Har du mens eller?

Kvinnor som reagerar med ilska eller irritation blir ibland bemötta med kommentaren "Har du mens eller?". På ett liknande sätt blir barns ilska och gråt ofta avfärdade med ett "Du är bara trött". Jag kommer däremot inte på någon situation där mäns känslor systematiskt bagatelliseras på liknande sätt.

Budskapet är att arga kvinnor och trötta barn behöver man inte ta på så stort allvar. De känslor de uttrycker kan avfärdas och man behöver inte ta reda på orsaken till ilskan eller ledsamheten.

Jag tror att vi missar viktiga signaler om vi agerar på detta sätt. Om vi tar oss tid att lyssna (oavsett om det är på andra eller till oss själva) kan vi förstå orsaken till känslorna. På så sätt kan vi lösa konflikter eller åtminstone förstå hur de uppkommit och vara bättre rustade nästa gång vi hamnar i liknande situationer.

Dessutom tror jag vi är stenhårt tränade i att inte fokusera på känslor; beroende på grupptillhörighet och uppväxt kan såklart vissa känslor vara mer "tillåtna" att bejaka än andra. Vi bygger upp olika försvarsstrategier för att slippa känna (eller i alla fall inte fokusera) på vissa känslor.

När vi är trötta eller har ont sänker vi garden och känslorna kommer lättare till uttryck. Jag tror inte vissa kvinnor blir arga för att de har mens eller att barn blir ledsna för att de är trötta. Jag är övertygad om att vi alla bär på dessa känslor men att vi som sagt är väldigt drillade i att undertrycka dem. Som världen ser ut är det snarare konstigt att inte fler uttrycker sin vrede, frustration och sorg.

Vad tror du?

Identitetens begränsande funktion

Jag minns tydligt hur förvirrad en av mina arbetskamrater blev första gången hon träffade mig: en vegan som pluggade på Handels och som extraknäckte inom vården! De olika identiteterna gick inte ihop och hon kunde inte enkelt placera mig i ett fack.

Jag har funderat en hel del på det här med identitet på sistone. Flera val jag gjort i livet har fungerat som en markör inför omgivningen. Jag har tagit på mig olika identiteter som ett sätt att marknadsföra mig själv och mina ideal. Två av dessa är identiteterna vegan och nykterist.

Dessa val har bidragit till att många av mina behov kontinuerligt har blivit tillgodosedda, så som respekt, omtanke, integritet och meningsfullhet. Jag kan också se att jag försökt tillgodose behov som acceptans och kärlek genom att visa att jag är en "bra" kille; helt enkelt ett sätt att visa att jag är ok (och att jag får existera). Jag har alltså använt mig av olika identiteter för att tillgodose behov som inte direkt har med själva identiteten att göra.

En baksida med identiteter är att de är kopplade till vissa egenskaper och därmed frikopplade från andra egenskaper. En vegan kan till exempel inte äta ägg och en nykterist kan inte dricka en stor stark. Vi har alla vissa föreställningar om hur människor med olika identiteter förväntas agera. Dessa förväntningar bärs både av individen och av omgivningen. Genom att anta vissa identiteter begränsar jag mitt handlingsutrymme, dels genom mina egna och dels genom andras föreställningar och förväntningar.

Även "naturliga" identiteter - som att jag är man, pappa och vit - bär på en hel del kulturell barlast. Håller jag mig inom ramen för vad en svensk pappa kan göra ser omgivningen mig som ok, men går jag utanför ramen blir det besvärligt. De flesta av oss vill bli accepterade och därför tenderar vi att anpassa oss efter våra olika identiteters snäva handlingsutrymmen.

Så vad får du ut av dina identiteter och vad missar du för möjligheter?

Vi är inga slavar

För ett par veckor sedan startade min andra kursomgång i Kontaktskapande Kommunikation - en 13-veckorskurs inspirerad av NVC. Som så ofta började jag förbereda mig ett par timmar innan start och - som för det mesta - gick det bra och det blev ett mycket lyckat första kurstillfälle.

Någon dag senare samtalade jag med en vän och det blev tydligt att jag hade starka bedömningar kring min vana. Bedömningarna låter ungefär så här: man borde vara väl förberedd, man ska inte vara ute i sista stund, det är fel att stressa, det är ofokuserat och slarvigt och så vidare...

I samtalet kom jag fram till att det ju faktiskt har fungerat bra att förbereda mig på det här sättet. Att det faktiskt är helt ok att välja att göra så här. Att jag inte behöver slå på mig själv med bedömningar som säger att mitt sätt är fel. Det var väldigt skönt och befriande att släppa bedömningarna och att bejaka det sätt jag valt att förbereda mig på.

Det mest spännande var ändå det som hände efteråt. Inför morgondagens kurstillfälle har jag redan förberett allt i flera omgångar, både under förra veckan och idag. Jag påminns om det som Marshall Rosenberg skriver i "Ett språk för livet", att människan inte är skapt till att vara slav. Vi gillar inte att lyda och ge efter för krav oavsett om det kommer utifrån eller inifrån oss själva.

När jag släppte mina "borde"-tankar och var ok med mitt sätt att förbereda mig uppstod en helt annan frihet att betrakta handlingsalternativen utan "rebelliska" skygglappar. Nu kan jag se vad jag gillar med att vara ute i sista stund: det är som att jag går in i en bubbla och blir intensivt närvarande i det jag sysslar med, det kanske kan beskrivas som ett "flow"-tillstånd. Samtidigt är det ganska tidseffektivt. Jag kan också se vad jag gillar med att vara ute i god tid: ett lugn, men också att det gett mig tid att förbereda mig och tillföra nya idéer till min kurs som inte skulle kommit till stånd om jag gjort som vanligt.

Nu är jag nyfiken att undersöka andra bedömningar som jag har om mig själv - och vad som kommer hända när jag slutar slå mig själv i huvudet med dem.

Ska vi berömma våra barn?

En vän frågade häromdagen om det finns några problem med att ge sina barn beröm. Jag var inte riktigt nöjd med det svar jag gav, och har haft ett nytt på gång ett par dagar. Jag har dock inte tagit mig tid att prata med henne och nu är hon på väg utomlands ett par veckor. Så jag skriver ett blogginlägg istället som jag hoppas att hon får tillfälle att läsa.

De flesta av oss är kulturellt präglade av att göra bedömningar. Vi får lära oss att dela in människor, företeelser och händelser i termer som bra och dåliga, snygga och fula, onda och goda etc. Det är ett system där vi i många fall styrs med hjälp av belöningar och bestraffningar. I detta system blir de som anpassar sig belönade (höga betyg, löneförhöjning, beröm, en klapp på axeln...) och de som avviker från normen blir bestraffade (indraget lördagsgodis, fängelsestraff, utebliven kärlek, hånfulla kommentarer...).

Det är en tankemodell där vi vänder oss till auktoriteten - föräldrar, lärare, chefer, politiker, mediapersonligheter, kompisar, arbetskamrater  - för att få vägledning i vad som är rätt och vad som är fel. Vi tränas i att lyda order, att göra som vi blir tillsagda och att sträva efter omgivningens gillande. Det är en modell som bygger på dominans och underkastelse där vi tränas i att ikläda oss en slavliknande roll.

Vi kan se system ganska tydligt när barn gör saker som vuxna inte uppskattar. Det finns många metoder där vi kan tillrättavisa våra barn såsom straff, indragna förmåner och känslomässiga påtryckningar. Många kan se att dessa metoder inte främjar de kärleksfulla relationer vi vill ha till våra barn, men vi gör det av gammal vana och brist på alternativa tillvägagångssätt.

Det kan vara svårare att se att även positiva bedömningar och uppskattningar bygger på samma tänkande. Att utdela bedömningar - oavsett om vi kallar dem positiva eller negativa - avslöjar väldigt lite av vad som händer i oss. Det är när jag låter mig beröras och när jag ser att jag berör andra som livet i mig kommer till uttryck.

En av våra starkaste drivkrafter är gemenskapen med andra, känslan av att höra ihop. Om jag får höra att jag påverkar andra blir det behovet tillgodosett. Istället för att höra en bedömning - som att jag är söt eller duktig - får höra att andra människor blir glada (vilket jag tror är en känsla som kan finnas bakom liknande bedömningar) av att vara tillsammans med mig, tror jag att jag lättare kan relatera till människor istället för att söka efter bekräftelse.

Låt oss vältra oss i våra känslor

För ett par månader sedan slogs jag av en insikt. På väg till återvinningen var det som om rädslan för att visa mina känslor för ett ögonblick var borta. Jag insåg där och då, med en kasse gamla pappersförpackningar i ena handen, att det inte finns något skrämmande eller farligt med att visa mina känslor öppet för andra.

En del av er kanske undrar vad det skulle vara för farligt med att visa känslor för andra? För mig handlar det nog om att jag burit - och till stor del fortfarande bär - på en föreställning om att mina känslor är en belastning för andra. Om jag visar att jag är arg, ledsen eller irriterad kanske andra får för sig att de är orsak till det jag känner. Eller så kanske de visar missnöje och jag får i min tur för mig att jag är orsak till deras känslor. Detta kan i sin tur leda till en - skrämmande tanke - konflikt, vilket i mitt fall leder till föreställningen att jag inte är älskad. Det hela blir lätt en gröt av skuld- och skamkänslor blandat med förnekelser och rationaliseringar.

Den strategi jag använt för att skydda mig har varit att inte uttrycka känslor i särskilt hög omfattning. Jag tror inte att den strategin är så framgångsrik. Vi människor verkar utrustade med ett inbyggt radarsystem som gör att vi kan läsa av varandras känslor utan att ord uttrycks. Vi hör vad andra personer säger men våra sinnen registrerar de ordlösa signaler deras kroppar sänder ut. När våra ord inte är i samklang med vårt kroppsspråk - när vi anar att allt inte är som det ska, men inte får någon verbal bekräftelse - uppstår lätt förvirring och vi börjar tolka varandras beteenden.

Min insikt när jag stod vid återvinningsstationen var att om jag tydligt kan visa för andra att mina känslor inte beror på dem, så behöver jag inte vara rädd. Om jag tydligt tar ansvar för mina känslor kan jag uttrycka dem utan att skuldbelägga andra. På så vis minskar risken att de intar en försvarsposition gentemot mig. Jag kan uttrycka vad jag behöver och andra kan då lättare - om de väljer det - bidra till att mina behov blir tillgodosedda.

Så nu längtar jag efter att min insikt ska resultera i praktisk handling genom att jag tillåter mig och andra att vältra oss i våra känslor!

Äkta människor

Jag följer SVT:s serie Äkta människor med stort intresse. I det senaste avsnittet (del 7, går att se här fram till 17/4) utspelas en två minuters medlingsscen 48:30 in i programmet. Bakgrunden är att den ena killen överfallit en hubot (en människoliknande robot) med sina kompisar och blir påkomna av en av hubotens familjemedlemmar. Denne slår i sin tur ner den första killen vid ett senare tillfälle. Nu har killarna och deras föräldrar mötts för att be varandra om förlåtelse.

Det som är intressant är att den människosyn vi har spelar så stor roll när vi betraktar scenen. Utgår jag från den gängse synen - som vi alla mer eller mindre är benägna att göra - där människan ses som en varelse som måste kontrolleras med hjälp av straff och belöningar, kommer jag lätt till vissa slutsatser. Ett sätt är då att värdera killarna utifrån moraliska bedömningar. Vem är mest klandervärd? Vem har begått den värsta handlingen av de båda? Så här kan vi hålla på att mäta och väga för att kanske komma fram till ett resultat där vi dömer den ena hårdare än den andra. Vi kan också jämföra hur vi skulle döma de inblandade om det hade varit en människa som blev överfallen eller om han som blev nerslagen skulle ha skadats mer. Det hela utmynnar i att de inblandade ska känna skuld och skam för det som inträffat för att sedan be om förlåtelse. Scenen visar tydligt hur ett förlåt som inte bottnar hos de inblandade bara är ett ord som passerar läpparna och inte leder till den önskade försoningen.

Jag slogs av hur annorlunda jag betraktar de inblandade när jag väljer att utgå från en syn där allas våra handlingar utgår från viljan att tillgodose behov. Plötsligt blir det inte intressant att ta reda på vem av killarna som begått den värsta handlingen. Det som är intressant är däremot vilka behov de försökte tillgodose genom sitt agerande. Om de skulle få kontakt med sina egna och den andras behov skulle det vara lättare för dem att se hur deras handlingar också påverkat den andra. När vi kommer så pass långt är vi också mycket närmare ett förlåt som inte bara är läpparnas bekännelse. Vi har då också lättare att hitta andra strategier för att tillgodose våra behov som inte inkräktar på andra människors väl och ve.

Mitt inflytande har inga gränser

Idag hade jag mitt första uppdrag som medlare. Jag hade innan medlingssamtalet pratat med parterna var för sig och kände mig inte så nervös när vi väl satt tillsammans och startade medlingen. Själva medlingen förflöt ungefär som jag tänkt mig och bjöd inte på några större överraskningar. Det jag inte räknat med var själva kraften som uppstod när de fick kontakt med varandra. Dels att de förstod hur deras agerande påverkat den andra men också förståelsen för den andras handlingar. Och hur de utifrån detta nya perspektiv lätt kunde komma på lösningar och handlingsplaner för framtiden. Det fullkomligt bubblade upp nya idéer som jag inte haft en tanke på innan medlingssamtalet startade.

Jag satt och njöt när jag lyssnade på deras planer och insåg plötsligt att mitt bidrag till att lösa upp en konflikt inte stannar mellan de direkt inblandade parterna. Jag märkte hur det arbete vi utfört under ett par timmar kommer att förmedlas ut till resten av arbetsgruppen och jag kom att tänka på vad jag fått av Kay och Liv på Friare Liv för att kunna bidra med detta. Och vad de i sin tur har fått för att kunna bidra till mig.

Jag läste någonstans att vem vet var en människas inflytande tar slut. Mitt agerande idag sammanlänkas i en oändlig kedja bakåt och framåt i tiden. Vi har alla en sådan makt som människor. En makt som vi kan använda för att försöka bidra till andra och tillgodose så många behov som möjligt. Och jag tror inte någon handling är för liten för att bli en länk i den kedjan.

Med detta följer också tanken att vi alla hör ihop, att det jag gör mot mina medmänniskor gör jag också mot mig själv. Kan jag bära denna insikt i min vardag tror jag också att jag alltid kommer att uppleva mening i mitt liv.