveten om att de vill påverka mina beslut och vill att jag ska lägga mina pengar på deras produkter och tjänster, men de gör det så snyggt.

Och jag tror inte att det handlar om att jag är sentimental. Jag tror att det handlar om att jag förstått att människor - vare sig vi driver företag, jobbar med reklam eller engagerar oss som aktivister - inte är onda eller goda, giriga eller givmilda, cyniska eller naiva. Vi har kapaciteten att vara allt detta i olika sammanhang och under olika förutsättningar. Det viktiga är att vi under gynnsamma omständigheter har förmågan att vilja bidra till andra människor och att vi tillsammans kan skapa det samhälle vi vill se omkring oss. Jag tror att det var denna längtan mina tårar uttryckte.

I-landsproblem eller...?

Precis innan jag svänger runt hörnet till porten ser jag en glödande cig landa på marken nedanför balkongerna. Jag tittar ilsket upp men ser inte en själ. Det finns tretton balkonger så jag har ingen aning om vem det var som kastade. Jag är inte typen som ringer på dörrar för att klaga, men i det här fallet skulle det vara nära ögat.

Nästa tanke som kommer över mig är "men hur kan jag bli upprörd över en sån småsak?". Jag menar människor bombas sönder och samman i Aleppo, det dör tusentals barn varje dag av svält och flera tusen dör av alkohol varje år i Sverige. För att bara välja några exempel. Så hur kan jag bli upprörd av en fimp som slängs på marken?

Jag kommer att tänka på ett radioprogram jag hörde på P1 häromdagen. Det handlar om att det dödliga våldet har minskat i Sverige sedan 90-talet. Men det jag kommer ihåg från programmet är hur normer, värderingar, kultur och lagstiftning påverkar allas våra beteenden och hur detta med tiden leder till stora systemeffekter.

Jag blir uppmärksammad på att jag lever i ett samhälle där jag har möjlighet att bli ilsken på att vissa slänger fimpar runtomkring sig. Jag skulle vilja hävda att det är ett tecken på framsteg snarare än ett i-landsproblem. Jag är glad att jag lever i ett samhälle där de flesta av oss inte använder fysiskt våld för att lösa våra konflikter. Nästa steg är kanske att det inte är ok att skälla på och snacka skit om varandra?

Jimmie Åkesson och sex, drugs and rock'n'roll

I morse fladdrade något förbi mig i ögonvrån. Jimmie Åkesson som rockstjärna (se 10:40 in i detta klipp)*? Reflexmässigt dök det upp hånfulla tankar och bedömningar i mitt huvud. Det har såklart att göra med Sverigedemokraternas politik; ett etnocentriskt politiskt parti som vill främja det svenska (vad nu det är) och hindra inflytande från det mångkulturella (vad nu det är). Det här tar sig olika uttryck där svenska värderingar och svensk kultur framställs som överlägsna och samtidigt hotade av främmande värderingar och kulturer.

Efter de första tankarna - som att det är patetiskt att han försöker vara rockstjärna - kommer några andra tankar. Det hela är såklart en del av en marknadsföring av Sverigedemokraterna och jag har ingen aning om Åkesson även drivs av rent personliga motiv. Jag slås ändå av hur människan bakom partiledaren får ta plats. Han vill kanske också stå på scen och leva ut en rock'n'roll-dröm som så många av oss andra. Han vill säkert släppa loss och inte vara så kontrollerad och korrekt (om än inte politiskt) hela tiden.

Det är skönt att för tillfället slippa vara domare och att med moralisk överlägsenhet döma ut honom som ondskefull, trångsynt och fördomsfull. På något sätt är det befriande att se Jimmie som en människa av kött och blod med drömmar, längtan och passion och inte bara som en propagandamaskin. Han kanske bär på en längtan att lämna Sverigedemokraterna, släppa alla krav och helt ägna sig åt sex, droger och rock'n'roll? Det kanske skulle kunna vara hans största bidrag till Sverige?



* För övrigt kommer Eva Dahlgren skänka STIM-pengarna hon får av Jimmies cover "Ung och stolt" till stöd för ett mångkulturellt samhälle.

Drömmen om att bli en övermänniska

I våras började jag en kurs som heter Euro Life med Robert Gonzales, en två år lång utbildning i NVC. Jag lyssnade precis på en inspelning från kursen och blev påmind om ett samtal vi hade om en värld utan smärta och lidande. En av deltagarna var förvånad att Robert efter alla år av träning fortfarande kände sig skakig kring en händelse på kursen.

Jag kommer själv ihåg min önskan att komma till ett ställe där jag inte låter mig påverkas så mycket av konflikter i mitt liv. En önskan att stå över vardagens meningsskiljaktigheter. Att ha jobbat så mycket med mig själv att jag inte går igång på vad andra säger eller får upp bedömningar när människor säger eller gör knasiga saker. Utan att jag istället alltid kunde se andras behov och bemöta dem med empati.

Det var därför med lättnad jag hörde Ken Wilber i ett videoklipp säga att när vi utvecklar och lär känna mer av oss själva kommer vi inte att känna mindre smärta. Vår förmåga att uppleva smärta kommer tvärtom att öka. Men vår förmåga att hantera vår smärta och andra känslor kommer med ökad medvetenhet att utvecklas.

Tänk vad skönt att släppa idealet att bli en människa som står över känslor och inte låter sig påverkas av världsliga trivialiteter, någon som aldrig blir rädd eller någon som kan hantera alla konflikter. Utan att istället verka och finnas till, mitt i livets flöde bland både smärtsamma och njutbara känslor. Att ibland göra saker vi ångrar och kunna be om ursäkt efteråt. Att ibland inte veta vad vi ska göra. Lite som Marshall Rosenberg sa: ”Målet med NVC är inte att bli perfekt, utan att bli mindre och mindre korkad”.

Vad gör du med dina bedömningar om andra?

Någon kör ut precis framför dig i trafiken och blixtsnabbt poppar tanken "Jävla idiot!" upp. Din arbetskamrat uttrycker en åsikt du absolut inte håller med om och i ditt huvud far det förbi "Hur kan hen vara så himla oempatisk!?". Ditt barn berättar vad en klasskompis gjorde tidigare under dagen och orden "Så korkat gjort!" dyker upp i hjärnan.

För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).

I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.

Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.

Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:

Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.

Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.

När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).

I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.